Archive for the ‘Graviditet’ Category

Häckklippning

april 5, 2012

Vad vi har gjort denna skärtorsdag? Tja, jag klev upp 07.00 och diskade och dammsög. När Alex och Riddaren vaknade framåt 08.00 åt vi frukost och sen bakade Alex och jag en sockerkaka medan Riddaren städade toaletterna. Vid 10.30 kom Alex’s farfar och farmor hit. Vi bjöd på fika på altanen och Alex bjöd på sockerkaka. 🙂 När vi fikat klart försvann farfar och Riddaren ut i trädgården för att påbörja Projekt Klippa Jättehöga Häcken medan farmor lekte med Alex. Tyvärr funkade det inte alls att klippa med den eldrivna häcksax som vi lånat av min mamma utan de fick åka och köpa en rejäl, manuell häcksax istället. Den himla häcken har grenar som ett smärre träd!


Det försvann nog runt en meter på höjden.

Själv ställde jag mig och slavade vid spisen ett par timmar. Jag gjorde lättkokad grön sparris med Hollandaissås till förrätt och sedan färsk pasta med pastasås gjord bl a på rökt skinka, tomat, lök, paprika, creme fraiche, örtkryddor, chilikryddor och chilisås. Det blev ett rejält storkok som räcker till ett gäng matlådor också.

Alex var mycket piggare idag och sov aldrig middag. Men han var rejält sliten när farfar och farmor åkt hem och protesterade inte alls mot att göra sig i ordning och krypa till kojs med välling och saga. 19.45 sov han sött. Riddaren och jag slängde oss i varsin soffa och tittade på den inte så lysande filmen War horse, men hästarna var fina i alla fall. 🙂

Nu väntar bingen på oss! *gäääsp*

Annonser

Lösenordsskyddad: IVF-resan, del 3

april 7, 2010

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: IVF-resan, del 2

april 6, 2010

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: IVF-resan,del 1

april 5, 2010

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Förlossningsberättelse

mars 4, 2009

Ja, för en sådan ska man tydligen prestera också. Och jo, det kan ju vara smart att skriva ner sina minnen för de lär väl blekna vartefter. So here goes:

Jag var ju lite dålig i magen på natten innan det drog igång så jag åt bara tre knäckemackor på dagen. Sen låg vi i sängen och kollade på film hela eftermiddagen/kvällen och visst kändes det som det tryckte på neråt mer än tidigare, men det gjorde inte ont utan var mest bara lite obehagligt. När klockan var 18.45 var jag hungrig och Riddaren lovade ädelmodigt att fixa risgrynsgröt åt mig. Han hann precis sätta igång med att mäta upp vatten och ris när jag plötsligt fick en värk. Det gick fyra minuter så kom det en till. Sen började det plötsligt rinna nåt så jag rusade ut på toa där det rann ut blodigt vatten och en stor blodig klump (trevlig info, eller hur?). Det var lite chockartat för kommer det rött blod kan det vara fara på färde hade jag läst. Jag ringde Förlossningen och fick prata med en barnmorska som lät lugn och trygg och inte speciellt oroad. Hon tyckte att vi skulle åka upp för att kolla läget så vi fick snabbt börja rafsa ihop det vi skulle ha med oss. Mina värkar kom tätare och tätare, men var inte särskilt starka. Visst gjorde de ont, men de var hanterbara. I bilen på väg upp till Förlossningen var det plötsligt bara en minut mellan värkarna och då började det bli lite jobbigt.

När vi kom fram till Förlossningen var klockan 19.50 och vi fick gå till ett undersökningsrum där en barnmorska förhörde sig om hur jag mådde och sånt. Det var lite jobbigt att försöka svara när värkarna kom i ett. Barnmorskan tillkallade en läkare som kollade med ultraljud så allt stod väl till med barnet. Det gjorde det så när som på att hjärtrytmen var lite ojämn tyckte de, men påpekade också att det kunde vara så där utan att det var någon fara, men att det skulle kollas upp när barnet kommit ut. De konstaterade också att jag var 8 cm öppen redan (!) så vi fick gå direkt vidare till ett förlossningsrum. Vid det laget hade mina värkar ökat i styrka och jag behövde hänga på en sån där gåstol (eller vad det heter) för att ta mig till det nya rummet. Väl där satt jag på sängkanten och kramade Riddarens händer hårt och andades när värkarna kom. Jag vet inte hur länge jag satt så där, men efter ett tag blev värkarna starkare och barnmorskan föreslog att jag skulle lägga mig på sidan så det gjorde jag. Efter ytterligare en obestämbar tid började värkarna göra riktigt jävla ont så då bad jag att få lustgas (enligt förlossningsjournalen var klockan då 21.11). Det hjälpte ett tag, men jag vet sedan tidigare att jag behöver rätt stark koncentration av gasen för att få effekt så när barnmorskan kom tillbaka frågade jag om hon kunde öka styrkan. Hon höjde till 60% gas och då fick jag bättre effekt. Nackdelen är att jag lätt ”går över gränsen” och börjar kräkas om jag överdoserar lustgas så jag fick hela tiden koncentrera mig på att andas lagom mycket lustgas – precis så mycket att jag blev omtöcknad, men inte så mycket att jag spydde. Det var på sätt och vis rätt bra för det tog fokus från smärtan lite. Riddaren var f ö ett jättebra stöd för han satt hela tiden och tittade på nån maskin bakom mig där han kunde se när nästa värk var på gång, och sa till varje gång så jag kunde börja andas in lustgas som en tok i tillräckligt god tid för att få lindring under värktoppen.

Jag hade verkligen ingen känsla för tid medan jag låg där. Det var likadant när jag fick lustgas under en visdomstandsutdragning som tog 2½ timme. Jag tappar all känsla för tid tydligen, men det var rätt skönt. Jag bara andades in min gas och tryckte masken så hårt mot näsan att jag hade märken en lång stund efteråt. Någonstans där var det skiftbyte och vi fick en barnmorska under utbildning som i och med oss gjorde sin 50:e förlossning (och därefter får jobba utan assistans av en erfaren barnmorska). Hon hade alltså med sig en erfaren barnmorska och det kändes skönt för hon var lite osäker ibland.

Vid klockan 22.00 var jag öppen 10 cm med buktande hinnblåsa (fosterhinnan alltså). När klockan var 23.09 (återigen enligt journalen) gick vattnet och i samband med det kom krystvärkarna. Jag hade undrat lite innan hur man vet om man har krystvärkar eller inte. Ha! Det vet man. Herrejösses vilken kraft det är! Hela kroppen bara vreds åt och tryckte neråt. Barnmorskorna föreslog att jag skulle lägga mig på rygg så det gjorde jag. Här någonstans slet barnmorskan itu fosterhinnan som tydligen var hur seg som helst. Den åkte delvis ut i och med den första krystvärken (det kände jag), men det gick inte hål på den.

Vid det här laget tyckte jag det var skitläskigt. Dels gjorde det rent ut sagt asont och dels var jag livrädd för att spricka (eller snarare sprängas) och så undrade jag exakt hur ont det skulle göra om jag verkligen tog i. Barnmorskorna försökte peppa mig att ta i och uppmanade mig att bli arg. Vad då arg, tänkte jag. Jag är inte arg, jag är livrädd. Och så plockade de dessutom ifrån mig min bästa vän, lustgasen! Det är tur att jag är så behärskad och väluppfostrad, annars hade jag svurit åt dem! 😉 Jag, som svurit för mig själv att jag minsann skulle försöka föda barn tyst och behärskat, låg där och ylade dovt under hela krystningsperioden. Det gick bara inte att vara tyst! Barnmorskan t o m uppmanade mig att försöka att inte låta utan fokusera kraften neråt istället, men jag kunde omöjligt låta bli att yla. Helt sjukt! Det var egentligen inte av smärta jag lät utan av kraften i värkarna tror jag. Mycket märklig känsla att höra sig själv låta så djuriskt!

00.13 sprayade de med Xylocainspray (bedövande spray) och sen kom huvudet ut. Jag vet att jag i en liten stund av klarhet fascinerades av att det ändå inte gjorde mer ont än så att ha ett helt huvud mellan benen (även om det gjorde satansont så dog jag ju inte, vilket jag varit rädd för). I och med nästa värk så kom han ut, vår lille prins. Det sa bara *slurp* så var han ute. Han föddes i framstupa kronbjudning och gav omedelbart ifrån sig ett litet protesterande skrik. Barnmorskan torkade av honom lite snabbt och frågade om jag ville ha honom på bröstet (jag uppskattade att hon frågade först så jag var förberedd).

Så låg han då där hos mig. Och han var varken blå eller svullen eller så där insmord i vitt fett, utan såg bara så pytteliten och perfekt rosig ut. Jag vet att jag förundrat sa till Riddaren att jag inte visste att nyfödda barn kunde vara så söta. Han kom till ro med en gång och somnade till en stund. Jag kunde dock inte koncentrera mig särskilt mycket på vår son just då för moderkakan skulle ju ut. Den kom ut 00.26 och var tydligen hel och fin med kraftiga ådror (som barnmorskorna beundrande studerade medan jag slängde en snabb blick på och sedan inte ville se mer). Jag fick en spruta för att livmodern skulle dra ihop sig snabbare och under den närmsta timmen eller så klämde de på min stackars mage flera gånger för att se att livmodern drog ihop sig som den skulle (och det gjorde jäkligt ont).


Precis nyfödd.

Sprack gjorde jag också. Läkaren kom och tittade för säkerhets skull, men bedömde att det inte var någon fara utan att barnmorskan kunde sy ihop det. Och jag som hatar nålar (och att sys) något alldeles ohyggligt tyckte nog egentligen att det var det värsta med hela upplevelsen. Jag låg och skakade som ett asplöv (så kraftigt att jag var rädd att jag skulle tappa Alex i golvet) hela tiden hon sydde. Och det blev många stygn! Usch vad jobbigt jag tyckte att det var!

När hon äntligen var klar hade Alex vaknat till och letat sig fram till bröstet. Han verkade väldigt lugn och trygg redan från början och han åt och somnade sedan om. 02.20 lyfte de bort Alex (som då glatt bajsat på min mage) och jag fick gå och duscha. Jag hade inte riktigt fattat exakt hur mycket man blöder efter en förlossning så det var lite läskigt att se allt blod som rann. Dessutom blev jag yr och alldeles svimfärdig och fick världens hjärtklappning så det var nätt och jämt att jag fixade att snabbt duscha och ta mig tillbaka till sängen.


Man känner sig extremt fräsch när man just fött barn. Eller inte. 😉

Hjärtklappningen gick dock inte över när jag lagt mig ner och min vilopuls var stundtals uppe i över 200. Blodtrycket rasade och läkaren tillkallades. Både barnmorskan och läkaren var nog lite oroade över min skenande puls (hjärtat slog dessutom lite oregelbundet) men jag tog det med ro. Jag har fått sådana ”anfall” lite då och då genom åren och de utlöses oftast av stress. Och vad kan vara mer stressande än att föda barn och förlora en massa blod? Efter en timme började hjärtat lugna ner sig lite så jag struntade i att ta Inderal som jag annars brukar ta när anfallen kommer (och som de fixat fram åt mig).

Klockan var nu 03.30 och vi hade fått in smörgåsar, cider och te/varm choklad på rummet. Så himla gott det var med smörgås!!! Alex låg nu i sin plexiglassäng bredvid min säng och sov. Och Riddaren fotade lite och så satt vi bara och försökte greppa att vi var föräldrar till en prefekt liten människa. Det var stort och ofattbart! Och jag, som trott att jag inte skulle känna något alls för den lilla bäbisen så där med en gång, upplevde världens beskyddarinstinkt!


Det var supergott med smörgås efter att ha jobbat så hårt!

04.30 flyttades vi till ett rum på BB. Jag fick åka rullstol dit för så fort jag frångick liggande ställning började hjärtat skena igen. Och så fortsatte det i ytterligare ett dygn. Jag kunde knappt gå till toaletten (som låg precis utanför rummet i korridoren) för jag blev så yr och hjärtklappig. Riddaren fick hämta mat och dryck åt mig och sköta det mesta av blöjbytena. Men det blev gradvis bättre och gick över på nåt dygn när vi kommit hem.


Två dagar gammal och sååå liten!

Vidrigt!

februari 23, 2009

Sånt här får mig verkligen att må illa! Hur sjutton kan man välja att göra abort (två gånger dessutom) bara för att det väntade barnet har ”fel” kön??? Hur är man funtad??? Hur jävla sjuk i huvudet är man inte då??? Sådana människor önskar jag faktiskt evig barnlöshet. Fatta hur det måste skära i alla stackars ofrivilligt barnlösa människor att läsa en sådan artikel.

Vidrigt är vad det är!

BF+3

januari 7, 2009

Jag har hela tiden sagt att det vore väl optimalt om det blir en liten ******** och h*n föds 090109. Nu skulle det åtminstone rent teoretiskt kunna bli så. För inte tog vi oss till perinatalmottagningen idag som det var tänkt. För det första tokspattade Pyret som vanligt hela natten och sparkade mig så våldsamt att all sömn var utesluten förrän klockan var nästan 04.00. 05.30 vaknade jag med magknip och fick sedan springa skytteltrafik till och från toa i ett par timmar. Troligen ingen magsjuka utan en kombination av nerver och vitlök i maten igår. 09.00 skulle väckarklockan ringa. Då var Pyret vaket och levde rövare igen och Pyrets mamma kände sig som hon blivit överkörd av en lastbil och var helt matt efter att ha lyckats knåpa ihop 2½-3 timmars sömn max. Så jag ringde och avbokade tiden (fick prata med en telefonsvarare).

Sedan dess har både jag och spattungen lyckats sova lite av och till. Magen har hållit sig lugn, men ömmar något grymt (vilket iofs är helt normalt när jag haft en sån här körare). Vid 12.45 ringde det en vänlig barnmorska från förlossningen och undrade hur det var. Det tog en stund innan vi lyckades reda ut att jag faktiskt ringt och avbokat tiden (hon ringde för att kolla så det inte blivit något missförstånd med tiden då jag inte dykt upp vid 11.00). Tydligen hade de inte lyssnat av sin telefonsvarare inne på perinatalmottagningen. Vi bestämde att jag skulle få en ny tid i morgon eftermiddag, 13.30, för bedömning. Det blir jättekul för Riddaren som jobbar förmiddag (06.00-14.00) i morgon, men vad gör man? Det är ju inte säkert att de tycker att man bör sätta igång förlossningen, men då får vi i alla fall veta hur det ser ut.

Hela morgonen har jag haft rätt kraftiga, och liksom lågt sittande, sammandragningar som verkligen trycker på neråt. Så vem vet, det kanske så smått är på gång att hända något alldeles av sig självt? Det börjar väl bli dags att få ut den här terroristen ur magen innan h*n helt gör slarvsylta av min urinblåsa. I natt stod inte Pyret högt i kurs hos sin mamma kan jag lova. Jäklar i min lilla låda vad ont det gjorde när busungen glatt låg och studsade/sparkade/viftade med alla kroppsdelar samtidigt. Vi kommer att få en rosa Duracellkanin-bäbis som bara går och går och går tror jag. 😉

Såååå…..tack för alla lyckönskningar och tumhållningar, men ni får tänka goda tankar och hålla i de där tummarna ett tag till verkar det som.

BF+2 – sista magbilden

januari 6, 2009

Nu hoppas jag att det här blir den sista magbilden – om inte annat för att min kropp bara inte står ut med att den växer mer! 🙂 Det syns inte så väl på bilden, men min navel har verkligen vänt ut och in på sig de senaste veckorna. Så ren som den är nu har den väl aldrig varit! 😉

BF+1

januari 5, 2009

Nej, nu tar jag bort den där ”Babyräknaren” till vänster! Idag påstod den nämligen att det var en vecka och en dag kvar till Pyrets ankomst. Och så kan vi väl inte ha det heller? 😉 Låt oss nöja oss med att det idag är vecka 40+1 och att vi på onsdag kl. 11.00 ska upp till Förlossningen och se vad de har att säga om saker och tings tillstånd. Om jag nu bara kunde vända tillbaka dygnet en aning tills dess. Jag har i o f s gjort små framsteg. I natt somnade jag ”redan” runt 04.30 eller så. Och jag lyckades faktiskt sova halvskapligt i åtminstone 4-5 timmar och sedan slumrade jag ytterligare nån timme, till 11.30.

Och nu sitter jag här med min värkande kropp, med en överaktiv Karate Kid i magen, och funderar på om jag ska orka ta en sväng till KappAhl och deras lockande flanellpyjamasrea och snygg-röd-tröja-rea (jag har dessutom 20% rabatt på reapriset så det kostar nästan gratis). Kanske handla på ICA Maxi också. Eller skicka in Riddaren att handla medan jag sitter och väntar på Lindahls fik? Det är lätt att tänka att det är en smal sak – tills man faktiskt börjar röra sig och inser vilken smärta det innebär. Och hur dyrt man kommer att få betala på kvällen, när benen inte bär p g a fogsmärtan. Jaja, vi får se…

Nu vore det väl ändå attans?

december 31, 2008

Ännu en natt avklarad. Jag var så trött och jag sov så uselt – trots att Riddaren låg och pillade mig i håret i flera timmar. Vid femtiden i mordse var jag redo att ge upp och gå upp för att käka frukost, men hur det var gav jag sömnen ett sista försök och tänk, då lyckades jag faktiskt somna till lite vettigare. Och sen har jag sovit ganska skapligt i pass om 1-2 timmar i taget ända till 12.00 då telefonen ringde. Sväronen, som är extremt morgonpigga varelser, brukar ofta ringa mellan 11.00-12.00. De kan nog inte i sin vildaste fantasi föreställa sig att någon vettig människa fortfarande sover då. Å andra sidan har vi aldrig påstått att vi är vettiga. 😉

Pyret måste ha tagit ut sig fullständigt igår kväll och natt för det har varit helt stilla i magen ända sedan 02.30-03.00 någon gång. För en stund sedan pratade jag allvar med Lilla Bus och sa att ”Nu får du faktiskt vakna och visa att du lever”. Den lill* stackaren har det inte lätt. Mamma är inte nöjd vare sig h*n lever om eller sover. 😉

Jag tror inte det är lång tid kvar nu. Inte så att jag egentligen känner något. Det är mer en känsla av att nu ligger barnet väldigt långt ner i bäckenet och tynger neråt. Plus att jag fått en liten, liten, brun fläck i trosan – både igår och idag. Vet inte om det betyder något egentligen, men jag inbillar mig att det kanske visar att tappen börjat mjukna eller så? Mest är det nog en känsla i kroppen som säger att det börjar dra ihop sig. Och det är ju faktiskt helt okej nu. Åtminstone om 11 timmar och 20 minuter! 🙂

Jag ska se om jag inte kan dra iväg ett SMS till Annelie när Pyret har anlänt. Så hör ni inte ifrån mig här på nån dag och är nyfikna får ni kika in på hennes blogg så har hon kanske en liten uppdatering att delge er. 🙂