Tankar


I onsdags fick jag svar på mitt grattis-SMS som jag skickade i måndags. Då hade jag väl typ resignerat, så det var ändå trevligt med en respons. Han formulerade sig trevligt dessutom.

Och nu går jag här och försöker låta bli att tänka så mycket på att jag ska träffa min pappa på tisdag och att det är första gången sedan jag var i Alex’s ålder… Går väl lite så där

Det är så många olika tankar som rusar och jag blir inte riktigt klok på vad det är jag känner. Jag förväntar mig egentligen ingenting. Jag hoppas att vi kan connecta på samma omedelbara sätt som vi gjorde över telefon. Jag tänker inte bli (allt för) besviken om vi inte gör det. Jag har klarat mig utan en pappa i alla dessa år och jag kan fortsätta klara mig. Men visst vore det häftigt om det visar sig att det är honom jag brås på, att vi…hur säger man på svenska? Att”we get each other”. Jag har ju aldrig känt så med någon annan släkting. Har alltid känt mig annorlunda och utanför, som den som ingen riktigt förstår sig på, den som gör folk besvikna. Det är ju ingens fel och kanske inte ens helt sant, men det är min känsla.

Det är först med Riddaren och Alex som jag har en familj som förstår mig helt och fullt, och som jag kan läsa av. Alex är så lik mig på så många sätt (till sättet) och Riddaren på ungefär lika många sätt. Han är verkligen en mix av oss båda och det gör att en av oss oftast fattar precis varför han reagerar som han gör. Himla praktiskt. 🙂

Det vore ju onekligen coolt att få chansen att lära känna sin andra  genuppsättningshalva. 😉 Jag vet ju på vilket sätt vi inte är lika. Jag skulle slåss till sista blodsdroppen för att finnas kvar i Alex’s liv. Inget skulle kunna få mig att välja bort honom! Jag är hans mamma och han ska alltid kunna ta för givet att jag finns där om och när han behöver mig. Det är det viktigaste i mitt liv tror jag. Och det beror säkert på att det finns en liten Petra där inne i mig som ofta kände sig ensammast i världen, som ibland kände att hon inte hade någon. Och inget, vare sig tiden eller en egen familj, verkar helt kunna läka hennes sorg. Och tydligen är mitt livskall att se till att Alex aldrig känner så.

Vet att det är på gott och ont. Vet att han varit väldigt mammig och att det gjort att jag fått väldigt lite egentid. Vet att en medelväg kanske hade varit bättre. Men det är det enda sättet jag kan vara mamma på.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: