The never ending story


Någon som undrar hur det går med Alex’s huvudskakningar? Tja, han lär väl få sova i vår säng tills han är tonåring i den takt av framsteg som vi gör. Suck… Man kan inte lämna honom ensam i en säng i en timme utan att han hittar honom rullande hysteriskt fram och tillbaka. Hela han rullar från sida till sida tills han nästan flåsar av ansträngning. Det ser ju verkligen vilsamt och skönt ut. Not!

Jag fattar verkligen varför han håller på så där!?!

Så sent som igår hade vi familjeråd och pratade om dessa himla huvudskakningar. Efter att allt annat misslyckats har vi ju nu infört en bestraffning. Skakar han huvud får han inte se på TV/spela dataspel/titta på barnprogram på datorn. Det känns rätt lumpet, men det har i alla fall funkat rätt bra (till skillnad från alla slags belöningssystem vi provat som bara funkar för stunden). Alex lovade heligt och dyrt att verkligen försöka låta bli, och inte skaka huvud när han var vaken, och vi lovade att ha överseende med de gånger han gör det i sömnen.

Okej. Gott så. Men vad händer sen? Jo, barnet som påstår att han aldrig ljuger får sova själv några timmar på morgonen, från det att Riddaren gick upp vid 04.30 tills dess jag gick upp vid 07.00 (jag sov i gästrummet eftersom den sängen är skonsammast för min onda rygg/axlar). Och gissa vad jag ser när jag tassar in i sovrummet? En vaken Alex som ligger och rullar från sida till sida och som tvärstoppar så fort han får syn på mig.

Usch vad besviken jag blev! Jag inser att det är mycket att begära av en sexåring att på allvar försöka låta bli ett tics. Och jag förstår att det här med sanning och lögn också är svårt när man är sex år. Men ändå…

Att det ska vara så svårt att få bukt på detta! Det är ju lätt för läkare att avfärda det med att det inte är farligt. Men det är bevisat farligt att inte sova ordentligt och ska han ligga så där hela nätterna igenom kommer han inte att få nån vettig sömn. Och hur kul blir det när han blir lite större och vill sova över hos kompisar eller ha kompisar här? De kommer ju att undra vad sjutton han håller på med och kanske reta honom! Gaaah! Frustrationen! Jag vet verkligen inte vad vi ska ta oss till…

Annonser

Etiketter: ,

6 svar to “The never ending story”

  1. Madelene Nattfrost Says:

    Vad jobbigt… :/ Ja vad sjutton ska man göra. Tics är ju svårt att jobba med kan jag tänka mig, helst om man är liten.
    Finns det ingen läkare/barpsykolog eller liknande som kan ge er stöd och råd?

    • Petra Says:

      Jag har diskuterat detta med vår barnläkare flera gånger. Hennes svar är att ”så där gör min man också, det går inte att göra något åt”. Jag köper inte riktigt det. Så nästa gång vi ska till BVC ska jag fråga där om man kan få en tid med barnpsykologen.

  2. Annika K Says:

    Tror ni behöver hjälp med det här

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: