Archive for the ‘Irritationer’ Category

Skillnaden på ungar och ungar

april 15, 2019

Jag har något att erkänna. Jag är en sån där tokig Pokemon Go-människa. Det är ett så himla bra sätt att motivera sig att gå den där lilla extra svängen eller att överhuvudtaget komma ut på en promenad. Jag är fruktansvärt lat av naturen – men också en tävlingsmänniska. Pokemon Go lockar fram jävlar anammat i mig. 🙂

Både Riddaren och Alex spelar också, men de ligger rätt långt efter mig. Hehe. På senaste tiden då vi travat runt grannskapet och spelat har några ungar rusat efter oss och frågat om vi spelar Pokemon. De har haft en väldigt dryg attityd så jag har antingen låtsats att jag inte hört dem (om de varit långt borta) eller bara svarat nej.

Härom veckan var Alex och en kompis ute och spelade själva och då kom två ungar ur parallellklassen fram och började svära och hota Alex när han stred i ett gym. De hade tydligen pokemons i gymmet och hotade med att hämta sin pappa och betedde sig riktigt grisigt. Blev så stolt över Alex när han kom hem och berättade för han hade inte vikit ner sig utan stridit klart och gått därifrån.

Eftersom den ena av ungarna har samma namn som en känd, fiktiv, massmördare (ovanligt namn) och har döpt sin spelare i Pokemon till detta är det ju väldigt lätt att veta vem han är och när han ställt dit en pokemon i ett gym. Både jag och Riddaren kan bli rätt hämndlystna och långsinta så det var inte jättesmart att gå på vår son så där. 😀 Man kan väl konstatera att det blir extreeeemt motiverande att gå ut och slå ett gym där han står. 🙂

Idag gick Riddaren och jag en Pokemon-promemad och tog över ett gym. Då kom en f d dagiskompis till Alex fram och frågade om vi skulle spela i raiden som strax skulle börja. ”Ni slog ut mig ur gymmet nu, men det gör inget!” sa han soligt och blev jätteglad när vi sa att vi kunde strida tillsammans i raiden. Sen fortsatte vi åt samma håll och kom till ett nytt gym som hade samma färg som han spelar för. Inte sjutton hade vi hjärta att slå det utan vi sa åt honom att ställa in en pokemon där (fanns lediga platser).

Synd för dumma unge ett att han inte fattar att det lönar sig att vara schysst istället.

Annonser

ABA

februari 9, 2019

Så kom då den fruktade dagen så vi tvingades lämna vårt gamla kontor för att flytta till nya lokaler mitt i centrum. Inget fel på lokalerna. De ligger som sagt centralt, och är helt nyrenoverade. Men nu ska vi arbeta aktivitetsbaserat. Om nu någon till äventyrs missat vad det innebär så går det alltså ut på att ingen har ett eget kontor eller ens en egen plats. Tanken är att man ska välja skrivbord utifrån vad man för stunden arbetar med.

Vi har telefonizoner, aktiva zoner, fokuszoner, tysta zoner och resursrum. Resursrummen är singelrum som inte är bokningsbara och tanken är att man kan sitta där kortare stunder när man är i behov av enskildhet. Övriga zoner består av 12 platser i ett område. Vissa har inte ens skärmar som skiljer arbetsplatserna åt.

Meningen är att man bara ska komma med sin bärbara dator, koppla upp sig och sätta sig. För mig funkar det inte riktigt så. Jag har två egna stolar (en sadelstol och en Kinnarpsstol), ett underarmsstöd, en Rollermouse och ett eget tangentbord. Inte nåt meckigt att släpa runt på.

I måndags var vår första dag på nya stället och första intrycket var att det var såååå stort och svårt att hitta. Det är liksom bara en massa korridorer. Vi har fått ett litet skåp att förvara våra grejer i. Jag hade i alla fall turen att få ett överskåp och slipper kräla på golvet. Alltid något. Men det är alldeles för litet när man har så mycket hjälpmedel som jag har.

De första två dagarna gick mest åt till att försöka lära sig hitta något så när och vänja sig vid alla nyheter. På tisdagen blev det dessutom ett oplanerat brandlarm (falsklarm). Väldigt kaosigt då många av oss ännu inte tagit reda på var uppsamlingsplatsen låg och vår chef var sjuk. Insåg då att det är smart att alltid hänga jackan nära där man sitter (hade jag gjort som tur var).

I onsdags startade jag dagen med ett smärre psykbryt på vårt morgonmöte. Det tar mig liksom nästan 20 minuter från det att jag kommer på morgonen tills jag fått min arbetsplats något så när som jag behöver ha den. Men inga skärmar går att höja så mycket som jag behöver och jag fick snabbt ondare i armen och handen än jag haft på mycket länge. Det brukar ta mig några dagar att ställa in perfekt avstånd mellan bord och stol när jag byter arbetsplats och nu ska jag börja om varje dag. Och när jag kom på tisdagen och onsdagen fanns det inga lediga platser hos någon av mina kollegor. På onsdagen satte jag mig i den tysta zonen och fick så småningom sällskap av min f d roomie Meta.

Jag har i alla fall en och annan rar kollega. När jag fick mitt lilla psykbryt kom Kent och ”Lilla gumman”:ade mig (lite retligt men mest snällt) och klappade mig på armen när förargliga tårar steg i ögonen. Och Sara som outtröttligt hjälpt mig all lösa en massa praktiska problem med allt från smartaste sättet att förvara skåpsnyckeln ihop med datorkortet till hur man löser skärmproblem. Och Bosse som alltid är Bosse och världens snällaste. Tur jag har dem! ❤

Över lag känns det som vi alla teamat ihop och försöker hjälpa varandra. I onsdags t ex stod vi och svor över mikrovågsungnarna som det inte fanns instruktionsbok till, och som vi inte fattade hur de funkade. Då kom en snäll tjej och frågade om hon skulle visa oss. Annars är faktiskt köket mycket bättre än på förra stället. Lunchrummet är rätt okej, men jag önskar det varit lite avdelat. Ljudvolymen blir så hög.

I torsdags jobbade jag hemifrån, vilket var otroligt skönt. Jag fick landa lite och hämta andan. I fredags kändes det rätt okej att gå till jobbet och på fredagar jobbar uppenbarligen många hemifrån så då fanns det gott om platser. Jag satt i ett resursrum hela min arbetsdag med gott samvete eftersom det fanns många sådana rum lediga. Och Kent och Micke tog med mig på lunch på Rose Garden och muntrade upp mig med sina tokigheter. Kändes betydligt bättre i fredags än i måndags i alla fall. 🙂

Det trista är att vi blir så utspridda. Vissa ser man bara när vi har möten. Detta rimmar så fin med att vi inte får jobba hemifrån för mycket på grund av att det är viktigt att vi jobbar nära varandra i team. Eh….ja just det. Vad är skillnaden på att jobba hemifrån eller i varsin ände av ett stort hus där man ändå aldrig ses? Kanske kan jag på sikt utverka en egen plats med lite hjälp av företagshälsovården, men frågan är om man vill det. Då lär man ju aldrig få sitta ihop med sina kollegor liksom… Och eget rum kommer ju inte på fråga så då är man för evigt dömd till att sitta i kontorslandskap.

Ah well… Tiden får utvisa hur detta ska gå…

För övrigt har jag snart inga kollegor kvar. Sedan i höstas har det slutat 6 personer. Tre har gått i pension, två har blivit beslutsfattare och en har bytt arbetsuppgifter. Om ett par veckor slutar en till som bara haft vikariat. Och en av oss är utlånad på okänd tid. Vi är nu 6 heltider och två som jobbar 75% kvar (och då jobbar två på annan ort). När vi var som flest var vi 15 stycken om jag räknar rätt… Nu nyanställs tre personer i vår. Men framöver lär det bli tufft.

Synoptik – en helt sjuk historia

februari 3, 2019

Okej, nu ska jag försöka ge mig på att sammanfatta mina erfarenheter av Synoptik i Norrköping. Detta är helt galet alltså!

I slutet av oktober bokade jag en synundersökning för att få nya terminalglasögon. Att det blev just Synoptik beror på att min arbetsgivare har avtal med dem och betalar en liten del av kostnaden. Snål som man är tackar man ju för varenda gratis krona, och valde därför att gå dit.

Jag fick träffa en rätt märklig optiker. Han verkade extremt ointresserad och mumlade osammanhängande. Jag hade svårt att avgöra ibland vilket läge som var skarpast under synundersökningen och då verkade han otålig och bläddrade ibland vidare innan jag riktigt visste vilket läge som kändes bäst. När jag sedan skulle välja bågar hittade jag ett par blå som i alla fall kändes drägliga. De flesta bågar var så fula att jag bara ville tjuta. Men blått är inte riktigt min färg. De skulle dock finnas även i rött och butiksbiträdet erbjöd sig att ta hem dem så jag fick prova dem innan jag bestämde mig. Det lät ju bra och det skulle bara ta ett par dagar att få hem dem. Jag skulle få ett sms när de var klara. Det kom aldrig något sms så till slut gick jag in och frågade. Jo, de låg ju där. Ingen förklaring eller ursäkt fick jag. Men de röda var verkligen ännu fulare, så det fick till slut bli de blå bågarna. Jag beställde även ett par läsglasögon och tog ett par urfula billiga bågar (ska ju ändå bara ha dem hemma).

De 8 december fick jag (faktiskt!) ett sms om att glasögonen var klara. Jag hastade förbi och hämtade dem på vägen hem. Provade bara att de satt drägligt eftersom jag förutsatte att de skulle funka. Kom hem, satte mig framför datorn, och såg ingenting! Allt var helt suddigt. Suck!

Läsglasögonen funkade, men hade extremt kort spann där jag faktiskt ser nåt. Jag måste hålla boken inom ca tre cm för att se, så det är lite jobbigt. Alltså blev det att jag använde mina gamla läsglasögon istället.

Jag gick tillbaka till Synoptik med mina terminalglasögon och de erbjöd mig en ny synundersökning den 18 december. Samma hemliga optiker fick jag. Medan jag väntade kom det in en arg kund som slängde sina glasögon på disken och krävde pengarna tillbaka. Hon hade tröttnat på nya undersökningar och nya glas som ändå inte gjorde att hon kunde se acceptabelt och tänkte gå till en annan butik. Vid det här laget hade jag även hört flera på jobbet som var extremt missnöjda med Synoptik. Kändes ju lovande…

Jag frågade optikern varför han trodde att glasögonen inte fungerade, men fick samma mumlande osammanhängande svar, så blev inte ett dugg klokare. Han gjorde om hela synundersökningen och mumlade nåt om att han skulle ändra avståndet till skärmen på glasen. Jag undrade varför och det fick jag inget begripligt svar på, så jag gav upp. När jag skulle gå ville jag lämna bågarna där så de skulle vara klara när jag hämtade dem, men det fick jag inte för det skulle de byta på plats när jag kom sa han.

Jaha.

Sen var det ju jul och nyår, men när det gått över en månad började jag verkligen undra var mina glas höll hus. Så jag gick in i butiken den 18 januari. Då visade det sig att optikern aldrig beställt några nya glas. Då brann det i huvudet på mig kan jag lova. Jag var noga med att påpeka att det inte var butiksbiträdet jag var arg på, men att jag var extremt missnöjd med Synoptik. Jag frågade om de hade problem med sin leverantör eftersom så många kunder är missnöjda, men det svarade de inte på. De skulle nu försöka skynda på leveransen av glasen och sa nåt i stil med att det ju ”var synd att jag fått träffa samma optiker igen” (ungefär som om de visste att det var problem med honom). Om glasen inte var bra nu kunde de boka in mig hos en annan optiker. Eh…..ja, men hur lång tid ska det ta att få nya glasögon liksom???

Hur som helst, den 28 januari var glasen klara och jag gick dit efter jobbet för att få dem. Då var människan som jobbade där ensam och kunde inte montera dem direkt. ”Jamen jag bad ju att få lämna bågarna så allt skulle vara klart när jag kom!” utbrast jag frustrerat.  Men nej, det gick inte. Det kunde ta allt från 5 minuter till nån timme. Men jag skulle få ett sms när de var klara. Ha! Jo tjena!

När det blev torsdag hade jag fortfarande inte fått nåt sms förstås. Så jag gick dit efter vår afterwork och då påstod människan att de preciiiis blivit klara (de som skulle bli klara under måndagen, remember?). De är så oproffsiga att man dör!

Jag frågade butiksbiträdet vad som skilde dessa gals från de förra och då sa hon att de första glasen varit för starka. När jag frågade optikern vad han skulle ändra på sa han ju att det var avståndet till skärmen som blivit fel. Gud vad de ljuger! Den här människan var i alla fall trevlig och kunde förklara så jag fattade nåt. Jag frågade om mina läsglasögon och hon menade att eftersom synen förändrats har mina gamla läsglasögon förvandlats allt mer mot terminalglasögon (med längre synskärpedjup) och det kan vara därför jag upplever så kort synskärpespann med de nya. Om de också är lite för starka kan det ju förklara ännu mer. Jag får reklamera dem innan 28 januari om jag vill, men hon rekommenderade att jag försöker använda dem varje dag nu, så jag ska prova.

Kors i taket så ser jag faktiskt med de nya terminalglasögonen (!). Dock blir jag fruktansvärt trött i ögonen och får huvudvärk. Men så var det med de första också. Det tog ett år innan jag började använda dem regelbundet på grund av det. Så jag antar att det är ”normalt”. Jag får väl använda dem kortare stunder till att börja med.

Men fy vilken tid det tog att få fungerande glasögon. Jag bokade tid i slutet av oktober och de var klara i slutet av januari!!!! Om du inte måste råder jag dig att INTE gå till Synoptik i Linden, Norrköping!

20190201_115136

Suck vad ful jag är i glasögon! 😦 Men nöden har ingen lag!

Motigt

januari 30, 2019

Känns som det är så motigt just nu. Vi skyller väl på oxveckorna ett tag till. Men jag är så trött hela tiden och minsta motgång känns oöverstiglig. Allt strular tycker jag. Vi blev tvungna att köpa ny TV-box med inspelningsbar hårddisk för den gamla dog. Nätverket har strulat en evighet och nu har Riddaren försökt lösa det genom att dra en kabel på nedervåningen. Hoppas det hjälper. Agria ersätter oss inte med en enda krona för sista räkningen från djurkliniken. Tandsjukdomar på marsvin ersätts nämligen inte. Suck… Så vi får betala hela räkningen på 1 850 kr… Jag försökte säga upp en prenumeration på Kalle Anka Pocket och inget hände. Blev tvungen att kontakta dem igen för att få stopp på prenumerationen (och det vore väl inte hela världen om inte sånt hände gång på gång). Allt strul med mina glasögon är värt ett alldeles eget blogginlägg så det nämner jag inte ens.

Riddarens rygg är helt trasig. Tycker så synd om honom. Och själv har jag råångest över att det nu är dags för flytt på jobbet. Vi lämnar bygget vi bott på sedan 2008 och ska nu flytta in på en aktivitetsbaserad arbetsplats där man alltså vare sig har eget rum eller ens en egen plats. Så sjukt galet när man har arbetsuppgifter som innebär att man till 90% behöver sitta och kunna arbeta koncentrerat med att läsa, formulera beslut och ringa långa samtal. 😦

Allt det här är naturligtvis småkrafs. Egentligen har vi det ju förbaskat bra. Men ni vet, ibland känns livet bara tungt ändå liksom… Jag trodde den här vintern skulle bli jättelätt efter den långa varma sommaren och en vecka på Cypern. Att man fått nog av sol och värme och därför skulle segla genom vintern. Men det sket sig. Jag är så trött på mörkret nu!  Längtar tills det ljusnar runt 06.00 och är just till 18.00 i alla fall…

Orkeslös

december 5, 2018

Alltså… November och december (och januari och februari – fast så långt orkar jag inte ens tänka) är verkligen hemska månader på så många sätt. Det är så mörkt, så mörkt hela tiden. Och Alex är jämt så sjuk. Nu har han hostat helt hysteriskt sedan den 16 november (!) och varit förkyld ytterligare nån vecka. Det går aldrig över. Så tröstlöst.

Och så Klara som aldrig blir bra från sin böld…

Det är så energidränerande alltihop. Jag lyckas inte få någon som helst julstämning. Dessutom extra svårt när huset är ostädat. Jag har kämpat fredag-tisdag med att fixa fram adventsljusstakar, stryka juldukar och -gardiner, fixa julblomsarrangemang, damma, dammsuga och sköta allt annat dagligt (tvätt, disk, matlagning m m). Riddaren har fixat utomhusbelysningen i trädgården och på framsidan och rensat avlopp som det var stopp i. Men fortfarande är bottenvåningen inte dammad och dammsugen och ett rum där uppe är inte dammat. Och nu är det snart andra advent. Jag blir lite stressad av detta. Hade så gärna velat ha fint och rent tills i helgen så vi kunde ha tid att faktiskt mysa lite och kanske köpa några julklappar.

Men idag har jag varit i Linköping precis hela dagen. Jag åkte hemifrån 07.35 och kom hem 17.30. I vanliga fall jobbar jag sex timmar, så nu är jag helt matt. Får försöka städa lite i morgon efter jobbat helt enkelt.

Försöker boosta mig med D-, B- och E-vitamin, kalcium, selen och ginseng i hög dos. Har även provat Better You’s All In One Boost, men fick mest bara halsbränna. 🙂

 

När mamman tappar det

oktober 29, 2018

Alex har spelat en del XBox-spel med en kompis (vi kan kalla honom The Hero)till en klasskompis. I början hade de kul, men sen började Alex spela mer med en annan kille (vi kan kalla honom A) som också känner The Hero. Och The Hero började bli smått otrevlig mot Alex.

