Toscana och Pompeji


Jag vet inte hur det är för dig, men jag har så långt tillbaka jag kan minnas haft en lista över resmål som jag vill hinna med att besöka innan jag dör. Den där listan har förändrats genom åren. Somliga platser faller ifrån (antingen för att jag har upplevt dem eller för att de inte lockar längre) och somliga kommer till. En av de där platserna jag alltid velat besöka är Pompeji. Ända sedan jag var liten har stadens öde fascinerat mig och jag har velat vandra i den framgrävda staden och se med egna ögon.

Sommaren 1998 var jag nybliven flickvän till en man med gott om pengar och som älskade att resa. Han bjöd med mig på en resa till Italien. Han hade en vän som under ett antal månader bott i Siena i Toscana. Dit åkte vi i slutet av juni. Vi landade på flygplatsen i Bologna och sov på Sheraton Air Hotel. Dagen efter hyrde vi bil och körde ner till Siena. Vi bodde på ett litet pensionat. Huset var gammalt och rummet vi bodde i hade nog den hårdaste säng jag någonsin sovit i. Man låg direkt på sängbottnen och hårda stålfjädrar stack upp här och var och skavde mot höftbenen när man låg på sidan. Kudden var gjord av betong tror jag. Men det var rent och snyggt och pensionatet hade en otroligt mysig trädgård med svindlande utsikt ut över Toscanas vackra landskap.


Utsikt över Sienas takåsar.


I trädgården bodde det en sköldpadda.

På kvällen träffade vi hans vän, och hans väns vän. Vi strosade runt i Siena och senare på kvällen åt vi middag. Jag borde nog ha förstått redan då. Vi var ju så förtvivlat olika och jag var en främmande fågel bland hans vänner. Italiensk mat imponerade inte på mig. Rött vin tyckte jag inte om. Och advokatsnack förstod jag mig inte på. Jag log och nickade och var så fruktansvärt ensam. Idag förstår jag inte att jag inte kunde se redan då att vi inte alls var ämnade för varandra.

Under ett par dagar gjorde vi omväxlande små utflykter på egen hand och träffade hans vän och lite andra bekanta till dem. Vi gick och tittade på den fantastiska 1200-talskatedralen som ligger på stadens högsta höjd. Vi såg de vackra kapplöpningshästarna komma ut från stadstorget (Piazza del Campo) efter en träningsrunda en av kvällarna. Det går en hästkapplöpning (kallas palio) på torget i Siena två gånger om året och vi råkade komma dit en av de gångerna.

En av kvällarna satt vi ute i pensionatets trädgård efter att vi kommit hem och jag fick en otroligt vacker ring med safirer, diamanter, en rubin och en smaragd i för tidig födelsedagspresent. Och stjärnorna glittrade och fontänen spelade och visst borde det ha varit jätteromantiskt? Fast jag minns det inte så…


Fontänen i pensionatets trädgård.

En dag tog vi bilen och åkte ner till Montalcino, som är en by som ligger vackert högst upp på en kulle i södra Toscana. Där produceras det röda vinet Brunello di Montalcino. 1998 hade jag ännu inte förstått tjusningen med rödvin så jag brydde mig inte ens om att provsmaka vinerna. Hemskt va? 😉 Jag tyckte det var roligare att fota solrosfälten.

Efter ett par dagar i Siena styrde vi kosan söderut. Vi bilade längs mindre vägar vid kusten, genom halva Italien, ner till Pompeji. Där hittade vi ett litet hotell, Villa Laura, som som tur var hade AC på rummet. Det var nämligen otroligt varmt och fuktigt ute. Kräsmagade Petra gillade turiststaden Pompejis mat bättre än Sienas. Här var pastan kokt nästan som hemma, istället för att som i Siena vara halvkokt och nästan hård. 🙂

Dagen efter besökte vi Pompejis ruiner. Det var stekande solsken och 38 grader – i skuggan. Ingen perfekt dag att traska runt bland gamla ruiner alltså. Trots det härdade vi ut i dryga tre timmar. Och åh vad fascinerande det var att gå runt bland dessa välbevarade ruiner! Jag hade inte riktigt fattat att det fanns kvar så mycket!


En varm Petra i Pompeji.


I bakgrunden syns vulkanen som ödelade staden.

Trots att vi hade kepsar och drack massor med vatten var det å så nära att jag drabbades av solsting. När vi gick tillbaka till hotellet var mina fingrar uppsvällda som prinskorvar och jag hade solfrossa och mådde illa. Vi hämtade bilen vid hotellet och prisade herren för dess AC. Vi lämnade Pompeji stad vid 16-tiden och bilade sedan hela vägen tillbaka till Bologna och lyxen på Sheraton Air Hotel. Vi var framme vid 22.30 och beställde middag till rummet via room service. Dagen efter åt vi lyxig room service-frukost och flög sedan tillbaka till Sverige vid middagstid.

Och därmed kunde jag bocka av ett av mina drömresemål från min lista. Men i ärlighetens namn skulle jag vilja åka tillbaka dit en lagom varm vår tillsammans med min Riddare. Och jag skulle vilja gå på Pompejimuseet i Neapel och se allt man grävt fram (inklusive de gipsfigurer man gjutit efter de tomrum som kropparna lämnade i asktäcket).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: