Kontroversiella (?) tankar om sjukdom och sjukskrivning


I måndags var jag på utbildning hela dagen. Det var tre försäkringsläkare (bl a försäkringsöverläkaren i Östergötland) som föreläste om sjukdomslära. Det var……intressant. När jag summerade dagen insåg jag att Östergötland inom några år inte kommer att ha alls lika många människor som uppbär sjukersättning eller sjukpenning. Det är nya tider nu och avslagen på begäran om sjukpenning/sjukersättning duggar tätt. Ska du bli sjuk och vill ha ersättning ska du vad du än gör inte ha ont i ryggen eller ha diffus muskelvärk (typ fibromyalgi eller liknande). Du ska heller inte vara deprimerad, ha gått in i väggen eller ha stressrelaterade symptom. Pendeln har slagit över helt på Tuffa Bedömningars sida och det kommer inte alltid att vara speciellt enkelt eller roligt att jobba på FK. Det kommer att vara ännu jobbigare att vara sjuk och nekas ersättning.

Faktum är att det var riktigt intressant att höra den försäkringsläkare som på förmiddagen pratade om psykisk ohälsa. Hon hade en (inom läkarkåren) ganska kontroversiell syn på sjukskrivning för dessa patienter. Hon menade att de allra flesta som inte lider av en allvarligare psykisk störning (typ psykos, schitzofreni och liknande) inte blir hjälpta av att sjukskrivas, utan att det tvärtom kan konservera deras psykiska ohälsa att ställas utanför arbetsmarknaden. Hon pratade om att människan som grupp är oerhört anpassningsbar och att vi klarat krig och umbäranden, men att vi nu förväntar oss att samhället ska ta hand om oss så fort vi mår dåligt. Hon pratade om att det inte finns några studier som visar att samtalsterapi egentligen gör oss friskare utan att det i vissa fall snarare kan leda till att man blir ”beroende”. Hon förespråkade kognitiv beteendeterapi och menade att om du t ex lider av fobier så blir du aldrig mindre fobisk av att gå hemma där du hela tiden kan undvika situationer som ger dig ångest. Det leder till ett undvikandebeteenden som snarare gör dig sjukare. Just den delen klingade väldigt sann i mina öron. Hon sa också att kristerapi i många fall gör mer skada än nytta eftersom man då fokuserar på att älta snarare än att gå vidare. När hon själv sjukskrev patienter gav hon dem sällan mer än ett par veckors hel sjukskrivning, sen skulle de igång åtminstone på deltid. Detta motiverade hon med att sjukskrivning gör folk passiva och utanför samhället och de vardagliga kraven. Till och med de som sökte för utbrändhet gav hon bara ett par veckors hel sjukskrivning och menade att det inte finns några vetenskapliga belägg för att det krävs långa sjukskrivningsperioder för att komma tillbaka efter den typen av sjukdom.

Faktum är att det pratades en hel del om ”modediagnoser” så som utbrändhet, elallergi och fibromyalgi. Oavsett vad man tycker om att kalla det för ”modediagnos” (som alltid är symptomdiagnoser – d v s det är svårt att hitta objektiva undersökningsfynd utan det mesta handlar om patientens upplevelser) är det rätt intressant hur olika diagnoser plötsligt dyker upp från ingenstans och sedan blir det en formlig flodvåg med människor som har just dessa symptom. Det kanske mest intressanta är hur dessa diagnoser blommar upp på olika platser på jorden. I USA är det t ex väldigt vanligt med någon slags överkänslighet mot tungmetaller (har jag för mig det var, jag minns inte riktigt) medan elallergi är väldigt ovanligt. Här i Sverige har vi på senare år haft en epidemi av stressrelaterade sjukdomar och fibromyalgi. Frågan är om dessa sjukdomar plötsligt har dykt upp från ingenstans eller om de är ett symptom på något underliggande i själva samhällsstrukturen?

Jag upplevde hennes synsätt som ganska hårt, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att hon nog delvis har en poäng. Det finns en slags mentalitet att man ska bli omhändertagen och lite daltad med. Det är inte normalt i vårt samhälle att periodvis känna sig nere, att drabbas av sorg eller andra psykiska bakslag. Vi har en föreställning om att man har en rättighet att känna sig lycklig och helt frisk och gör man inte det är man sjuk och har rätt att vara hemma. Vi ser inte sorg, rädslor och oförrätter som en normal del av livet längre. Många ungdomar som växer upp idag får allting serverade på fat. Det är självklart för dem att föräldrarna ska ställa upp och köpa dem moped, resor, modekläder o s v och de ska ha hjälp med läxor och med att skaffa sommarjobb och vad det nu kan vara. De går in i vuxenlivet med en förväntan om att saker snarare än att skaffa sig saker. Och om man inte själv aktivt kämpar för saker blir man ofta utan. Förväntar man sig ett roligt jobb och inte är beredd att ta ett skitjobb för att skaffa sig erfarenhet blir man kanske helt utan jobb. Kanske är det därför som så många av de unga idag mår så dåligt? Vi har så många unga människor (kanske 18-30 år) som är sjukskrivna för depressioner och fobier. Jag är väl medveten om att det här är generaliseringar som inte gäller alla. Men se det som att det kanske är en samhällstrend. Nu vet inte jag helt säkert hur mycket sanning det ligger i alla dessa uttalanden (mycket av det har jag i o f s hört även från andra håll), men det är onekligen intressant!

Mest intressant är det kanske om man ser det som en väg till ett lyckligare liv. Om man kan acceptera att motgångar alltid kommer att komma i ens väg, att man kommer att känna sig liten, svag och utsatt lite nu och då och att det gäller att ”bryta ihop och komma igen” så mår man sannolikt bättre. Jag tänker ofta på Sandra som är lite av min ”idol” när det gäller att ta motgångar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: