Mödraskapets våndor


En av de värsta perioderna i mitt liv var när Alex föddes. Det har tagit mig år att erkänna det fullt ut. Man känner sig som en usel mamma när man skriver det, men det är sanningen. För mig var det här med att föda barn och överleva de första månaderna inte något rosaskimrande fluff. Tvärtom! Jag var ångestfull, livrädd och så in i döden utmattad. Även om jag på pappret hade en ”lätt” förlossning var jag livrädd och reagerade efteråt med rusande hjärta (vilopuls på runt 200 slag) och skakande händer. Det tog flera dagar innan jag kunde stå upp utan att hålla på att svimma. Jag var livrädd för att tappa bebisen eller ”göra fel”.

Amningen funkade INTE. Bröstvårtorna blödde och det gjorde fruktansvärt ont. PÅ BB var sköterskorna helt frånvarande och ointresserade. Jag tipsades om nån kräm, men mer hjälp än så fick jag inte. För att överhuvudtaget stå ut skaffade jag sådana där plasttuttar man trär över bröstvårtorna. Men det hjälpte bara lite. Vid något tillfälle kräktes Alex och höll på att skrämma livet ur mig. Det såg ut som han kräktes blod. Och det gjorde han. Det vara bara det att det var mitt blod! Brösten blödde så himla mycket! 😦

Alla talade så fördömande om nappar och mjölkersättning, men det stod snart klart att jag inte kunde producera så mycket mjölk som krävdes. Vi fick börja lägga till mjölkersättning medan jag kämpade för att inte skrika rakt ut av smärta vid varje amning. Jag har aldrig upplevt en enda amning som mysig. Bara smärtsam, obehaglig och konstig. Som en vampyr som ska suga ut blod. Typ. Ändå kämpade jag på i nio månader…

Och det stackars barnet fick utslag. Hemska utslag. Som BVC-sköterskan länge ignorerade som ”naturliga”. Och han fick skorv och hade magknip och han skrek och skrek och vägrade sova om han inte fick sova PÅ antingen mig eller Riddaren. Han hatade sin vagn så det gick knappt att gå ut första tiden eftersom han grät otröstligt och allt mer hysteriskt när han vaknade och det var vinter när han föddes så svårt att lyfta upp och bära honom på grund av kylan.

Och sömnbristen! I månader sov jag 2-3 timmar per dygn – upphackat i halvtimmar eller en timme åt gången. Man blir som en håglös zombie av så lite sömn. Världen blir overklig och allt man kan tänka på är att man vill sova.

Till slut fick vi hjälp av en barnläkare med utslagen. Vi fick kortisonkräm som man fick smörja hela ungen med, men det hjälpte. Innan det kliade och rev han sig så fruktansvärt att vi fick sätta strumpor på hans händer för att han inte skulle riva sönder sig helt. 😦

SONY DSC
Stackars barn så han såg ut!

SONY DSC
Efter att vi fått kortisonkräm, men fortfarande med strumpor på händerna. Lilla plutten!

När det äntligen började rätta till sig lite och han var lite större (4½ månad) fick han autoimmun hemolytisk anemi och blev gulblek och trött. Sov och sov och blev smalare och smalare under 1-2 veckor innan jag fattade att det här är på allvar och vi måste ringa vården. En morgon hade han plötsligt ögongulor istället för ögonvitor och då fick vi åka in akut till barnkliniken. Sen rådde kaos under hela sommaren då man pumpade i honom höga doser kortison så han blev helt speedad och tjock som en fotboll. Han hade jättesvårt att sova och blev rastlös. Vi fick inte träffa andra barn, ta med honom till folksamlingar inomhus (typ affärer) så vi var rätt isolerade hemma. Som tur var fick vi båda ta ut TFP och vi turades om att sova så vi fick kanske ihop i alla fall fyra timmar per dygn.

Jag önskar sååå att vi under den här hemska perioden fattat att vi borde kämpat på för att få barnet att ta napp. Jag tror det hade gjort underverk för både honom och oss. Kanske hade han aldrig lagt sig till med den där ovanan att gunga huvudet från sida till sida när han skulle sova om han fått napp. Kanske hade han kunnat sova bättre med en napp att snutta på. Nu tänkte vi att det väl bara var bra att han inte var intresserad och så var det bra med det.

Mitt i allt det här var bloggen min ventil. Ett litet andningshål där jag kunde skriva av mig lite. Men vet ni vad? Jag vet inte hur många gånger jag fick höra att jag gnällde för mycket, att jag borde vara tyst, glad och tacksam. Typ. Jag fick höra att det minsann var mycket värre för den och den som varit ensamstående och att den och den minsann hade ett jättesjukt barn. Och jag tänker att varför är det så provocerande för folk när bebistiden inte är rosaskimrande och enbart gullegull? Varför får det inte vara jobbigt och svårt? Det betyder inte att man ångrar sitt barn, älskar det mindre eller tar ifrån någon annan dennas upplevelser. Det är så sorgligt att vi kvinnor har ett sånt behov av att platta till varandra just när det gäller mödraskapet. Varför blev det så?

Det gör mig verkligen ledsen.

 

Annonser

Etiketter:

2 svar to “Mödraskapets våndor”

  1. illika Says:

    Kram! Tappert kämpat!
    Att ni inte behövt kämpa med nappavvänjning är ändå bra. Jag slet med smärtsamma tandställningar i över nio år, pga att jag sög på mitt pekfinger istället för napp.. De gjorde ont både i tänder, kökar och tandkött, man vaknade varje morgon med torr mun och svinsur andedräkt och hade verkligen inte sovit gott.

  2. Mossfolk Says:

    Fy vilket tråkigt bemötande! Vi har ju turen att i stort sett alla våra vänner har eller nyligen har haft småbarn.
    Det innebär att det finns total förståelse för när man ger upp och åker hem för att matningen inte fungerar (har hänt med lillebror som är oerhört krånglig med just maten), eller för att tvååringen absolut inte uppför sig som man önskat.
    Jag har också full förståelse för att jag nu ikväll fick ett sms där det stod ”vi orkar inte komma i morgon förmiddag”. Rätt och slätt. Jag vet ju precis hur det är att ha en liten bebis.
    Jag brukar säga att mina barn ger mig en oerhörd ödmjukhet inför det här med föräldraskap.

    Er bebistid låter som alldeles normal. Precis sådär jobbig som den allt som oftast är, men det mesta liksom löser sig förr eller senare. Att uttala sig fördömande om andras föräldraskap är mest dumt. Dels är det individuella upplevelser och framförallt är barn förstås väldigt olika som individer. Jag är allergisk mot när människor kallar andras barn ouppfostrade eller utnämner sig till amatörproffs runt andras bebistid (därmed inte sagt att det inte finns de som behöver hjälp, både med olika grader av förlossningsdepression och senare med bemötandet av sitt barn).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: