Archive for the ‘Djur’ Category

Hur man inser hur mycket man älskar

oktober 20, 2017

Igår gjorde jag nåt jättedumt. Jag satte en skål med gräs i trappan (högt upp) och gick upp för att byta byxor. När jag började gå ner för trappan en minut senare får jag se att Vessel-Vera hoppat upp för trappan och nu sitter på ett trappsteg dryga metern upp i luften. Vi har en otäck trappa som är öppen på baksidan, vilket betyder att ett marsvin alltså kan falla rakt ner i golvet. Du milde vad rädd jag blev. Jag ropade tyst till Alex, som satt i soffan, att han på inga villkors vis fick röra sig ur fläcken. Sen smöööög jag långsamt ner för trappan medan jag pratade lugnt med Vera så hon skulle veta att jag kom och inte bli rädd och ta ett dödshopp rakt ut. Hon stod och tittade ner flera gånger, som att hon bedömde avståndet och det var med hjärtat i halsgropen jag närmade mig henne. Till slut fick jag in en hand mellan marsvinet och avgrunden och sen högg jag henne blixtsnabbt. Hon protesterade inte (vilket hon brukar göra) så jag undrar om hon inte själv insåg att hon satt sig själv i en prekär situation.

Alex var helt uppskakad efteråt och grät och pratade mycket om hur sorgligt det skulle vara om Vera dog och hur vi skulle begrava henne o s v. Lilla gubben! Han älskar verkligen marsvinen!

_DSC7302

Och idag skrämde hon livet ur oss ännu mer. Alex kom gråtande till mig på morgonen och berättade att Vera var blodig runt ögat (!). Och det var hon. Som tur var så var Riddaren hemma och uppe (vilket är sällsynt den tiden på dygnet), så vi fick hjälpas åt att fånga in henne och försöka badda med lite blött hushållspapper över ögat. Det uppskattades inte! Vera nafsade både mig och Riddaren, men inte så det gick hål. Får man väl förstå ändå. Stackaren, det gjorde väl ont. Vi lös med en ficklampa för att kunna se själva ögat ordentligt, men det såg oskadat ut som tur var. Och när blodet var borttorkat kom det inte mer och det såg ut som hon hade ett litet sår precis under ögat.

Nu på eftermiddagen har jag kikat igen och nu ser det ut som ett litet jack precis över ögat och två små röda prickar under ögat. Börjar nästan tro att nån av de andra bitit henne rätt över ögat? Antingen det eller så har hon lyckats sticka sig på tre ställen på en äppelkvist de fått att gnaga på. Sista gången jag lägger in en gren med nån utstickande kvist på, det är då ett som är säkert!

Hur som helst verkar det inte vara nån fara med henne. Hon är lika pigg och glad som vanligt. Himla skönt det! ❤

Annonser

Hon den läskiga

september 18, 2017

Det är jag det. I alla fall om du frågar våra marsvin. I onsdags, när alla marsvin blev livrädda när Alex slog sig, var det någon som blev så rädd att hon kissade på sig – rakt på Mimmi (förstås). Och det är ju inte jättekul att vara nerkissad tänker jag. Så i fredags fick hon bada – igen. Det är ju liksom andra gången någon av de andra kissat på henne. Förra gången var hon högbrunstig och trodde hon var en hane som skulle bestiga Vera. Vera visade sitt missnöje genom att kissa på henne. Lilla olycksfågeln. 😀

Och om det nu var någon som inte visste det kan jag avslöja att badning inte står på listan över roliga saker att göra om du frågar ett marsvin. Att bada är läskigt. Mimmi genomled sitt bad med blänkande ögonvitor, stel kroppshållning och genom att krampaktigt hålla sig med framtassarna i min ena hand. Sen fick hon sitta insvept i en handduk i min famn tills hon torkat hjälpligt.

Och hon satt där så snällt och verkade faktiskt uppskatta att sitta och värma sig på mig. I alla fall tills hon blev jättekissnödig och började trampa runt och pipa olyckligt. Jag kunde ju inte gärna släppa ner henne så rätt vad det var kissade hon en flod på handduken och mig. Suck… Men Alex hämtade en ren handduk och sen kunde hon sitta lugnt igen och torka klart.

Men efter det badet är hon ytterligt misstänksam mot mig. Jag får inte lyfta upp henne. Inte utan att jaga henne, och då piper hon förfärat, så jag antar att hon tror att hon ska få bada igen om jag lyfter upp henne. Stackaren!

_DSC7418.jpg

Men hon är i alla fall väldigt fluffig och silkesmjuk i pälsen nu! 🙂

Och nu ska jag vara ännu otrevligare och fånga in dem för kloklippning igen. Jag är verkligen elak!

When it rains, it pours

september 14, 2017

Njuter av en av de sista veckorna i frihet, då man kan jobba hemifrån. Eller njuter och njuter… Men nog är det bra då man själv vaknar med migrän efter 1-2 timmars sömn, och sonen definitivt inte mår bra. Han har en förkylning som inte riktigt bryter ut, utan ger halsont en dag, rinnsnuva en dag, huvudvärk en annan. Och så vidare. Sen lyckades han slå runt på golvet på simskolan igår och haltar nu omkring med en rejäl lårkaka. Som om inte det räckte vände han i hallen igår kväll och smällde rakt in i dörrkarmen med huvudet före. Det small så marsvinen blev skiträdda. Och Alex grät och skrek och marsvinen trodde nog att han attackerats av onda rovfåglar eller något för de sprang och gömde sig och vägrade komma fram. Inte ens matskålen kunde locka fram dem. De var verkligen livrädda! Lite sött ändå för jag tror faktiskt de fattade att något ont hände deras lillhusse och då var de rädda att det skulle hända dem också. ❤ Inte ens idag är de riktigt sig själva. De tassar runt så försiktigt och är på sin vakt hela tiden. Gullegrisarna!

Jag har i alla fall jobbat hemifrån hela veckan och Alex har fått gå hem 13.40 när skolan slutar. Idag slapp han både gympan och jujutsun. Inte kan man träna med världens lårkaka liksom. Dessutom har han huvudvärk och magvärk. Stackaren! Måtte vi inte få en höst som liknar hur våren var, för det vet jag inte om jag orkar! Han var ju hängig från februari till juni liksom….

Idag har jag i alla fall skämt bort barnet, med en liten present som hans pappa köpte, med mellismacka från Lindahls (hans favvomacka), med utökad skärmtid (just nu film med chips och majskrokar) och så har jag lärt honom spela Mastermind. Ibland måste man få lite vardagslyx när man är krasslig! 🙂

 

Nyp-Vera

september 1, 2017

Alltså, Vera! Hon har varit så himla snäll så länge att jag nästan hunnit glömma hur hon i början terroriserade de andra två med bett så skarpa att de skrek, och hur hon nafsade mig så mycket att jag till slut vägrade ha henne i famnen.

Nu har hon varit så mellow yellow så länge att man tar för givet att hon ska vara snäll. Så jag blev rätt förvånad och sur när hon igår satte igång att nypas (nafsa genom min tröja så det gör ont) envist och frenetiskt när hon satt i mitt knä. Det blev lite av viljornas kamp där jag försökte visa, genom att marsvindominera (tvinga upp hennes huvud) och fya, att det inte var okej. Till slut lyfte jag upp henne så hon fick stå raklång varje gång hon nöp mig (hon hatar fortfarande när man lyfter henne). Det hjälpte, men känns ju för himla trist. Men jag vill verkligen inte att hon ska få för sig att det är en god idé att nafsa. Vi har trots allt Alex som jag vill ska vara trygg med marsvinen.

Idag är hon dock sitt vanliga glada jag och hon har hoppat upp i knäet på mig när jag hade gräs, suttit och myst utan ett enda nafs och sprungit runt på golvet och glädjeskuttat (poppat popcorn kallar Alex och jag det) och hämtat små godsaker ur våra händer. 🙂

Hon är verkligen rysligt söt – och vesslesnabb. Öppnar man buren är det alltid hon som först hoppar ut (eller smiter ut innan man hinner stoppa henne).

Något sötare än marsvinsnosar/-munnar finns nog inte! ❤

Min finaste son!

augusti 28, 2017

Jag älskar hur fin Alex är med marsvinen. Han går dit och pratar med dem och klappar dem såååå många gånger per dag. Han har ännu inte lärt sig att lyfta dem, men tycker om när jag sätter ett av dem i knäet (som Klara här nedan).

Faktum är att de nog litar mest på honom. Han lyfter aldrig upp dem eller klipper klor eller nåt annat läskigt. Honom förknippar de bara med mat och klappar. 🙂

_DSC7342

test02

Vera är så söt för hon slickar honom ofta och riktigt lägger sig platt i buren och låter honom klappa henne. ❤ Och det är så mysigt att Alex älskar dessa marsvin lika mycket som jag gör!

Spök-Mimmi

augusti 19, 2017

Alltså, hon har det inte lätt, Mimmi. Tydligen blir marsvinshonor brunstiga var 14-16 dag och stackars Mimmi verkar bli väldigt brunstig och uppjagad. Hon vaggar omkring i buren och ”spökmorrar” och jagar upp de andra tills alla tre far runt och kvittrar stressat. Idag var hon helt hopplös och gav sig till att bestiga stackars Vera och jucka som besatt. Vera var måttligt road och svarade med att kissa ner henne. Värsta cirkusen!

Till slut fick jag lyfta över Mimmi i transportburen nån timme så de andra fick lite lugn och ro. Och så städade jag buren och avslutade med att bada den nerkissade Mimmi. Marsvin hatar att bada, så jag stod inte högt i kurs. Och sen tvingade jag henne att sitta i en handduk i mitt knä för att torka. man ska inte låta ett blött marsvin gå in i buren för då kan de bli sjuka. Jag trodde hon skulle få spelet av att sitta hos mig så länge, men hon verkade faktiskt rätt nöjd med det hela. Hon satt så fint och när hon äntligen fick komma in i buren gick hon bums och kissade och bajsade, så hon verkar ha hållit sig när hon satt hos mig. Duktig flicka! 🙂

_DSC7313
Skönt med ren bur och ren päls och nytt hö att knapra på!

På Vera märker man aldrig någonting. Hon är vår chilla lilla tös. Klara har smugit omkring och ”spökmorrat” ibland – men inget mer än så. Men Mimmi är ju vår drama Queen så…. Haha!

Morrorna

augusti 7, 2017

Lilla Mimmsen har nu slutat ”morra” och beter sig som vanligt. D v s äter och sover och hunsar de andra lite då och då. Istället började blyga Klara gå runt och morra nån dag senare. Så nu är jag rätt övertygad om att det där är nåt de gör när de är brunstiga.

I övrigt är de liksom pigga och glada, som det verkar. 🙂

test01.jpg
Klara Morr.

DE börjar bli bra mysiga nu! Vera har blivit hur go som helst. Hon hatar att bli upplyft, så det tränar vi på nu, hon och jag. Går faktiskt bättre och bättre. Men när hon väl är uppe har hon hittat en ställning hon gillar. Hon ligger precis under mina bröst, tvärs över min mage med huvudet åt vänster, vilande huvudet på min arm. Där slappnar hon av och ligger hur fint som helst och låter sig klappas. Myyyys! ❤

Klara är räddast för att bli upplyft, men jag tycker även hon gör framsteg och väl uppe i famnen är hon jättesnäll. Nu är det Mimmi som är besvärligast. Lättast att lyfta upp, men väl uppe är det bara ibland hon lägger sig till ro och myser. Vissa gånger är hon hopplös och biter i kläderna och smånafsar även i skinnet.

Över lag är de i alla fall mycket lugnare och vi kan klappa dem i buren (ja, inte precis Klara då, men de andra) och de knatar runt och kliver på, under och runt oss när de är ute. Härligt! Alltså, en liten sval marsvinstass som plötsligt kliver på ens hand. Så sött! 🙂 ❤

_DSC7291

Sorgebarnet

augusti 2, 2017

Alltså, lilla (tjocka) Mims. Man undrar ju lite hur det är med henne. Men nu hostar hon i alla fall inte längre, så det verkar ha varit något övergående fenomen.

Men igår var hon helt bisarr. Hon gick omkring och morrade (låter hur spöklikt som helst) och liksom attackerade de andra, som flydde än hit och än dit. Och rätt vad det var i buren fick hon tokfnatt och hoppade och krumbuktade sig ungefär som om någon osynlig angripare bet henne.

Jag blev riktigt orolig men googlade sedan marsvin och brunst och är nu rätt övertygad om att det stackars svinet helt enkelt är brunstigt. 😀

Hon har gjort så där en gång förut, och Klara har haft ett liknande beteende en dag för några veckor sedan. Det är bara pigga Vera som beter sig balanserat och lugnt jämt. 😉

_DSC7275.jpg

Idag har hon slutat ”morra” och ligger mest och chillar.

Hosta

juli 31, 2017

I lördags fick jag äntligen tummen ur och ringde Agria och fixade en smådjursförsäkring för våra marsvin. 1 500 kr/år. Pust! Det är som sagt dyrare med marsvin än jag riktigt räknat med… 🙂

Försäkringen har 20 dagars karens. Insjuknar marsvinen inom denna tidsperiod gäller inte försäkringen. Vad gör Mimmi då? Jo, först får hon ett rinnande öga. Men det har jag baddat med ljummet vatten och torkat bort intorkat vad-det-nu-är som runnit och nu är det bra igen. Så hon kanske bara hade fått nåt skräp i ögat. Men nu på eftermiddagen började hon plötsligt hosta, ett jättekonstigt, hårt och nästan metalliskt ljud. Bara nån hostning då och då och hon äter som vanligt. Efter frenetiskt googlande kan man konstaterat att hosta inte är helt ovanligt och inte behöver betyda nåt farligt. Men hon är liksom lite slöare än vanligt. Å andra sidan är hon en tjockis. Medan Klara närmast är mager och Vera normalviktig, är Mimmi ett riktigt matvrak. Man kan ju tänka sig att man blir lite slö av att vara tjock och klumpig?

_DSC7271.jpg
”- Va? Vem kallar du tjock?! Va?!?!”

Det är så pass illa att vi nu överväger att mata de andra två medan Mimmi inte får vara med. Hon skulle behöva en bantningskur. 😉

_DSC7266

I övrigt går Projekt Tämja Marsvin mycket sakta framåt. Jag får nu för det mesta klappa Mimmi och Vera i buren, men inte när de går utanför buren. Klara är fortfarande skygg, och ingen sitter frivilligt i knäet. Men de protesterar inte så hemskt mycket när man väl lyft upp dem. Ibland ligger både Vera och Mimmi rätt relaxade och utsträckta i famnen – i alla fall en stund. 🙂

_DSC7270

Hämta hem svinen

juli 19, 2017

Dagen efter att vi kom hem från Rhodos åkte vi ut till svägerskan och Alex’s kusin som tagit hand om marsvinen åt oss. Det var dags att hämta hem dem. Jisses vad de hade vuxit på två veckor! Vera och Mimmi såg plötsligt fullvuxna ut!

Vi hade lite ställt in oss på att de skulle ha glömt bort både oss och huset under tiden vi var borta, men de fann sig snabbt till rätta igen. Lite skyggare än vanligt har de väl varit, men det är väl inte så konstigt.

_DSC7155.jpg

I synnerhet inte sedan vi började med att traumatisera dem med en kloklippning dagen efter att de kommit hem. Då lyckades jag dessutom klippa lite för långt på en av Veras klor så hon pep till av smärta och blödde pyttelite. Herregud vilket dåligt samvete jag fick! Och efter det dödsskrek hon när man skulle lyfta upp henne, stackars liten! 😦

Men det funkar verkligen inte att invänta deras förtroende. De kommer glatt om man har mat och har de inget hus i buren får man klappa både Vera och Mimmi. Har de hus får jag klappa Mimmi och Alex får klappa Vera (oftast). Ingen får röra Klara. Men sitta i knäet och mysa gör ingen frivilligt. Då måste man lyfta upp dem.

Ah well… Förhoppningsvis kommer det att bli bättre i takt med att vi övar dem. Jag har sock inget som helst minne av att mitt förra marsvin, Snutten, var så svårflirtad. Han var å andra sidan ensam och såg nog mig som ett stort marsvin. 😉

Hur som helst är det trevligt att de är hemma igen. Även om de skriker i himmelens sky efter mat så fort de hör och ser mig. Spelar ingen roll om de nyss fått käk. Jag är ”mattanten”. 😀

_DSC7179.jpg