Otack är världens lön


Ungefär exakt hela dagen igår lekte Alex med Liam. Han följde med dem och kvällsbadade (vilket bl a innebar att fånga grodyngel och sanda ner sig) och kom inte hem förrän närmare 20.00. Idag var frita stängt och Liam fick vara här hela dagen. De har spelat Minecraft, lekt, åkt in till stan med Riddaren och ätit på McDonalds och gått på bio (Smurfarna). Jag åkte med dem hem från stan, och vid halv fem gick Liam hem.

Man skulle ju kunna tro att sonen skulle vara rätt nöjd efter att ha fått leka med bästa kompisen i två hela dagar. Men nej. Istället surade han över att de inte fick fortsätta leka, trots att det faktiskt var Liams pappa som ”kallade hem honom”.

Alltså, ibland blir man rätt trött. I synnerhet Riddaren, som liksom offrat en semesterdag på detta och 400 kr.

Ah well… Han fick höra en del om det sen, vid middagen, den gode sonen. 😉

_DSC6549

Men samtidigt är det jättekul att Alex äntligen funnit en riktig bästa kompis. Och Liam är en jättegullig kille. Precis en sådan vän man hoppats att Alex skulle hitta. Så det är ju jättekul.

Annonser

Etiketter: ,

6 svar to “Otack är världens lön”

  1. Tiggertufflan Says:

    Tycker att det är just då, när man har låtit barnen göra massa saker, ställt upp och tillåtet mer än vad man brukar och varit generös med både det ena och andra, som det blir så. En sur unge som är allmänt otrevlig, arg och som inte alls är tacksam över allt h*n fått utan istället är missnöjd med att inte få mer .
    Det blir så ganska ofta här. Jag har funderat på varför det blir så Kanske är det ibland en kombination av trötthet och att man så klart vill ha ännu mer av det goda helt enkelt. Kanske är det också så att det är väldigt lätt att få saker ”nu för tiden” och då tror man att det ska vara så.
    Just i den där stunden känns det ju jäkligt otacksamt och tankar som att ”det var ju helt i onödan vi gjorde och tillät allt det där när det ändå inte tycks uppskattas” kommer ju. Jag tror inte heller att det egentligen är så att de inte uppskattar det de har fått men uppskattningen sker kanske mer i stunden och de vill ha mer av det goda.
    Jag tror också att det är viktigt att prata om det. Det försöker vi göra även om det just i stunden, när det tjuras och suras, inte alltid är så lätt.
    Jag gör inte saker för mina barn för att de ska gå omkring och ha någon slags tacksamhetsskuld till mig men jag vill att de ska förstå att det fått något extra, något som de inte alltid kan få, något som kanske inte alla kan få, och att det ska uppskatta det och förstå värdet av det.
    Jag vill inte heller att det jag ger ska innebära att det ska betala tillbaka något till oss om vi inte har kommit överens om det innan (t.ex. om du plockar av vinbären får xx av oss) men att man ändå förstår att man har fått något utöver det vanliga och får försöka vara glad för det och inte tjurig för att man inte får mer…Ja, helt enkelt någon slags tacksamhet och glädje över det man har fått i stort (sak eller upplevelser, spelar ingen roll) .

    • Petra Says:

      Jag håller med dig. Jätteviktigt att inte lägga fram det som att man uppoffrat sig och att ”barnet står i skuld”. Men att våga berätta att det känns trist när man får sura miner när man ansträngt sig för att det ska bli en bra och rolig dag.

  2. illika Says:

    Jag minns att jag själv ofta reagerade så som liten, och för något år sedan läste jag det här blogginlägget om precis samma sak, och då kunde jag äntligen förstå mina egna reaktioner. Det vore kul att veta vad ni tänker om det.

    http://petrakrantzlindgren.se/2011/09/05/varfor-blir-barnen-aldrig-nojda/

    • Tiggertufflan Says:

      Jo, det är nog lite så jag tänker, att man vill ha mer, man vill inte att det roliga/det som är bra ska ta slut. Dock är det inte alltid så lätt att bemöta det som i exemplet i blogginlägget…Spelar liksom ingen roll att man bekräfta att man också har haft kul, att man vill göra det igen tillsammans osv. Barnet vill ju göra det NU alternativ vill h*n få en garanti för att det blir imorgon eller , som sista alternativ, en exakt tidpunkt när det kommer att inträffa
      Därmed inte sagt att jag som förälder kanske kan bli bättre att bemöta det hela och kanske förhindra ett och annat ”surhetsutbrott”.

    • Petra Says:

      Det var verkligen ett bra blogginlägg! Det är säkert precis så det är och man kan aldrig bli nog påmind om barns oförmåga att liksom hejda sig och tänka till innan de häver ur sig det de för stunden känner.

      Men bra tips på hur man kan vända surheten till något positivt – så tack för att du delade med dig!

  3. illika Says:

    Exempel är ju alltid en helt annan sak än verklighet, men det gav iaf mig lite nya insikter. Ingen är ju perfekt, och det ska man inte heller må dåligt för.
    Vad glad jag är att ni gillade det. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: