Archive for the ‘Funderingar’ Category

#MeToo

oktober 19, 2017

Ingen har väl missat #MeToo som går som en löpeld genom sociala medier?

Vilken kvinna kan säga att hon inte utsatts för oönskade sexuella inviter/övergrepp? Inte jag i alla fall. Jag har ändå haft ”tur”. Det värsta jag råkat ut för har varit högst oönskat tafsande på bussen och på krogen. Minns än idag hur någon helt okänd kille tyckte det var en god idé att bakifrån grabba tag i mitt underliv en kväll på krogen. Han försvann snabbt i myllret när jag snodde runt, men lämnade en väldigt obehaglig känsla hos mig.

En annan gång, när jag var 18 år, var jag på fest på offentlig lokal tillsammans med mina tjejkompisar. Jag hade åkt på halsfluss och blev under kvällen snabbt sämre, fick hög feber och tappade rösten. Jag satt matt och utslagen i en fåtölj när en kille tyckte att det var en god idé att sätta sig på armstödet och böja sig fram så jag satt fastlås och försöka kyssa mig. Också en väldigt oönskad och obehaglig situation.

Det läskigaste är dock att jag på den tiden såg detta som något naturligt, något man fick ”hantera” på bästa sätt, och något som man fick räkna med om man var ung tjej med hyfsat utseende. Så. Skrämmande.

Idag, med alla dessa #MeToo blir jag ändå glad. Debatt skapas. Kanske någon kille faktiskt tänker till. Kanske folk börjar ifrågasätta rådande mansnorm. Kanske någon mer fattar att vi måste börja uppfostra våra söner på ett annat sätt. Tänk om detta faktiskt är ett utslag för en rörelse, en strömning, en förändring? Jag hoppas. Innerligt.

Annonser

Det märkliga paret

juli 18, 2017

Under en vecka av våra två bodde vi granne med ett minst sagt märkligt par. Det började med att de dök upp vid poolen, hon iklädd en slags randig svart baddräkt där hälften av ränderna var genomskinliga och skärningen lämnade större delen av rumpan och brösten bara. Hon stack ut rätt rejält bland alla skandinaviska mammor om man säger så. Han gick hela tiden nån meter bakom henne, med blicken ständigt fixerad vid hennes kropp. Jag skulle gissa att hon var runt 35-40 medan han var i 60-års åldern.

Att vi överhuvudtaget började lägga märke något vidare till dem berodde på att plötsligt, när vi kastade boll med Alex i poolen, kom de och började ta vågade bilder precis framför oss. Hon åmade och kråmade sig som värsta utvikningsbruden och rätt var det var såg jag att hon drog ner den redan urringade baddräkten så att han skulle kunna fota brösten. Kändes så himla opassande på ett poolområde fullt med barn!

Efter det hade man liksom lite span på dem. Ännu mer spännande blev det när vi insåg att de var i sällskap med ett annat par med ett barn och två äldre människor (föräldrar?). Alla dessa var svenskar medan hon pratade engelska med tjock brytning. Lät som hon var från något baltiskt land.

Det var svårt att låta bli att spekulera i om han köpt sig en kvinna. Om hon var hans ”sexslav” i utbyte mot ett drägligare liv, eller om hon tyckte detta med att posera för vågade bilder bland allmänheten bara var spännande och gav krydda i tillvaron so to speak.

En annan dag kom de igen med kameran i högsta hugg och kapade en rosa flamingobadgrej som en familj hade haft med sig. Hon vältrade runt på den en stund och log utmanande mot kameran medan han fotade.

Jag kunde verkligen inte låta bli att i min tur försöka smygfota dem lite från höften. 😉 Vilket par alltså! Om kvällarna drog de iväg ut på bygden, hon iförd så skyhöga klackar att hon knappt kunde gå. Nån natt väckte de Riddaren. Han muttrade att det låtit som om någon studsade en boll i grannrummet.


Här står gubben och fotar henne medan hon poserar på poolkanten.

Det HADE varit roligt att få veta vad de var för lirare alltså!

Håll Sverige rent!

juni 13, 2017

Minns ni kampanjen ”Håll Sverige rent”? Vi som växte upp på 70- och 80-talet drillades i att inte skräpa ner i naturen. Det sitter grundmurat i mig än idag. Aldrig i helvete att jag skulle slänga skräp i naturen, på gatan eller i en park! Skräp tar man med sig och slänger i en papperskorg eller hemma. Punkt. Men uppenbarligen är det långt från alla som delar min åsikt. Varje vår häpnar jag över mängden plast, flaskor, burkar och annat skräp som ligger i dikesrenarna och på gatorna. Och hur det ser ut i våra parker ska vi bara inte prata om. Orka ta med sig glasspappret till en papperskorg 25 meter bort liksom?

Samtidigt som man är tacksam över att kommunen regelbundet städar bort skiten kan jag på sätt och vis samtidigt tycka att det borde få ligga kvar. För hur himla trevligt kommer ni som bara släpper ert skräp där ni går och står tycka att det är nästa gång ni kommer till parken för att ha picknick och gräsmattan är täckt av sopor?

Bortsett från hur vi strör sopor omkring oss är ju Sverige annars ett föregångsland när det gäller ren miljö. Jag älskar att vi har organiserad förpackningsmaterialsåtervinning, höga krav på rening av utsläpp från fabriker och t o m advokatfirmor som Advokatfirman Åberg & Co som inriktar sig på miljörätt.

Vår miljö är ju så himla viktig! Varför inte alla (åtminstone alla som har barn) aktivt jobbar på att vara goda föredömen som källsorterar, pantar, tar hand om sitt skräp och i största allmänhet värnar om vår natur begriper jag bara inte? Det är lite beklämmande hur miljöfrågorna bara bleknar bort till en skuggfråga för folk allt mer…

Det är ju så här man vill ha det på våra gångstråk. Lummigt, fint och skräpfritt!

Vart tog tiden vägen?

maj 23, 2017

Alltså, jag fattar inte vart dagarna tar vägen. Jag vaknar, jag gör frukost åt mig och Alex, jag tjatar honom i kläder och genom morgonbestyr, jag följer till skolan och tar bussen till jobbet. Jag jobbar mina sex timmar, tar bussen hem, hämtar (oftast) barnet, fixar ett extra mellis, matar hungriga marsvin och försöker hinna socialisera dem. Just det där tar tid just nu. Sen kan man ge sig på att det är en tvätt som behöver köras och hängas eller en diskmaskin som ska köras och tömmas. Har man tur ska det handlas och är det inte träning ska det lagas mat. Vips är det dags för läxa, nattbestyr och sagoläsning och så somnar jag före Alex, vaknar med ett ryck runt 21.00 och så har jag en timme innan det är dags för mina egna nattbestyr. Och så börjar det om…

Hur sjutton hinner folk jobba heltid?

Lösenordsskyddad: Dagarna bara rusar

april 20, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Begrundande

april 10, 2017

Mmmm…

Jag läser fraser som ”Det bästa vi kan göra för att motverka terrorn är att sprida kärlek och ”keep calm and carry on”. Och jo, det låter ju bra. Men ursäkta, också lite naivt? Det är klart att vi inte ska låta hatet och rädslan få ta överhanden, men jag tycker nog allt att det är sunt att känna sig heligt förbannad också. Självklart ska vi stå upp mot terrorismen genom manifestationer och genom att visa att vi inte låter oss kuvas genom rädsla. Men jag tror också man ska se över lagar och den övervakning av potentiella terrorister som finns. Det måste arbetas i båda ändar. Vi kan inte jamsa med och låta folk återvända från IS-träningsläger till Sverige. Det borde leda till utvisning om du frågar mig.

Den mest överväldigande känslan jag har idag är trots allt en stor stolthet över våra poliser och ambulanssjukvårdare, över alla privatpersoner som gjorde en insats och över alla  stockholmare som fyllde Sergels Torg med kärlek. Och en lättnad över att de tog det jävla kräket så snabbt!

Mödraskapets våndor

april 9, 2017

En av de värsta perioderna i mitt liv var när Alex föddes. Det har tagit mig år att erkänna det fullt ut. Man känner sig som en usel mamma när man skriver det, men det är sanningen. För mig var det här med att föda barn och överleva de första månaderna inte något rosaskimrande fluff. Tvärtom! Jag var ångestfull, livrädd och så in i döden utmattad. Även om jag på pappret hade en ”lätt” förlossning var jag livrädd och reagerade efteråt med rusande hjärta (vilopuls på runt 200 slag) och skakande händer. Det tog flera dagar innan jag kunde stå upp utan att hålla på att svimma. Jag var livrädd för att tappa bebisen eller ”göra fel”.

Amningen funkade INTE. Bröstvårtorna blödde och det gjorde fruktansvärt ont. PÅ BB var sköterskorna helt frånvarande och ointresserade. Jag tipsades om nån kräm, men mer hjälp än så fick jag inte. För att överhuvudtaget stå ut skaffade jag sådana där plasttuttar man trär över bröstvårtorna. Men det hjälpte bara lite. Vid något tillfälle kräktes Alex och höll på att skrämma livet ur mig. Det såg ut som han kräktes blod. Och det gjorde han. Det vara bara det att det var mitt blod! Brösten blödde så himla mycket! 😦

Alla talade så fördömande om nappar och mjölkersättning, men det stod snart klart att jag inte kunde producera så mycket mjölk som krävdes. Vi fick börja lägga till mjölkersättning medan jag kämpade för att inte skrika rakt ut av smärta vid varje amning. Jag har aldrig upplevt en enda amning som mysig. Bara smärtsam, obehaglig och konstig. Som en vampyr som ska suga ut blod. Typ. Ändå kämpade jag på i nio månader…

Och det stackars barnet fick utslag. Hemska utslag. Som BVC-sköterskan länge ignorerade som ”naturliga”. Och han fick skorv och hade magknip och han skrek och skrek och vägrade sova om han inte fick sova PÅ antingen mig eller Riddaren. Han hatade sin vagn så det gick knappt att gå ut första tiden eftersom han grät otröstligt och allt mer hysteriskt när han vaknade och det var vinter när han föddes så svårt att lyfta upp och bära honom på grund av kylan.

Och sömnbristen! I månader sov jag 2-3 timmar per dygn – upphackat i halvtimmar eller en timme åt gången. Man blir som en håglös zombie av så lite sömn. Världen blir overklig och allt man kan tänka på är att man vill sova.

Till slut fick vi hjälp av en barnläkare med utslagen. Vi fick kortisonkräm som man fick smörja hela ungen med, men det hjälpte. Innan det kliade och rev han sig så fruktansvärt att vi fick sätta strumpor på hans händer för att han inte skulle riva sönder sig helt. 😦

SONY DSC
Stackars barn så han såg ut!

SONY DSC
Efter att vi fått kortisonkräm, men fortfarande med strumpor på händerna. Lilla plutten!

När det äntligen började rätta till sig lite och han var lite större (4½ månad) fick han autoimmun hemolytisk anemi och blev gulblek och trött. Sov och sov och blev smalare och smalare under 1-2 veckor innan jag fattade att det här är på allvar och vi måste ringa vården. En morgon hade han plötsligt ögongulor istället för ögonvitor och då fick vi åka in akut till barnkliniken. Sen rådde kaos under hela sommaren då man pumpade i honom höga doser kortison så han blev helt speedad och tjock som en fotboll. Han hade jättesvårt att sova och blev rastlös. Vi fick inte träffa andra barn, ta med honom till folksamlingar inomhus (typ affärer) så vi var rätt isolerade hemma. Som tur var fick vi båda ta ut TFP och vi turades om att sova så vi fick kanske ihop i alla fall fyra timmar per dygn.

Jag önskar sååå att vi under den här hemska perioden fattat att vi borde kämpat på för att få barnet att ta napp. Jag tror det hade gjort underverk för både honom och oss. Kanske hade han aldrig lagt sig till med den där ovanan att gunga huvudet från sida till sida när han skulle sova om han fått napp. Kanske hade han kunnat sova bättre med en napp att snutta på. Nu tänkte vi att det väl bara var bra att han inte var intresserad och så var det bra med det.

Mitt i allt det här var bloggen min ventil. Ett litet andningshål där jag kunde skriva av mig lite. Men vet ni vad? Jag vet inte hur många gånger jag fick höra att jag gnällde för mycket, att jag borde vara tyst, glad och tacksam. Typ. Jag fick höra att det minsann var mycket värre för den och den som varit ensamstående och att den och den minsann hade ett jättesjukt barn. Och jag tänker att varför är det så provocerande för folk när bebistiden inte är rosaskimrande och enbart gullegull? Varför får det inte vara jobbigt och svårt? Det betyder inte att man ångrar sitt barn, älskar det mindre eller tar ifrån någon annan dennas upplevelser. Det är så sorgligt att vi kvinnor har ett sånt behov av att platta till varandra just när det gäller mödraskapet. Varför blev det så?

Det gör mig verkligen ledsen.

 

När terrorn kom till Sverige

april 8, 2017

Alla uttrycker sin bestörtning. Terrorn har kommit till Sverige. Det ofattbara har hänt.

Är det bara jag som inte är det minsta förvånad, som bara har väntat på en terrorattack i Stockholm? Varför skulle vi vara förskonade i längden? Och i synnerhet efter ”last night in Sweden-incidenten”. Sveriges kaxiga svar på Trumps utspel var väl bara att be om en attack. Eller? Ja, inte för att jag säger att gårdagens attack är en följd av det, men alltid retar det någon.

Men bara för att den inte var oväntad är den inte mindre sorglig. Det är så tröstlöst omöjligt att försvara sig mot terrorattacker. Man är så försvarslös och utsatt och det gör mig så förbannad att dessa fanatiker förstör så mycket i sin fanatisms namn. De skapar rädsla, misstänksamhet, främlingsfientlighet och de kostar oss så mycket samhällsekonomiskt (tänk om vi kunde lägga de pengar som nu går åt till att försöka hejda terrorister på skola, vård och omsorg). Jävla galningar!

 

Namnfunderingar

mars 25, 2017

Medan jag funderar på om jag borde ta en migräntablett eller inte (jo, jag måste nog göra det) ligger jag och tänker på barnnamn. Inser till min förfäran att när mina eventuella barnbarn föds kommer väl min mammas generations namn att vara populära igen.

Herregud!

Tänk en hel generation bebisar som heter Göran, Birgitta, Jan, Kerstin, Lars, Britt-Marie, Margareta, Sven-Åke, Sten, Ann-Britt, Britta och allt vad det är. Är det bara jag som tycker att namnen i denna generation är extremt fula?

Eller tycker man alltid att ens föräldrars generations namn är fula, bara därför att det är ens föräldrars generation?

I och för sig tycker jag att en himla massa namn som ungar döps till idag är urfula! Jag fattar liksom inte alls grejen med Tindra och Saga (ser för mig en åttiårig rynkig Tindra Johansson som tindrade klart för femtio år sedan) eller Liam och Noel (varför vill man döpa sitt barn efter två riktigt engelska rocksvin?) eller Alfred (vem vill vara döpt efter en dräng i Emil liksom?) eller Sigrid (för evigt en av Beppes dockor!). Och Tage! Folk döper sina barn till Tage (?!?!) nuförtiden! Jag fattar ingenting! TAGE????? Hur fult???? Tager du denna Tage? My God!

Jag har om möjligt ännu svårare för när folk döper sina väldigt svenska barn efter amerikanska skådisar (hur många Kevin efter Kevin Costner finns det inte t ex?) och popstjärnor (hade Adele annars legat topp 84 på listan över mest populära namn 2016?).

Å andra sidan finns det säkert sjuttionitton människor som tycker att det är höjden av tråkighet att döpa sin unge till nåt så vanligt och fantasilöst som Alexander. 😀 Jag fattar det. Alex brukar förresten fråga mig vad han skulle ha hetat om han blivit en flicka. Då får jag svara Isabella eller Julia.

Själv hade jag fått heta Jon om jag blivit pojke. Fatta hur tacksam jag är över att jag blev tjej! Tänk en hel uppväxt med öknamnet Fattighjon! Tur jag hade! 😉

Spara och Slösa

mars 20, 2017

När jag var liten fanns det en serie (i tidningen Lyckoslanten om jag inte minns fel) om två flickor som hette Spara och Slösa. Minns du dem? Eller är du för ung kanske? 😉

Jag har i alla fall alltid varit Slösa, den som tycker att pengarna bränner i fickan och har tusen saker hon vill köpa. Jag minns fortfarande med fasa de där första åren man skulle försöka stå på egna ben ekonomiskt och pengarna var slut långt innan månaden var slut. Både jag och mina bästa kompisar flyttade hemifrån tidigt, redan under gymnasiet. Och så skulle man klara sig på studiebidraget, vilket gick jättebra typ halva månaden. Sen inte så bra resten av månaden. Jag hade tur som ändå hade en mamma som såg till att jag inte svalt ihjäl och som emellanåt lånade mig en slant eller två.

Men vilken nollkoll jag hade på ekonomin alltså! Ett skräckexempel var när min bästa kompis övertygade mig om att ta en checkkredit på 5 000 kr – ”för det hade hon och det var så bra”. Bara det att det inte tog så där värst många månader innan jag maxat den där krediten och fick betala ockerränta varje månad. Återigen rädda mamma mig genom att ta mig i hampan och gå in på banken och göra om krediten till ett lån med lite mer normal ränta (även om det var rätt skyhöga låneräntor överlag där på slutet av 80- och början av 90-talet).

Min smala lycka har ändå varit att jag dragits till Spara-personligheter när det gäller pojkvänner och äkta män! Hade jag fallit för en Slösa-kille när jag var yngre hade vi väl hamnat i Lyxfällan! 😉

Nu har jag dock (äntligen) vuxit upp och insett att det där med ordnade ekonomiska förhållanden och en buffert är av yttersta vikt. Tack vare mina föräldrar som bistått oss med lån och pengagåvor senaste åren har vi ändå rätt okej luft i ekonomin nu. Det är inte hela världen om spishällen pajar samma månad som jag tappar mobilen. Vi har en bra buffert för oförutsedda utgifter.

Men det är ju inte alla som är i samma sits! Alla har inte föräldrar som kan eller vill ställa upp ekonomiskt. Både jag och min Riddare började livet utan något egentligt startkapital. Det var stundtals tufft och det var aldrig tal om att kunna köpa nya möbler till sitt första boende utan man ärvde och plockade ihop möbler lite allt eftersom. Därför känns det så viktigt att spara pengar till Alex. Jag vill inte att han ska hamna i en Lyxfällan-situation. Det ska finnas pengar till att inreda det första egna boendet och till körkort och bil. Såna saker. Men han disponerar inte kontot, utan utbetalning sker genom oss (man är väl vis av egen erfarenhet…haha!).

Men dessa stackare då som lever på marginalen, där en oförutsedd utgift är en smärre katastrof, och där man inte har någon anhörig man kan låna av? Jag antar att det är dessa människor som vänder sig till SMS-lån och dylikt? Jag är ju generellt sett väldigt mycket emot den här typen av lån. Räntorna är skyhöga och villkoren ofta lite luddiga eller svåra för en ung människa att förstå. Men ibland har ju faktiskt nöden ingen lag. Ibland måste man bara skrapa fram pengar snabbt. Vem vill t ex stå utan en fungerande kyl??? Då är det väl ändå nånstans rätt bra att det finns snabba sätt att låna pengar, som t ex på Meddelandelån. Jag har surfat runt lite på deras sida och på plussidan får ändå nämnas att det finns en väldigt tydlig uppspaltning över vad den faktiska kostnaden för lånet blir. Man kan fylla i lånebelopp, antal dagar man tänkt låna och får då fram den totala kostnaden för lånet. Sånt gillar jag.

Men jag måsten ändå avsluta med att, som betydligt mindre Slösa och betydligt mer Spara så här på äldre dar, påpeka att allra bäst är ju att spara ihop till saker och se till att man faktiskt har en ekonomisk buffert anpassad efter sina egna behov (mindre om man bor i hyreslägenhet och betydligt större om man har eget boende). Man får rätta mun efter matsäck och inse att man inte kan ha allt! 🙂