Sagan om Kalle


Katten Kalle började sin levnadsbana under ett annat namn, hos en husse som hette just Kalle. Det var en gammal man som lät sin katt springa fritt och äta matrester direkt från köksbordet. En dag blev han sjuk och togs in på sjukhus. Katten Kalle som ännu inte hette Kalle sprang då fritt på bygden. Kanske var det någon som ställde ut mat till honom till att börja med, men på det stora hela fick han klara sig själv. Vid den tidpunkten fanns det ett par olika förvildade katter som sprang omkring i skogarna utanför Östra Ryd. Min svärmor Kerstin brukade ställa ut mat till dem och Kalle var en av dem som kom och åt. Hon brukade prata med honom och försöka locka honom till sig, men han smet alltid iväg när han ätit. Och så fortgick det ända till den dagen hans forna husse Kalle dog. För den just den dagen gick han för första gången med in till mina svärföräldrars hus (!).

De kallade honom Kalle efter hans döda husse. Och trots att han varit förvildad och trots att han innan dess fått gå som han ville inomhus och äta mat direkt från bordet dröjde det inte många dagar innan han lärt sig att övervåningen och vardagsrummet var förbjudet område. Inte heller rörde han mat som stod framme på bordet eller på bänken.

Han är en aning på sin vakt mot främlingar, han hatar dammsugare, men är annars en väldigt glad och tillgiven katt som börjar bli till åren. Han har världens tjockaste kattpäls och fäller nästan lika mycket året runt. Det tog ett tag att lära känna honom, men nu hinner vi knappt dit innan han vill hoppa upp i famnen på mig. Han vet att jag nästan alltid kelar med honom tills han tröttnar och utnyttjar det med katters självklarhet. *ler* Och när man gosar med honom ligger han och ”glimsar” med ögonen (blinkar) och ler så att mungiporna nästan möts. När man kommer dit kommer han oftast spankulerande och pratar med en. Det låter som han säger långa klagande ”neeeej” hela tiden vilket gör det väldigt roligt att ställa en massa frågor som han kan svara nekande på. *barnslig* 😉 Sen ska man hälsa så han kan stryka sig mot benen och skorna och håra ner alla ens kläder. *skratt* Och när man satt sig hoppar han som sagt oftast upp i knäet. Efter en stund trampande med sylvassa klor (mindre hårt tramp blir det om man säger ”ajajajaj”) brukar han rulla ihop sig och spinna förnöjt när man kliar honom runt öronen. Och då är det svårt att säga vem som är mest förnöjd – han eller jag. 🙂

Han är bara världens goaste katt – tycker jag som aldrig tidigare har tyckt om katter. *ler*

Annonser

Etiketter: ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: