Archive for the ‘Dagens Alex’ Category

Dagens Alex

januari 31, 2017

Vi pratade om invandrare och hemspråksundervisning vid melliset idag. Alex trodde att två klasskamrater var födda i ett annat land eftersom de har hemspråksundervisning. Vi förklarade att det inte behöver betyda att man är född i ett annat land, men att en eller båda föräldrarna är det.

”M har ju också hemspråksundervisning” påpekade jag (M:s pappa kommer från Tyskland). ”Hon är ju född i Sverige”.

Jo, det förstås. ”Men jag förstår ju vad han säger” utbrast Alex på ett sätt som fick oss att förstå att han trodde att M:s pappa pratar tyska och att han alltså förstod tyska. 😀

Alltså, jag kunde inte hålla mig då utan brast i gapskratt! Sååååå roligt! 🙂 Lyckades rädda det hela hjälpligt när Alex blev lite stött genom att prata bort det och skylla på att jag skrattade bara för att mina klasskompisar brukade sucka så över hur svårt det var med tyska och yada yada. Hehe, ibland får man dra till med en liten vit lögn.

Två till priset av en?

oktober 19, 2016

Man kunde ju tro att det skulle räcka att förvärva en ny pappa det här året…? Men tidigare ikväll började jag undra om jag inte fått två (?).

Följande konversation utspelade sig:

”Petra, kan du komma hit lite?!” (ropar Riddaren från Alex’s rum)

Jag hinner inte svara, eller ens resa mig ur soffan där jag satt, innan sonen med vuxet mästrande tonfall ropar: ”Hör du inte att pappa ropar på dig?!” (underförstått ”Vad olydig du är som inte kommer ilande i samma sekund”).

Så där har jag det var och varannan dag. Det är inte lätt när ens sjuårige son plötsligt axlar föräldrarollen alltså! 😉

 

Dagens Alex

augusti 25, 2016

Vi läser ”Lilla huset på prärien” som godnattsaga just nu, Alex och jag. Den handlar ju mycket om hur det var att vara nybyggare på prärien i USA. Indirekt handlar den även om rädslan för indianerna och om hur illa de faktiskt behandlades av de vita. Vi har pratat rätt mycket om det där med nybyggarna och indianerna. Om deras olika syn på mark och om man kan äga den eller inte. Om indianerna vi träffade på High Chaparral, som sannolikt kommer från något reservat. Vad en skalpering är (hu!) och om hur indianerna jagades iväg från all bra mark.

Härom eftermiddagen frågade Alex plötsligt; ”Vad har jag för färg?!”

Det tog några sekunder innan jag förstod att han nog tänker på ”Lilla huset på prärien” och hudfärgen. Jag förklarar att vi är vita, varpå Alex förtvivlat utbrast; ”Nej! jag vill inte vara vit!”

”Nähä”, sa jag. ”Vilken färg vill du ha då?”

”Jag vill vara svart! Som en indian!” tyckte Alex.

”Okej, men indianernas skinn sa man var rött, fast det är det ju inte. Det är ju mer brunt” tyckte jag.

Gullunge! Han vill inte vara vit för de har gjort så hemska saker tycker han!

Men finast av allt tycker jag att det är att han är 7½ år och aldrig har behövt reflektera över vilken färg hans skinn har, eller vad andra har för färg på sitt skinn.

Dagens Alex

mars 15, 2016

SMS:ar lite med mamman till en klasskamrat till Alex. Hon berättar bl a att hon var med en heldag i skolan igår och att de då pratat mycket med Alex. ”Han är en så go och klok kille” skrev hon. Jag berättar det för Alex, varpå han blixtsnabbt svarar:

”Jag tyckte hon var intressant att prata med. [tankepaus] Fast hon är vuxen! Och trevlig! [tankepaus igen] Det kan du hälsa henne om du skriver.”

En sak är i alla fall säker. Ungen är verbal så det förslår! 🙂

Dagens Alex

september 28, 2015

De kommer inte så ofta längre, de där underbara kommentarerna som man liksom bara måste spara till eftervärlden. Men igår, när Alex höll på med sina nattbestyr hörde jag plötsligt från badrummet:

”Mamma, jag älskar dig! Du är en förbaskat fin kvinna! FÖRBASKAT fin!!!”

Hahahahah!!!! Mycket har jag kallats i min dar, men aldrig för en ”förbaskat fin kvinna”. 😀 I synnerhet inte av en sexåring. 😉

150823
Den ”förbaskat fina kvinnan. Haha!

Eeeeeeemil! Förgrymmade unge!

mars 10, 2015

Igår tröttnade jag på att behöva tjata och tjata och tjata vareviga morgon om de mest enkla saker som att ta på kläder och borsta tänderna. Ju mer jag tjatar om att vi måste skynda oss, desto långsammare går det för unge herrn här i huset. Så nu sa jag att det blir absolut inget sitta vid datorn och titta på något barnprogram på morgonen förrän när frukosten är äten, kläderna är på och tänderna borstade. Alex gruffade lite men försvann sen in på sitt rum och byggde med lego. Det var mycket hemligt och vi fick inte komma in.

Senare på kvällen, när han somnat, letade Riddaren efter den fjärrkontroll som styr strömmen till våra datorer (så de inte ska behöva stå i standby-läge när de är avstängda). Vi kunde inte hitta den och orkade inte leta så noga. I morse var den fortfarande borta, hur jag än letade.

Då började jag misstänka att en viss ung herre kunde ha något med saken att göra så jag gick och frågade honom. Först nekade han, men när jag frågade igen började han skratta och avslöjade att han tagit fjärrkontrollen och byggt in den i en stor legopyramid som han gjort kvällen innan.

Haha! Det gick bara inte att se allvarlig ut! Så jag garvade och gav honom cred för påhittighet (men sa sen att han faktiskt inte fick sno fjärrisen nåt mer).

Himla busunge! 😉

Nattens Alex

mars 4, 2015

Man blir lite förvånad när man går och lägger sig, ens son kryper intill för att värma sina kalla fötter, och man just är på väg att somna, bara för att vakna till av att barnet sätter sig upp i sängen och stirrar med tefatsrunda och arga ögon på en.

Man blir ännu mer förvånad när man snällt frågar om han drömt något, och hans enda respons är att se ännu mer arg (och ledsen) ut, och han sen griper tag i gosedjurshunden Voff, och slänger nämnda hund rakt i ansiktet på en….?!?! 🙂

Klarvaken igen undrade jag varför han var arg och ledsen, men fick så klart inget svar, utan han bara ”Hmmpff:ade” lite och la sig allra längst bort på sin kudde med ryggen åt mig och somnade om.

Jag frågade honom om han kom ihåg vad som hänt och om han drömt något, men han hade förstås inte ett endaste minne av händelsen och tyckte bara att det var hysteriskt roligt. 🙂

Dagens Alex

december 27, 2014

Jag sitter vid datorn, med mina nya terminalglasögon på mig. Alex sitter bredvid och spelar Legospel på sin dator. Han tittar till på mig och säger:

”Jag måste säga en sak. När du har de där glasögonen på dig ser du ut lite som mormor. Du är så vacker!”

Ska jag tolka det som att jag har bra gener att brås på alltså? 😉

Dagens Alex

november 4, 2014

När man inte vill sova kan man alltid börja prata om dagis (för då vet man att mamma brukar lyssna och inte hyssja).

Så plötsligt började Alex berätta om vad de lekt och byggt. Och så avslutade han med att förorättat berätta att

”Och så sa de att vi skulle städa. Och de hjälpte inte till!”

Vilka då, undrade jag.

”Fröknarna! Och det är inte juste!” [tankepaus] ”Det accepterar inte jag!”

[mamma gör sitt bästa för att inte börja asgarva]

”För det är ju som ett hus nästan. Och då måste ju alla hjälpas åt att städa!”

”Jag HATAR latmaskar!!!!”

[mamma nästan kvävs av bubblande fniss] För… Ojojoj vad jag känner igen resonemanget. Ja, nu kallar vi inte någon för latmask här hemma, men det där med att alla får hjälpas åt att ansvara för städningen och att det inte är juste om en inte behöver göra nånting. 🙂

Det är ju trevligt att veta att han lyssnat i alla fall. 😉

Dagens Alex

oktober 12, 2014

Efter att ha delat säng en hel natt med ett barn som skakat huvud, och väckt mig ungefär sjuttionitton gånger, är jag inte jättefräsch. Lägger handen på ett styck huvudskakande barn igen och hör då en ljus stämma som viskar:

”Jag skulle bara provtesta, hur du skulle agera!”

Alltså, hade jag inte varit så groteskt trött där och då hade jag garvat högt! Snacka om snygg undanflykt! Och språkbruket sen! Är han verkligen bara fem år? Ungen slänger sig med såna ord ibland! Han snappar upp så himla mycket.

Och nu, senare på eftermiddagen satt han och räknade hur många Legobitar det var i en ritning. Det finns en karta längst bak där det är en bild på en Legobit och så står det hur många bitar det finns i kartongen (allt mellan 1-8 var det). Och han räknar och räknar och med väldigt lite hjälp adderade han bitar upp till 20 eller så. Sen fortsatte han hela vägen till 70-80 nånting och behövde mest bara hjälp när man ska gå från t ex 29 till 30 (blir lätt tjugotio där) och när det var t ex 56+8 och sånt som var lite för svårt. Jag vet inte, det kanske är helt normalt att kunna räkna så där när man är fem år, men i så fall var jag väldigt usel på matte när jag var fem år för jag kunde då inte räkna så där bra!

(F ö är det en vääääldigt långsam förbättringsprocess som pågår när det gäller detta himla huvudskakande. Han gör det nästan aldrig när han är vaken, men om nätterna kommer det. Och är han täppt, eller törstig, eller fryser, eller är för varm eller sjuk på nåt sätt eskalerar det genast. Men han gör det inte lika våldsamt och han slutar så fort man säger till honom. Jag tror helt ärligt inte han kommer att sluta förrän den dan han själv på allvar känner att han VILL. T ex när han en vacker dag kommer på att han vill sova över hos en kompis och tycker det är pinsamt att ligga och slå med huvudet på natten för det fall hans kompis skulle vakna och undra vad han håller på med. Nåt sånt.)