Det svåraste jobbet


Det är tur att ingen i förväg talade om för mig exakt hur svårt jobbet som förälder är. Då hade jag nog aldrig vågat bli mamma. 😉

Riddaren och jag har uppfostrats väldigt olika när vi var barn, vilket gör att vi går in i det här med barnuppfostran med vitt skilda utgångspunkter. Ibland kompletterar vi varandra på ett bra sätt. Ibland krockar våra metoder rätt rejält. Och vårt smarta barn har ju snabbt lärt sig att mamma kan man manipulera till en viss gräns medan pappa är mer auktoritär.

Jag kämpar med att vara mer konsekvent och tydligare visa att ”här är gränsen och om du korsar den får det konsekvenser”när det t ex gäller sättet Alex ibland pratar (väldigt otrevligt och sarkastiskt) till mig. Och Riddaren får ibland kämpa med att inte brusa upp och bli omotiverat arg.

Ibland tittar vi bara uppgivet på varandra och undrar hur många oreparerbara skador man orsakar barnet mitt i all välvilja och kamp för att vara en bra förälder. Det är fan inte lätt alltså, det här med att vara pedagogisk, ha en ängels tålamod, sätta gränser, inte bara berömma prestation utan visa att barnet duger som det är, lära ut jämlikhet och sociala färdigheter, uppmuntra vetgirighet och allt vad det är man ska göra – samtidigt som man har ett jobb och ett hus att sköta.

Jag tänker att det i alla fall underlättar när man har ett barn som man förstår sig på. Som är lite av samma sort som man själv. Man fattar varför det reagerar som det gör, man känner igen sig själv och bara vet hur det tänker i många lägen. Det är inte lätt att ha ett barn (eller en förälder!) som inte alls funkar som man själv! Jag vet av egen erfarenhet.

Så även om jag hett skulle önska att Alex inte ärvt vissa av mina egenskaper kan jag ändå känna en viss tacksamhet över att jag åtminstone förstår preciiiis varför han är så rädd för att prova nya saker och reagerar som han gör. Jag kan relatera, berätta hur det var för mig när jag var liten och kanske pusha honom ibland. Jag känner igen hans lättkränkthet från när jag var liten (jag har vuxit ifrån det allra mesta av den oattraktiva egenskapen med åren tack och lov) och kan bemöta den. Jag tror jag rent allmänt har lätt för att minnas hur det var att vara liten och hur man reagerar och tänker och det hjälper mig ibland att vara en bättre förälder tror jag.

Jag tyckte det var rätt ångestfyllt att vara bebisförälder. Jag passar mycket bättre som förälder till en sjuåring. Det är en utmaning – men en rolig sådan. Det är så kul när man brottats med ett problem länge (som våra hemska mornar stor del av förra läsåret) och man till slut hittar ett förhållningssätt som funkar och allt plötsligt bara funkar såååå bra – för alla parter. I vårt fall blev det många familjeråd och diskussioner om varför vi alltid blev osams på morgonen och vad man kunde göra åt det innan polletten trillade ner hos Alex och han insåg att om han faktiskt klädde på sig, åt frukost och borstade tänderna när jag bad honom så blev vi inte sena och jag blev inte tjatig, stressad och arg och vi kunde komma iväg i tid och ha det mysigt istället. Tålamod och repetition is da shit!

Annonser

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: