Njurröntgen – något att lägga till listan över möjliga tortyrmetoder?


Jag har inte vågat skriva det, men jag har faktiskt mått bättre den senaste veckan. Njurarna har molvärkt mycket mindre, ibland inget alls, och jag har sakta känt mig piggare och piggare.

Det är ju tur att sjukvården då griper in och totaldäckar mig, för så där kan vi ju inte ha det! Vad ska Murphy säga liksom? 😉 I måndag var jag nämligen varit i Finspång och kontraströntgade njurarna. Det roliga började redan i söndags. Då skulle det nämligen fastas hela dagen. Och att fasta en hel dag och inte få dricka något med mjölkprodukter i var illa nog (bort gick te, för det vägrar jag dricka utan mjölk, och alla redda soppor). Nåja, det kunde jag väl ha överlevt en enda dag utan större våndor förutom det att jag blev kräkfärdig av att försöka dricka tre liter vätska (vilket var minimum) under dagen och dessutom äckliga saker som saftsoppa och tomatsoppa. Det blev mest vatten jag drack.

Men det värsta var att jag dessutom skulle ta laxermedel. Först två tabletter vid 12.00 och sedan två nya tabletter vid 20.00, och bäst av allt, ett rektalt minilavemang på morgonen. Min mage uppskattade inte den behandlingen kan jag lova! Jag spenderade eftermiddagen hysteriskt illamående med magknip. Jag omväxlande svettades eller frös så jag skakade under två täcken. Och framåt kvällen började det riktiga helvetet då jag sprang fram och tillbaka till toa. Vad då sova? Möjligen sittades på toastolen i så fall.

My God vilken pärs! Efter en hel natts springande på toa (om jag avslöjar att jag gjorde åt tre toarullar alldeles själv förstår man kanske vidden av det hela) var mitt stackars arsle bokstavligt talat söndernött och utslitet. Då var det dags för minilavemanget. Det var jätteskönt att sticka upp ett rör i rumpan och spruta in flytande eld. Sen frös jag inte på ett tag i alla fall.

En annan höjdare var att vid 08.00 sätta sig i bilen för att åka till Finspång (vilket tar ca 45 minuter). Längs vägen finns inga mackar eller andra ställen som har toaletter. Halvvägs började jag få magkramper. Vid det laget handlade det enbart om ”kloakvatten” som kom ut så det var något svettigt att lyckas hålla emot tills vi kom till sjukhuset! Det gick, men det var på håret!

Jag trodde själva röntgen skulle vara en piece of cake, men nej då, där väntade nya plågor! Först hade vi förnedringen att tvingas ikläda sig en enormt stor ljusblå rock och lägga sig halvnaken på en brits i ett rum med insyn. Det kunde jag i och för sig leva med och de två röntgenkvinnorna var jättetrevliga och snälla. Synd bara att de var sådana tortyrmästare bakom den trevliga fasaden! De kittlade mig på magen genom att rita med en bläckpenna och de satte en kanyl i armvecket på mig. Sedan röntgade de mig ur olika vinklar, sprutade in kontrastvätska i armen och satte igång med den verkliga tortyren vilket innebar att de plockade fram två spännband och en stor platta med två stora runda halvklot på. Halkloten passade de in över mina (redan innan ömma!) njurar och drog sedan åt spännbanden runt magen på mig tills jag såg stjärnor av smärta och inte kunde andas. Jisses så ont det gjorde! Det var verkligen deja vu-känsla för mig. Så där kändes det när jag låg på akuten och plågades av njurstensattacken. Det var grimasera-och-blunda-och-försöka-överleva som gällde. Den ena sköterskan satt hos mig och påminde mig om att andas (det gick knappt för då pressade det ännu hårdare in mot njurarna så jag fick ligga och ytflämta lite) och klappade mig på armen. Sen tog de bilder igen och flyttade runt mig lite innan de ääääntligen släppte på spännbanden! Oh what a relief!!! Det var låååånga 10-15 minuter kan jag lova!

En timme låg jag på röntgenbordet, sen släppte de äntligen iväg mig. Uppenbarligen är det inte meningen att man ska få en så våldsam reaktion som jag fick på laxermedlet så de sa till mig att om jag måste göra om den här röntgen någon mer gång ska jag ringa röntgenavdelningen innan så kan jag antingen få ett annat laxermedel eller så kan jag ta halv dos istället. (Men jag vill helst slippa det här fler gånger för det var verkligen inte roligt.)

Det tog mig bara till tisdag kväll att få ordning på vätskebalansen (jag var så fruktansvärt uttorkad när vi kom hem på måndagen). Nu är magen plattare än den varit på fem år, så inget ont som inte har något gott med sig. Njurstrul är en rätt effektiv bantningskur. 😉 Sista vägningen jag gjorde visade -3½ kg sedan innan njurstenen. Nu har jag bara 3 kg kvar till matchvikten!

Idag känner jag mig faktiskt hyfsat pigg i alla fall. Och om några dagar kanske min mage och mina njurar slutar kännas som om jag gått ett par ronder i en boxningsring?

Annonser

Ett svar to “Njurröntgen – något att lägga till listan över möjliga tortyrmetoder?”

  1. 2013 sett ur bloggens synvinkel | Petra - i ord och bild Says:

    […] Njurröntgen – något att lägga till listan över möjliga tortyrmetoder? 0 comments August […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: