Archive for the ‘Barn’ Category

Bättre, men inte bra

april 25, 2017

Han är ju bättre, Alex. Huvudvärken har försvunnit (prisa Herren för det) och han säger själv att han är mycket piggare. Men den där retfulla förhöjda tempen kvarstår. Han har alltid runt 37,4 på eftermiddagarna nu. Det är så jag börjar tro att det är hans nya ”normaltemp”. Eller om det kan vara pollenallergin som gör att hans kropp hela tiden får lite högre temp p g a den konstanta retningen?  Jag vet inte.

Det som är jobbigt är att hans läkare sa att han inte skulle träna om tempen översteg 37,2-37,3. Men vi kan ju inte för evigt låta honom avstå gympa och träning liksom. När han nu själv säger att han mår bra. Jag kan väl se att han är lite tröttare än normalt, men det är väl å andra sidan inte konstigt med pollenallergi och efter veckor då han varit väldigt inaktiv. Så idag fick han åka på jujutsuträning i alla fall. Ibland får man gå på magkänslan helt enkelt.

Det har hur som helst varit fantastiskt skönt att han varit så mycket piggare de sista dagarna! Igår hade han med sig en kompis hem efter skolan och han gick inte hem förrän 17.30. Visst var Alex trött då, men han höll ändå ihop hela vägen i sängen utan sån där ”melt down” som ett övertrött barn lätt får.

I morgon blir det en lååång dag. Jag måste lämna honom på frita redan 07.15, sen hämtar Riddaren honom och samma kompis som var här igår klockan 14.45 för vidare lek här hemma har de bestämt. Hoppas han orkar!

Lösenordsskyddad: Älskade unge

april 19, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

All is well

april 19, 2017

Alex’s läkare ringde mig nyss. Precis alla provsvar var normala och bra.

Känner kanske lite att luften just gick ur mig. Alltså, det är ju jättebra. Förstås.

Men jag är lämnad med en jaha-men-vad-gör-vi-nu-då-känsla. Rent förnuftsmässigt är jag jättetacksam över att kunna sluta grubbla över om den autoimmuna hemolytiska anemin är tillbaka eller nåt annat otäckt. Rent förnuftsmässigt tänker jag att barnet ju varit mer eller mindre konstant sjuk sedan i augusti och då kan ju nästan en månads förhöjd temp lika gärna bero på flera virus som löst av varandra. Det kan också vara hasselallergin som spökar sa barnläkaren. Den kan också orsaka trötthet.

Det som är svårare att förklara är all huvudvärk han haft senaste månaden. Men visst, han har två huvudvärksföräldrar och han har vätska bakom trumhinnorna och det är inte länge sedan han var rejält täppt och gulsnorig. Det kanske spelar in. Sen får man ju inte precis mindre huvudvärk av att sitta inne och dega hela dagarna. Det märks nu, när han gått till skolan i två dagar, att han har mindre huvudvärk.

Så, jo, det är bra nyheter. Vet ju det. Det är väl bara jag som är knäpp och vill att han antingen ska bli 100% kry NU eller så vill jag ha nåt som går att bota snabbt med meducin. Hatar ovisshet.

Men nu fokuserar vi på att huvudvärken i alla fall minskat och att tempen sakta kryper neråt. Den är inte helt normaliserad än, men det är definitivt inga 38 grader längre!

2 x vårdcentralen

april 18, 2017

Så, klockan 15.00 på skärtorsdagen fick vi då träffa barnläkaren. Som tog oss på allvar. Som alltid. Som lyssnade och frågade, vände sig till Alex och bemötte honom jättefint. Som talade om för honom att hon tyckte att han var så klok och mogen och att hon uppskattade att han såg henne i ögonen och svarade och lyssnade ”fast jag pratar med brytning och kanske är lite svår att förstå”. Härliga människa! 🙂 Hon tittade i öronen och konstaterade att trumhinnorna var grumliga (=vätska bakom) och i näsan. Hon hummade och funderade och sa att hon misstänkte att han har bihåleinflammation. Men att de skulle ta ordentligt med prover för säkerhet skull. Sen följde hon med oss till lab för att se om det var för sent på dagen att ta alla prover och på vägen drog hon mig lite avsides och sa tröstande att hon inte trodde det var något att oroa sig för. ”Han ser ut som ett friskt barn ska göra”. Gulle henne! ❤

Naturligtvis var det för sent att ta proverna. Så vi fick vänta tills idag. Riddaren var en hjälte och skjutsade oss till vårdcentralen och sedan till skolan (och sen mig till sjukhusets apotek så jag kunde hämta ut medicin som var tvärslut och som jag behövde). Han borde ha sovit för han jobbar nätter.

Själva blodprovstagningen (två rör från armvecket) var inte rolig. Inte för att det gjorde särskilt ont. Alex fick Emlakräm innan. Men han är så himla stickrädd. Det är iofs inte så konstigt med tanke på vad han varit med om. Men ändå! Och han var så tapper. Satt i mitt knä och blundade och höll mig krampaktigt i handen. Stora tårar droppade ner på våra händer… Men han skrev inte och spjärnade inte emot utan fann sig ändå i det ofrånkomliga. Så det gick rätt bra ändå.

Och jag har pratat med Alex’s lärare om hur det är så de lovade hålla ett extra öga på honom. Men det gick bra idag. Han hade inte haft huvudvärk (första huvudvärksfria dagen på evigheter), men var trött när jag hämtade honom. Men inte dödstrött. 37.5 i temp när vi kom hem så nån träning kunde det inte bli. Jag frågade särskilt barnläkaren hur vi ska göra och hon sa att har han över 37.2-37.3 ska han inte träna. Så i morgon får han även avstå gympan. Men då får det väl vara så.

Nu längtar jag bara efter provsvar och allra helst ett besked om att han typ behöver en penicillinkur och sen är han bra.

Är så tacksam över att jag kan jobba hemifrån tisdag-torsdag och därmed kan hämta Alex när skolan slutar 13.40! Blir han inte sämre så funkar ju den lösningen.

Innan det föll…

april 15, 2017

Det är inte lätt att boka en klipptid för ett barn som hela tiden är sjukt. Och när dessutom frissan går och bryter foten och troligen fortfarande jobbar deltid känns det lite som Mission Impossible. Så vi bestämde oss för att det fick bli trimmern istället för ett besök hos Sophie. Alex var, med viss tvekan, med på noterna. Han gillade sin långa kalufs, men insåg samtidigt att det var opraktiskt när han tränar sent på vardagar och det måste blåsas torrt. Varmt blir det också. Och till sommaren blir det ju jätteskönt för honom med snagg.

Så igår satte vi igång trimmern och lät håret falla. Medan jag höll på med nacken fick jag en ingivelse att jag ville se hur han skulle passa i en asymmetrisk frisyr med kort nacke och kort på sidorna och så det långa håret som får falla ner snett över pannan. Nu är ju inte jag nån frisör, och de här korten slängde jag bara iväg för att ha något att visa Sophie nästa vinter när håret vuxit sig långt nog igen.

Men ändå… Nog skulle han vara skitsnygg i något sådant?

_DSC6095

_DSC6096

Påskäggsjakt

april 15, 2017

Alex vaknade som vanligt nuförtiden (suck) före 06.00. Det är innerlig tur att barnet är helt nöjd med att han får gå upp och sätta sig vid datorn och titta på barnprogram eller sina älskade youtubefilmer där andra spelar datorspel!

När den krassliga modern (nu har som sagt även jag förhöjd temp och värre-än-vanligt-huvudvärk) vacklade upp vid åttatiden var det dags för påskäggsjakt. Igår satt jag och skrev ledtrådar och ritade en karta som jag gömde när han somnat. 10 ledtrådar lyckades jag prestera.


”När du vill höra havet brusa kan du lyssna här.”


”Leta under en ”drake” som är svart och grön och väsnas hemskt.”


”Hitta en svart skurk som har koll på tiden (det är en väckarklocka).”


Härligt att kunna läsa ledtrådarna själv!


”Ta hjälp av en riddare!”


”Leta reda på något gjort av ek.”


Sista ledtråden var svår, men det gick med lite hjälp.

I påskägget fanns en diamantformad magisk glassten (mycket uppskattad), ett reabokfynd (”Nyckeln till Hinsides” som jag hoppas är bra), en samling med Halo-spel till XBoxen (men han kommer bara att få spela det första än så länge – och det med tvekan från hans mamma som inte gillar skjutarspel något vidare) och en skattkarta.


Kartan ledde upp till övervåningen där man kunde hitta ett sista paket.


Denna extrapresent får han för att han varit sjuk så länge och för att han måste ta blodprover och näsodling på tisdag (då får man nämligen alltid en present).

Något särskilt påskgodis kör vi inte med, utan det blir de vanliga åtta godisbitarna som alla lördagar. En godisbit för varje år man levt. Bra regel det där. 🙂

Äntligen!

april 13, 2017

Det finns inte mycket alternativ till vårdcentralen här i stan alltså. Så idag åkte vi in till vårdcentralens lättakut och satte oss. Jag hatar verkligen denna lättakut! Det finns aldrig något syre, det finns för få stolar, folk har dränkt sina otvättade kroppar i billig parfym och det är snarkande människor och skrikande ungar överallt. Tortyr!

Men efter 1½ timmes väntan fick vi träffa en jättetrevlig sköterska som verkligen tog oss på allvar. Det var inget snack om att vi inte skulle få träffa en läkare. Men inte bara det. Hon tyckte inte det dög med en vanlig lättakutsläkare utan hon började rota runt i Mirjanas (Alex’s barnläkare) schema och hittade en trolig lucka på eftermiddagen. Hon ringde runt halva vårdcentralen och när hon inte fick svar sprang hon iväg och letade upp Mirjana för att säkerställa att hon kunde boka tiden åt oss. Det kunde hon som tur var. Så nu får vi träffa en bra läkare klockan 15.00. Känns så skönt!

Och vi kunde åka förbi Apoteket på hemvägen och fixa Emlaplåster så Alex kan bli bedövad i armvecket innan det är blodprovstagningsdags. Han är såååå rädd för det! Lilla älsklingen! Iofs inte ett dugg konstigt med tanke på hur traumatiskt det var att sätta en kanyl när han var vinterkräksjuk i december 2015. Det var verkligen vidrigt den gången! Känns så hemskt att tvinga honom till något han är så rädd för, men man måste ju. Vi får försöka belöna honom ordentligt efteråt!

Sedan igår har f ö även jag förhöjd temp, allmän sjukdomskänsla och trötthet. Det är nästan så jag är glad för det för det ökar ju liksom chansen att det är ett synnerligen envist virus Alex har och som han nu smittat mig med. Jag är gärna sjuk i en månad om det innebär att det han har är ett virus som går över av sig själv till slut!

Varför jag verkligen hatar vårdcentralen

april 11, 2017

Alltså, vårdcentraler!

Jag ringde alltså igår morse. Försökte förklara för en ointresserad sköterska att barnet haft förhöjd temp i flera veckor, huvudvärk och allmän trötthet av och till. Hon konstaterade bara att det fanns en notering om att han skulle kallas den 20 april. Att någon annan läkare skulle kunna titta på honom var uteslutet ”för han åt ju som han skulle och verkade inte allt för smärtpåverkad”. Eh….jaha.

Idag kom äntligen kallelsen. 5 maj har vi fått tid!!! 5 MAJ?!?! Ska han behöva ha det så här tills dess menar de??? Ja, så vida han inte blir spontanfrisk då (vilket vi naturligtvis innerligen hoppas). Dessutom behöver han mer effektiv allergimedicin – typ för en månad sedan.

Jag. Blir. Så. Trött.

I morgon är det jag som ringer stans privatpraktiserande (och tydligen inte helt hederliga) barnläkare för att se om han har en tid åt oss! 😦

Och undertiden har vårt tappra barn ikväll genomfört jujutsuträning med 37.7 i temp. Det är fruktansvärt svårt att veta om vi gör rätt, men han hade i alla fall roligt och verkade ha orkat med.

Mödraskapets våndor

april 9, 2017

En av de värsta perioderna i mitt liv var när Alex föddes. Det har tagit mig år att erkänna det fullt ut. Man känner sig som en usel mamma när man skriver det, men det är sanningen. För mig var det här med att föda barn och överleva de första månaderna inte något rosaskimrande fluff. Tvärtom! Jag var ångestfull, livrädd och så in i döden utmattad. Även om jag på pappret hade en ”lätt” förlossning var jag livrädd och reagerade efteråt med rusande hjärta (vilopuls på runt 200 slag) och skakande händer. Det tog flera dagar innan jag kunde stå upp utan att hålla på att svimma. Jag var livrädd för att tappa bebisen eller ”göra fel”.

Amningen funkade INTE. Bröstvårtorna blödde och det gjorde fruktansvärt ont. PÅ BB var sköterskorna helt frånvarande och ointresserade. Jag tipsades om nån kräm, men mer hjälp än så fick jag inte. För att överhuvudtaget stå ut skaffade jag sådana där plasttuttar man trär över bröstvårtorna. Men det hjälpte bara lite. Vid något tillfälle kräktes Alex och höll på att skrämma livet ur mig. Det såg ut som han kräktes blod. Och det gjorde han. Det vara bara det att det var mitt blod! Brösten blödde så himla mycket! 😦

Alla talade så fördömande om nappar och mjölkersättning, men det stod snart klart att jag inte kunde producera så mycket mjölk som krävdes. Vi fick börja lägga till mjölkersättning medan jag kämpade för att inte skrika rakt ut av smärta vid varje amning. Jag har aldrig upplevt en enda amning som mysig. Bara smärtsam, obehaglig och konstig. Som en vampyr som ska suga ut blod. Typ. Ändå kämpade jag på i nio månader…

Och det stackars barnet fick utslag. Hemska utslag. Som BVC-sköterskan länge ignorerade som ”naturliga”. Och han fick skorv och hade magknip och han skrek och skrek och vägrade sova om han inte fick sova PÅ antingen mig eller Riddaren. Han hatade sin vagn så det gick knappt att gå ut första tiden eftersom han grät otröstligt och allt mer hysteriskt när han vaknade och det var vinter när han föddes så svårt att lyfta upp och bära honom på grund av kylan.

Och sömnbristen! I månader sov jag 2-3 timmar per dygn – upphackat i halvtimmar eller en timme åt gången. Man blir som en håglös zombie av så lite sömn. Världen blir overklig och allt man kan tänka på är att man vill sova.

Till slut fick vi hjälp av en barnläkare med utslagen. Vi fick kortisonkräm som man fick smörja hela ungen med, men det hjälpte. Innan det kliade och rev han sig så fruktansvärt att vi fick sätta strumpor på hans händer för att han inte skulle riva sönder sig helt. 😦

SONY DSC
Stackars barn så han såg ut!

SONY DSC
Efter att vi fått kortisonkräm, men fortfarande med strumpor på händerna. Lilla plutten!

När det äntligen började rätta till sig lite och han var lite större (4½ månad) fick han autoimmun hemolytisk anemi och blev gulblek och trött. Sov och sov och blev smalare och smalare under 1-2 veckor innan jag fattade att det här är på allvar och vi måste ringa vården. En morgon hade han plötsligt ögongulor istället för ögonvitor och då fick vi åka in akut till barnkliniken. Sen rådde kaos under hela sommaren då man pumpade i honom höga doser kortison så han blev helt speedad och tjock som en fotboll. Han hade jättesvårt att sova och blev rastlös. Vi fick inte träffa andra barn, ta med honom till folksamlingar inomhus (typ affärer) så vi var rätt isolerade hemma. Som tur var fick vi båda ta ut TFP och vi turades om att sova så vi fick kanske ihop i alla fall fyra timmar per dygn.

Jag önskar sååå att vi under den här hemska perioden fattat att vi borde kämpat på för att få barnet att ta napp. Jag tror det hade gjort underverk för både honom och oss. Kanske hade han aldrig lagt sig till med den där ovanan att gunga huvudet från sida till sida när han skulle sova om han fått napp. Kanske hade han kunnat sova bättre med en napp att snutta på. Nu tänkte vi att det väl bara var bra att han inte var intresserad och så var det bra med det.

Mitt i allt det här var bloggen min ventil. Ett litet andningshål där jag kunde skriva av mig lite. Men vet ni vad? Jag vet inte hur många gånger jag fick höra att jag gnällde för mycket, att jag borde vara tyst, glad och tacksam. Typ. Jag fick höra att det minsann var mycket värre för den och den som varit ensamstående och att den och den minsann hade ett jättesjukt barn. Och jag tänker att varför är det så provocerande för folk när bebistiden inte är rosaskimrande och enbart gullegull? Varför får det inte vara jobbigt och svårt? Det betyder inte att man ångrar sitt barn, älskar det mindre eller tar ifrån någon annan dennas upplevelser. Det är så sorgligt att vi kvinnor har ett sånt behov av att platta till varandra just när det gäller mödraskapet. Varför blev det så?

Det gör mig verkligen ledsen.

 

Det kunde väl änna räcka nu?

april 5, 2017

Jag har inte skrivit så mycket om det, men de senaste veckorna har Alex dragits med förhöjd temperatur av och till (mest till), trötthet, huvudvärk lite av och till och nu en förkylning sista veckan. Han har varit hemma från skolan torsdag-fredag förra veckan och hela veckan innan dess. Det är helt hopplöst! Nu har han ändå, med viss möda, orkat med skolan måndag-onsdag och idag hade han t o m med sig en kompis hem efter skolan. Men ikväll slog febern till igen – bara så där. Den steg snabbt och huvudet värkte. Så nu lär han ju vara tvungen att vara hemma IGEN i morgon.

I fredags ringde jag vårdcentralen och bad om en tid hos barnläkaren – dels för att få allergimediciner på recept och dels för att prata om det här att han varit mer eller mindre konstant sjuk sedan i augusti. Vi har inte fått någon tid än…

Det är verkligen inte bra för min mentala hälsa detta! Jag får sånt ångestpåslag när han är krasslig. Katastroftankar, magras, sömnproblem, ångest, ångest, ångest! Nu vill jag bara att vi ska få en tid på vårdcentralen så de kan ta en massa prover och kolla så det inte är nåt allvarligt fel på honom. Jag förstår ju rent förnuftsmässigt att det troligen är ett envist virus han dras med den här gången, men det hjälper liksom inte. Jag oroar ihjäl mig ändå. Jag skyller det på traumat från när han var bebis och fick autoimmun hemolytisk anemi.