Han kom som en vind…


Vad bryr sig en vind om förbud?

Han kysste din kind.

Han kysste allt blod till din hud.

Det borde ha stannat därvid:

du var ju en annans, blott lånad

en kväll i syrenernas tid

och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.

Vad fäster en vind

sig vid om han får?

På ögonen kysstes du blind.

Maj månad kommer nog aldrig att kunna passera utan att jag drabbas av vemod. En sorgsenhet, ända in i hjärteroten. Inte för att jag på något sätt önskar att saker och ting skulle ha blivit annorlunda. De blev precis så som de borde, som de måste bli. Men ändå… För länge, länge sedan, i syrenernas tid och gullregnens månad, kom Han som förändrade mitt liv för alltid.

Du ville, förstås, ej alls

i början besvara hans trånad.

Men snart låg din arm om hans hals

i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst

det sista av motstånd som fanns.

Och jag kommer aldrig att kunna se ett maskrosfält i blom utan att tankarna vandrar bakåt. Inte längre till Honom, men till den Petra jag var då. Och jag känner hennes glödande förhoppning och den sorg som sedan följde. När syrenerna blommar minns jag hur jag plockade stora fång till den där sista tillställningen. Doften av syren är för alltid sammanblandad med känslan av att vara berusande omtumlad, uppvaktad, kysst till knäna darrar och samtidigt desperat olycklig. När jag andas in sval kvällsluft, spetsad med alla de blommande trädens dofter minns jag långa sömnlösa nätter då förtvivlan skar som knivar genom min kropp. Jag har aldrig varit så hjärtskärande olycklig som då…

Din mun ligger tyst

med halvöppna läppar mot hans.

Det kommer en vind och går:

och hela din världsbild rasar

för en fläkt från syrenernas vår

och gullregnens klasar.

Maj är förunderligt vacker och för alltid en lätt vemodig månad för mig. Och mitt i vemodet tackar jag varje gång min lyckliga stjärna för att Han inte gjorde det jag då så hett önskade. Lämnade ALLT. För herregud vilken katastrof det hade varit! Jag tror fortfarande vi kände igen varandra. Från en annan tid, en annan plats, ett annat liv. Jag har sällan känt så starkt att den här personen delar jag ett förflutet med. Men här och nu, i detta liv, fanns inget utrymme för oss två. Men kanske kom han som en kastvind in i mitt liv för att få mig att äntligen våga pröva mina vingar och hitta min rätta plats i livet? Jag vill i alla fall gärna tro det…

Annonser

Etiketter:

Ett svar to “Han kom som en vind…”

  1. Lillan i Cornwall Says:

    Så fint skrivet Petra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: