Är det ett skämt eller?


Man ska tydligen inte glädja sig för mycket åt det lilla (se föregående inlägg) för då kommer Murphy och slår en i huvudet med en stekpanna.

Idag när jag kom till jobbet hade en av mina kollegor precis körts akut till sjukhuset. Senare fick vi veta att han var opererad för inflammation i bukspottskörteln (ryktet säger så i alla fall). Ja, inte vet jag, men det låter ju inte precis som han kommer tillbaka och jobbar i övermorgon precis…

Så då är två kollegor sjukskrivna och två är på semester. Samtidigt passar man på att hitta en massa ärenden som legat under en sten och möglat i ett halvår på nåt annat kontor och lämpar över dem på oss. Så… Jag jobbar ihop med en kollega som har fullt upp med Södertäljeärenden och en annan kollega som nyss började hos oss och som än så länge inte alls är tillräckligt upplärd (och vem ska hinna med att göra det?) för att kunna göra så mycket än.

Och vi har sisådär en 90 ärenden (+ okänt antal Södertäljeärenden) som bara hänger i luften. Själv har jag mer än fullt upp med mina egna och samtidigt ska vi försöka ta hand om alla frånvarandes ärenden.

Ovanpå detta har vi alltså ingen chef. Eller, vi har en ny chef varannan vecka under sommaren. Tillfälligt insatta sådana, varav man inte ens träffat de flesta. De gör säkert sitt bästa för att försöka lösa det här. Jag pratade med denna veckans chef idag och de hade krismöten både hit och dit. Men saken är den att vi är alldeles för få personer som jobbar med det jag jobbar med i hela regionen. Och lägg semestertider och sjukskrivningar till det så blir situationen helt ohanterbar rätt fort.

Denna dag har varit helt hemsk! Jag åt min lunch vid skrivbordet och har legat på 110% hela dagen. Trots att jag vet att jag inte borde, att jag bränner ljuset i båda ändar.

Jag försöker se vilken otrolig arbetsinsats jag gjort sista tiden som nu resulterat i att jag den 23 juni avslutat 17 ärenden i juni (där man förväntas avsluta 12-15 ärenden per månad på en heltid). Jag jobbar 75% och har varit 1/4 sjukskriven 1½ vecka. Jag borde vara helnöjd med mig själv, men känner mig bara stressad. Och ju mer stressad jag blir desto mer ångest får jag. Fånig, dum ångest för att något ska hända Alex. Katastrofscener spelas upp i mitt huvud och jag får svårt att sova och koppla av.

Jag HATAR mitt huvud! Det borde finnas en avstängningsknapp… Men den ”knappen” heter lugn och ro och lagom arbetstempo. 2½ vecka till semestern. Det känns som en evighet….

Annonser

Etiketter: ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: