En smak av vad som komma skall


Man önskar ju nånstans att man kunde linda in sitt barn i bomull och skydda det mot allt ont. Men det är en hård värld därute och de måste lära sig att klara sig själva. Man vet ju det. Ändå är det så svårt att inte ingripa…

Alex och jag gick en sväng nu på eftermiddagen. Det blev en lekplatsturné kan man säga. Vi vandrade från den ena till den andra, och på den sista vi kom till (som ligger helt nära vårt hus) lekte det två tuffa (nyinflyttade tror jag) grabbar. Alex var ju såååå leksugen och det dröjde inte länge förrän de började prata med varandra. Två tuffingar som gaddade ihop sig mot min mjuka Alex. De klättrade raskt upp på taket till en av klätterställningarna (på tok för högt upp om du frågar mig) och frågade retligt Alex om han kunde klättra upp dit.

Det skulle han ju aldrig göra (han är ju så himla försiktig och höjdrädd). Och det riktigt kliade i mig att strängt spänna blicken i ungarna och säga att jag inte skulle tillåta att han klättrade så högt och att man faktiskt kan slå sig ordentligt om man råkar trilla ner. Men jag kan ju inte alltid finnas där och jag ville se hur Alex skulle hantera situationen. Och jag måste säga att han fixade det rätt bra. Han förklarade att han var väldigt bra på att klättra i berg (något de där retstickorna raskt avfärdade med att ”det kan ju alla”) men att han är höjdrädd. Då fann de sig inte och började istället förhöra sig om hur gammal han var (de var tydligen också fem år) och vad hans kompisar hette (?). Hela deras jargong var väldigt hånfull och onödigt kaxig (och jag kan inte låta bli att undra varför man blir sån när man bara är fem år, men det är ju en annan sak). Men Alex klarade det där bra. Han backade inte undan och lät sig inte hunsas.

Så jag ingrep inte utan höll tyst. Men efter ett tag (när jag insåg att de där grabbarna skulle fortsätta ansätta Alex, och inte börja leka med honom) så länge vi var kvar, valde jag att säga att ”nu måste vi gå hem” och Alex kom sättandes fort som ögat. Sen pratade vi en lång stund om vad som hänt och hur bra jag tyckte han klarade av situationen. Lika bra att börja öva nu på hur man tas med mobbare och retstickor tänker jag. Alex förkunnade att han fått vara så tuff han bara kunde eftersom de där grabbarna var så dumma. Bra taktik tänker jag. Inte visa svaghet utan stå på sig lugnt.

Men usch….om man ändå kunde ta fram den där bomullen och bara linda den varv på varv… 🙂


Tidigare under promenaden – på en annan lekplats.

Annonser

Etiketter: ,

4 svar to “En smak av vad som komma skall”

  1. Annika K Says:

    Så cool han var 🙂
    Duktig kille

    • Petra Says:

      Ja, jag blev så impad av att han inte lät sig skrämmas – i synnerhet som han inte alls är van vid den sortens ungar. *stolt mamma*

  2. Fru Nattfrost Says:

    Bra gjort av honom!
    Men fy, får ont i magen när jag tänker på allt sånt där som våra små ska måsta komma igenom… hu…

    • Petra Says:

      Visst är det hemskt att tänka på? Tänk bara högstadiet med den råa jargong som råder då…. Gulp! Jag ska sätta min unge i karateträning långt innan dess! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: