Morfar


Hur tråkigt det än är att åka buss så tänker man rätt bra då. Och igår när jag åkte hem kom jag av någon anledning att tänka på han som är min pappa. Han som jag inte haft kontakt med på herrans år.

Så många år var jag sårad och ledsen. Sen blev jag mest förbannad och kände att nu är det nog, nu är du för alltid ute ur mitt liv.

Nu plötsligt insåg jag att jag just inte känner nånting längre. Eller, kanske tycker jag lite synd om honom. Jag tycker synd om honom eftersom han aldrig fick uppleva glädjen med att vara förälder, eftersom han hade en så konstig pappa (som till slut tog livet av sig), eftersom han har en så elak fru och eftersom han verkar så totalt handlingsförlamad och vek.

Livet har kanske inte varit så roligt?

Mest av allt tycker jag synd om honom som missar att ha världens bästa Alex i sitt liv! Alex frågar ibland efter sin morfar, tycker det är konstigt att de inte ses och frågar om vi inte kan ringa honom och fråga om han vill träffa oss. Och vad sjutton svarar man på det?

Men jag älskar min unge till döds och det är inte utan att jag funderar på om jag skulle skriva till honom och berätta att hans barnbarn vill träffa honom. Men jag tvekar. Dels för att jag inte tror att det finns en chans i helvetet att han får träffa oss utan sin fru (och henne vägrar jag ha något att göra med) och dels för att jag inte vill utsätta Alex för risken att bli sårad och sviken som jag blev.

Svårt det där…

Men oavsett. Lite skönt att upptäcka att alla sorg och ilska försvunnit. Jag hyser hellre ett svalt medlidande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: