Home is where the heart is


Vi är hemma nu. Sedan igår kväll närmare bestämt. Och Petra, som alltid brukar längta hem på slutet av en utlandssemester, känner ett tungt vemod. Det är ju på många sätt skönt att vara hemma, inte minst för att vi alla var så toklessa på maten sista veckan. Men det är något med Rhodos som tagit sig in i mitt hjärta och slagit rot. De vassa, karga bergen, timjan och salvia, värmen, den skoningslösa solen, de mjuka stenarna vid havet, och MÄNNISKORNA!

Alltså, människorna som omgett oss under två veckor! De är så fantastiska! De jobbar så hårt i hettan och de har alltid, alltid ett vänligt leende på läpparna och de skojar med Alex och nästlar sig in i ens hjärta. Och det känns så äkta!

I fredags kväll hade Alex med sig en pappersbåt som han vikt och målat och dekorerat till Betty i Taste-baren. Vi satte segel i form av drickspengar och hon blev så glad. Och så tog hon fram ett paket med presenter hon köpt till Alex (!!!). Men hur gulligt??? Han fick ett armband, ett staffli med en liten gipstavla över Rhodos och en skyddsamulett. Det blev tårar, kramar och intensivt vemod när vi sa god natt och adjö.

_DSC7136.jpg

Och det var nästan lika sorgligt att igår säga hej då till fina Giorgios i poolbaren! Han berättade för mig att han och Betty pratat om att vi är ”special people”, att vi pratar mycket mer med dem än de vanliga turisterna, och att Alex är så charmig och väluppfostrad. Vad glad man blir då! 🙂

_DSC7127.jpg

Och detta är bara våra två favoriter. Men det fanns så många fler underbara människor! Diskplockarna i bufférestaurangen som busade med Alex, den jättetrevliga restaurangchefen i frukostmatsalen/grekiska à la carte-restaurangen som var där både bittida och sent och ändå alltid bjöd på det varmaste leendet, städerskan som alltid såg så trött ut men ändå log varmt och småpratade och de tre lekledarna vid poolen (Mia, Maria och Markus) som lekte så mycket med barnen och verkligen månade om att Alex skulle våga vara med. Och många fler.

Inte sedan jag åkte hem från farmor, efter helger och lov och var så ledsen att tårarna rann, har jag väl känt ett så intensivt vemod över att lämna en plats. Tanken på att det skulle vara farväl för alltid var outhärdlig. Nu känns det som att vi bara måste åka tillbaka om två år. Kolymbia och människorna på Holiday Village Rhodes har liksom blivit ett home away from home nu.

Hela taxiresan från hotellet till flygplatsen brände tårarna bakom mina ögonlock och jag kände så intensivt att denna ö älskar jag!

Annonser

Etiketter: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: