Archive for the ‘Funderingar’ Category

När är ”rätt” tid för julpynt?

december 8, 2017

Jag tycker senaste årens trend när det gäller jul- och adventspynt är helkonstig! Affärerna börjar typ julskylta i början av oktober. Två veckor innan advent ser man massor av adventsljusstakar och -stjärnor i fönsterna här i Hooden. Och när jag ser att folk köper/plockar fram julgranen och klär den innan det ens hunnit bli första advent får jag helt ärligt nästan dåndimpen! 😀 För mig är det heligt att julgran det köper man tidigast runt den 20 december, och då känns det nästan väl tidigt!

Å andra sidan har jag väl de senaste 10-15 åren glidit gällande det här med julpynt. Förr var det liksom adventsljusstakar, juldukar/-gardiner och kanske nån lucia som kom fram första advent och sen tog jag fram tomtarna några dagar innan julafton. Nu får de komma fram allt eftersom jag hinner städa och adventspynta (brukar ta en vecka innan allt är klart). Det är ju trots allt roligare att titta på tomtar före jul än efter. Och det finns det säkert en och annan som förfasar sig över, så jag ska inte kasta sten i glashus här. 😉

_DSC7733.jpg

I år fick köket bli juligt rött medan vardagsrummet, som är så mörkt vintertid, fick skira vita gardiner med silvriga snöstjärnor på och vita adventsstjärnor som lyser upp ordentligt. Hittade en grå julduk till matbordet i vardagsrummet och en grå löpare med silverstänk i (på Rusta, jättebilligt) till soffbordet.

_DSC7750.jpg

_DSC7749.jpg

Annonser

Litet livstecken

december 4, 2017

Jo då. Jag lever. Om nån nu undrat. Har bara inte riktigt haft tid eller lust för bloggen.

Bihålorna är, som väntat, inte bra. Alex kör samma (?) förkylning runt, runt, i en oändlig loop. Marsvinen tar tid. Vardagen tar tid. Och nu har det varit en del extra med julklappsinköp, utbildning på jobbet i två dagar (helt värdelös och bortkastad tid), julfest i fredags och adventsstädning/-pyntande.

Brottas med alla ”borden”. Borde beställa klipptid åt både mig och Alex, men drar mig för det nu när min frissa är föräldraledig och jag känner mig vilsen. Borde öva julsånger med barnet inför luciatåget i skolan, men tycker det är mer än nog med den vanliga läxan och extra matteläxan de fått. Borde träna simtag med barnet eftersom det också är en läxa från skolan (mycket läxor för ett barn i tvåan tycker ju jag). Borde skriva julklappsrim och leta fler julklappar (nån som kan tala om för mig vad jag ska köpa till min man t ex?). Borde ta årets julkort men skiter nog högaktningsfullt i det då inte ens Alex verkar särskilt intresserad. Borde, borde, borde…

BORDE sova om nätterna!!!! Men sömn är en högt överskattad lyxsysselsättning har jag förstått. Herregud vad jag saknar insomningstabletter alltså!

Ah well…. 2½ vecka till semestern! Kämpa Petra, kämpa!

Den stora hösttröttheten

november 6, 2017

Fyra-och-en-halv-dags-veckan blev en tredagarsvecka när Alex åkte på ännu en praktförkylning i onsdags. Det var en tapper kille som tog buss och spårvagn med sin mamma till simskolan på onsdagskvällen. Han nös ungefär 100 gånger medan vi åkte och snoret rann. Men simmade gjorde han och plötsligt behärskade han även ryggsim (!). Mammas duktiga kille! Jag älskar verkligen denna simskola som fått mitt barn att tycka att det är roligt att simma! ❤

Men sen var han helt slut som artist och det blev vab resten av veckan. Och lite ”vam” (vård av mamma) – för fy satan vad komplett slut jag var! Jag kunde nog ha sovit precis hela torsdagen om jag fått. Vi gjorde inte många knop alltså. Filmmys i soffan, läste böcker och hängde lite vid varsin dator. Riddaren fick köpa hem McDonalds till middag.

Jag HATAR november! Det är mörkt, kallt, blött, förkylt och fruktansvärt långt till våren! Och jag är sååååå trött denna månad. Hemsk är den!

I fredags orkade jag i alla fall baka franskbrödbullar och städa hos marsvinen. Och i helgen har jag tillverkat två fotoböcker (varav en kommer att bli julklapp) då det var halva priset på sådana.

Och nu är det måndag och livet känns rätt outhärdligt. Jag hostar och det är tungt att andas. Och jag ÄR så TRÖTT! Varje november kommer jag på att man borde spara sin semester till nu. Det borde vara varje nordbos rätt att åka två veckor till Thailand/Bali eller liknande i november och tanka sol, värme och livsglädje!

#MeToo

oktober 19, 2017

Ingen har väl missat #MeToo som går som en löpeld genom sociala medier?

Vilken kvinna kan säga att hon inte utsatts för oönskade sexuella inviter/övergrepp? Inte jag i alla fall. Jag har ändå haft ”tur”. Det värsta jag råkat ut för har varit högst oönskat tafsande på bussen och på krogen. Minns än idag hur någon helt okänd kille tyckte det var en god idé att bakifrån grabba tag i mitt underliv en kväll på krogen. Han försvann snabbt i myllret när jag snodde runt, men lämnade en väldigt obehaglig känsla hos mig.

En annan gång, när jag var 18 år, var jag på fest på offentlig lokal tillsammans med mina tjejkompisar. Jag hade åkt på halsfluss och blev under kvällen snabbt sämre, fick hög feber och tappade rösten. Jag satt matt och utslagen i en fåtölj när en kille tyckte att det var en god idé att sätta sig på armstödet och böja sig fram så jag satt fastlås och försöka kyssa mig. Också en väldigt oönskad och obehaglig situation.

Det läskigaste är dock att jag på den tiden såg detta som något naturligt, något man fick ”hantera” på bästa sätt, och något som man fick räkna med om man var ung tjej med hyfsat utseende. Så. Skrämmande.

Idag, med alla dessa #MeToo blir jag ändå glad. Debatt skapas. Kanske någon kille faktiskt tänker till. Kanske folk börjar ifrågasätta rådande mansnorm. Kanske någon mer fattar att vi måste börja uppfostra våra söner på ett annat sätt. Tänk om detta faktiskt är ett utslag för en rörelse, en strömning, en förändring? Jag hoppas. Innerligt.

Det märkliga paret

juli 18, 2017

Under en vecka av våra två bodde vi granne med ett minst sagt märkligt par. Det började med att de dök upp vid poolen, hon iklädd en slags randig svart baddräkt där hälften av ränderna var genomskinliga och skärningen lämnade större delen av rumpan och brösten bara. Hon stack ut rätt rejält bland alla skandinaviska mammor om man säger så. Han gick hela tiden nån meter bakom henne, med blicken ständigt fixerad vid hennes kropp. Jag skulle gissa att hon var runt 35-40 medan han var i 60-års åldern.

Att vi överhuvudtaget började lägga märke något vidare till dem berodde på att plötsligt, när vi kastade boll med Alex i poolen, kom de och började ta vågade bilder precis framför oss. Hon åmade och kråmade sig som värsta utvikningsbruden och rätt var det var såg jag att hon drog ner den redan urringade baddräkten så att han skulle kunna fota brösten. Kändes så himla opassande på ett poolområde fullt med barn!

Efter det hade man liksom lite span på dem. Ännu mer spännande blev det när vi insåg att de var i sällskap med ett annat par med ett barn och två äldre människor (föräldrar?). Alla dessa var svenskar medan hon pratade engelska med tjock brytning. Lät som hon var från något baltiskt land.

Det var svårt att låta bli att spekulera i om han köpt sig en kvinna. Om hon var hans ”sexslav” i utbyte mot ett drägligare liv, eller om hon tyckte detta med att posera för vågade bilder bland allmänheten bara var spännande och gav krydda i tillvaron so to speak.

En annan dag kom de igen med kameran i högsta hugg och kapade en rosa flamingobadgrej som en familj hade haft med sig. Hon vältrade runt på den en stund och log utmanande mot kameran medan han fotade.

Jag kunde verkligen inte låta bli att i min tur försöka smygfota dem lite från höften. 😉 Vilket par alltså! Om kvällarna drog de iväg ut på bygden, hon iförd så skyhöga klackar att hon knappt kunde gå. Nån natt väckte de Riddaren. Han muttrade att det låtit som om någon studsade en boll i grannrummet.


Här står gubben och fotar henne medan hon poserar på poolkanten.

Det HADE varit roligt att få veta vad de var för lirare alltså!

Håll Sverige rent!

juni 13, 2017

Minns ni kampanjen ”Håll Sverige rent”? Vi som växte upp på 70- och 80-talet drillades i att inte skräpa ner i naturen. Det sitter grundmurat i mig än idag. Aldrig i helvete att jag skulle slänga skräp i naturen, på gatan eller i en park! Skräp tar man med sig och slänger i en papperskorg eller hemma. Punkt. Men uppenbarligen är det långt från alla som delar min åsikt. Varje vår häpnar jag över mängden plast, flaskor, burkar och annat skräp som ligger i dikesrenarna och på gatorna. Och hur det ser ut i våra parker ska vi bara inte prata om. Orka ta med sig glasspappret till en papperskorg 25 meter bort liksom?

Samtidigt som man är tacksam över att kommunen regelbundet städar bort skiten kan jag på sätt och vis samtidigt tycka att det borde få ligga kvar. För hur himla trevligt kommer ni som bara släpper ert skräp där ni går och står tycka att det är nästa gång ni kommer till parken för att ha picknick och gräsmattan är täckt av sopor?

Bortsett från hur vi strör sopor omkring oss är ju Sverige annars ett föregångsland när det gäller ren miljö. Jag älskar att vi har organiserad förpackningsmaterialsåtervinning, höga krav på rening av utsläpp från fabriker och t o m advokatfirmor som Advokatfirman Åberg & Co som inriktar sig på miljörätt.

Vår miljö är ju så himla viktig! Varför inte alla (åtminstone alla som har barn) aktivt jobbar på att vara goda föredömen som källsorterar, pantar, tar hand om sitt skräp och i största allmänhet värnar om vår natur begriper jag bara inte? Det är lite beklämmande hur miljöfrågorna bara bleknar bort till en skuggfråga för folk allt mer…

Det är ju så här man vill ha det på våra gångstråk. Lummigt, fint och skräpfritt!

Vart tog tiden vägen?

maj 23, 2017

Alltså, jag fattar inte vart dagarna tar vägen. Jag vaknar, jag gör frukost åt mig och Alex, jag tjatar honom i kläder och genom morgonbestyr, jag följer till skolan och tar bussen till jobbet. Jag jobbar mina sex timmar, tar bussen hem, hämtar (oftast) barnet, fixar ett extra mellis, matar hungriga marsvin och försöker hinna socialisera dem. Just det där tar tid just nu. Sen kan man ge sig på att det är en tvätt som behöver köras och hängas eller en diskmaskin som ska köras och tömmas. Har man tur ska det handlas och är det inte träning ska det lagas mat. Vips är det dags för läxa, nattbestyr och sagoläsning och så somnar jag före Alex, vaknar med ett ryck runt 21.00 och så har jag en timme innan det är dags för mina egna nattbestyr. Och så börjar det om…

Hur sjutton hinner folk jobba heltid?

Lösenordsskyddad: Dagarna bara rusar

april 20, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Begrundande

april 10, 2017

Mmmm…

Jag läser fraser som ”Det bästa vi kan göra för att motverka terrorn är att sprida kärlek och ”keep calm and carry on”. Och jo, det låter ju bra. Men ursäkta, också lite naivt? Det är klart att vi inte ska låta hatet och rädslan få ta överhanden, men jag tycker nog allt att det är sunt att känna sig heligt förbannad också. Självklart ska vi stå upp mot terrorismen genom manifestationer och genom att visa att vi inte låter oss kuvas genom rädsla. Men jag tror också man ska se över lagar och den övervakning av potentiella terrorister som finns. Det måste arbetas i båda ändar. Vi kan inte jamsa med och låta folk återvända från IS-träningsläger till Sverige. Det borde leda till utvisning om du frågar mig.

Den mest överväldigande känslan jag har idag är trots allt en stor stolthet över våra poliser och ambulanssjukvårdare, över alla privatpersoner som gjorde en insats och över alla  stockholmare som fyllde Sergels Torg med kärlek. Och en lättnad över att de tog det jävla kräket så snabbt!

Mödraskapets våndor

april 9, 2017

En av de värsta perioderna i mitt liv var när Alex föddes. Det har tagit mig år att erkänna det fullt ut. Man känner sig som en usel mamma när man skriver det, men det är sanningen. För mig var det här med att föda barn och överleva de första månaderna inte något rosaskimrande fluff. Tvärtom! Jag var ångestfull, livrädd och så in i döden utmattad. Även om jag på pappret hade en ”lätt” förlossning var jag livrädd och reagerade efteråt med rusande hjärta (vilopuls på runt 200 slag) och skakande händer. Det tog flera dagar innan jag kunde stå upp utan att hålla på att svimma. Jag var livrädd för att tappa bebisen eller ”göra fel”.

Amningen funkade INTE. Bröstvårtorna blödde och det gjorde fruktansvärt ont. PÅ BB var sköterskorna helt frånvarande och ointresserade. Jag tipsades om nån kräm, men mer hjälp än så fick jag inte. För att överhuvudtaget stå ut skaffade jag sådana där plasttuttar man trär över bröstvårtorna. Men det hjälpte bara lite. Vid något tillfälle kräktes Alex och höll på att skrämma livet ur mig. Det såg ut som han kräktes blod. Och det gjorde han. Det vara bara det att det var mitt blod! Brösten blödde så himla mycket! 😦

Alla talade så fördömande om nappar och mjölkersättning, men det stod snart klart att jag inte kunde producera så mycket mjölk som krävdes. Vi fick börja lägga till mjölkersättning medan jag kämpade för att inte skrika rakt ut av smärta vid varje amning. Jag har aldrig upplevt en enda amning som mysig. Bara smärtsam, obehaglig och konstig. Som en vampyr som ska suga ut blod. Typ. Ändå kämpade jag på i nio månader…

Och det stackars barnet fick utslag. Hemska utslag. Som BVC-sköterskan länge ignorerade som ”naturliga”. Och han fick skorv och hade magknip och han skrek och skrek och vägrade sova om han inte fick sova PÅ antingen mig eller Riddaren. Han hatade sin vagn så det gick knappt att gå ut första tiden eftersom han grät otröstligt och allt mer hysteriskt när han vaknade och det var vinter när han föddes så svårt att lyfta upp och bära honom på grund av kylan.

Och sömnbristen! I månader sov jag 2-3 timmar per dygn – upphackat i halvtimmar eller en timme åt gången. Man blir som en håglös zombie av så lite sömn. Världen blir overklig och allt man kan tänka på är att man vill sova.

Till slut fick vi hjälp av en barnläkare med utslagen. Vi fick kortisonkräm som man fick smörja hela ungen med, men det hjälpte. Innan det kliade och rev han sig så fruktansvärt att vi fick sätta strumpor på hans händer för att han inte skulle riva sönder sig helt. 😦

SONY DSC
Stackars barn så han såg ut!

SONY DSC
Efter att vi fått kortisonkräm, men fortfarande med strumpor på händerna. Lilla plutten!

När det äntligen började rätta till sig lite och han var lite större (4½ månad) fick han autoimmun hemolytisk anemi och blev gulblek och trött. Sov och sov och blev smalare och smalare under 1-2 veckor innan jag fattade att det här är på allvar och vi måste ringa vården. En morgon hade han plötsligt ögongulor istället för ögonvitor och då fick vi åka in akut till barnkliniken. Sen rådde kaos under hela sommaren då man pumpade i honom höga doser kortison så han blev helt speedad och tjock som en fotboll. Han hade jättesvårt att sova och blev rastlös. Vi fick inte träffa andra barn, ta med honom till folksamlingar inomhus (typ affärer) så vi var rätt isolerade hemma. Som tur var fick vi båda ta ut TFP och vi turades om att sova så vi fick kanske ihop i alla fall fyra timmar per dygn.

Jag önskar sååå att vi under den här hemska perioden fattat att vi borde kämpat på för att få barnet att ta napp. Jag tror det hade gjort underverk för både honom och oss. Kanske hade han aldrig lagt sig till med den där ovanan att gunga huvudet från sida till sida när han skulle sova om han fått napp. Kanske hade han kunnat sova bättre med en napp att snutta på. Nu tänkte vi att det väl bara var bra att han inte var intresserad och så var det bra med det.

Mitt i allt det här var bloggen min ventil. Ett litet andningshål där jag kunde skriva av mig lite. Men vet ni vad? Jag vet inte hur många gånger jag fick höra att jag gnällde för mycket, att jag borde vara tyst, glad och tacksam. Typ. Jag fick höra att det minsann var mycket värre för den och den som varit ensamstående och att den och den minsann hade ett jättesjukt barn. Och jag tänker att varför är det så provocerande för folk när bebistiden inte är rosaskimrande och enbart gullegull? Varför får det inte vara jobbigt och svårt? Det betyder inte att man ångrar sitt barn, älskar det mindre eller tar ifrån någon annan dennas upplevelser. Det är så sorgligt att vi kvinnor har ett sånt behov av att platta till varandra just när det gäller mödraskapet. Varför blev det så?

Det gör mig verkligen ledsen.