Sen började de allihop spela Fortnite och det spelat tar ju verkligen fram det värsta i ungarna verkar det som. Det slutade med att Alex blockade både sin klasskompis och The Hero p g a att de var så taskiga.

Dessvärre spelar de på nåt sätt i samma grupp, så även om Alex blockat dem kan de gå med i en spelgrupp som Alex är med i. Och i helgen upptäckte vi av en slump att denna ”The Hero” (väldigt ironiskt namn by the way) suttit och skrivit en massa skit till Alex när han inte ens spelade. Upprinnelsen var att han och A suttit och spelat Minecraft på förmiddagen. Då gick The Hero med i deras grupp och började pressa A att sluta spela med Alex och spela Fortnite med honom istället. Till slut lämnade A Minecraft (utan ett ord till Alex) och då loggade Alex ut.

Senare på eftermiddagen skulle vi alla tre spela Diablo här hemma och fick då se att The Hero suttit och skrivit en massa skit. Nedan är bara en del av allt.

test1test2

Då brann det eventuellt i huvudet på mig. Jag satte mig och skrev nedanstående till ungfan, och tydligen var han inte jätteintresserad av att jag skulle kontakta hans föräldrar att döma av svaret. 😀 Sen hjälpte Riddaren Alex att blocka ungen så han inte kan skriva alls till honom längre.

test3

Men jag blir så ledsen över att Alex ska behöva få sån skit. Han är alltid så snäll mot alla. Ibland lite ivrig att få bestämma vad de ska göra i ett spel, men jag har ALDRIG hört eller sett att han är dum mot nån. Och jag försöker verkligen vara närvarande och lyssna och läsa vad som sägs och skrivs.

Hemma hos oss sitter man inte och spelar på sitt rum, utan mitt där alla är. Det tror jag är jätteviktigt för att man som förälder ska kunna ha koll på vad som händer. Synd bara att inte alla har samma policy…

Det nya Sverige

oktober 16, 2018

Går det så mycket som en dag mellan alla rapporter om överfallsvåldtäkter, personrån och misshandel på öppen gata? Mycket rapporterar förvisso inte ”gammelmedia” om (läs: mörkar) men det kommer fram i andra kanaler. Det är ju helt galet detta! Med denna mängd våldtäkter som nu sker anser ju inte jag att svenska kvinnor går säkra längre. Och tydligen anser inte min man det heller för idag gav han mig följande ”present”:

försvar.jpg
Försvarsspray som förblindar och färgar samt ett överfallslarm.

Jag blir så trött på att man ens ska behöva tänka i banor som dessa! Jag har alltid förut gått tämligen obekymrad hem sent på kvällarna (både i Huskvarna, Jönköping och Stockholm – och för all de del första åren i Norrköping). Nu gör jag det inte längre. Det är så sorgligt vilken utveckling detta land har!

Den fläckiga sanningen

oktober 5, 2018

Sedan ca ett år tillbaka har jag fått hopplösa fläckar på en massa av mina kort. Det syns mest när jag fotar med högt f-värde (alltså stort skärpedjup) och mot ljusa eller enfärgade bakgrunder. Verkligen sjukt irriterande att behöva klona bort dem hela tiden!

DSC00029
Så här har det sett ut. En stor svart fläck och en massa små droppliknande fläckar.

Riddaren tröttnade till sist på mitt gnällande och köpte hem ett rengöringskit som man ska kunna rengöra sensorn och spegeln med. Kostade ”bara” 1 500 kr.

Så nu har han hållit på med att göra rent, låtit mig provfota, rengjort mer och så vidare. Till slut efter 28 000 provrundor (nåja) ser det nu ut så här:

DSC00064
Den stora mörka fläcken är borta, men det som ser ut som små stänk är till stor del kvar. Vet inte hur väl det syns när bilden är så liten dock…

Nu går det inte att göra rent mer. Så nu har han beställt en ny spegel från Kina. Ytterligare drygt 400 kr (men betydligt billigare än att köpa en spegel härifrån). Funkar det inte att byta spegel, eller om fläckarna ändå inte försvinner, är alternativet att köpa en ny, likadan, kamera. ”Bara” 10 000 kr. 😦

Så håll tummarna för att det hjälper att byta ut spegeln!!!!

Informationsbrist

september 27, 2018

Med ojämna mellanrum blir jag så himla trött på skolan. Som den här veckan.

Först kom Alex hem i tisdags och meddelade att de skulle ha idrott inomhus nästa gång (idag). Det var ju jättebra av honom att komma ihåg att säga det – för någon information från skolan hade inte gått ut. Jag skrev i kontaktboken och frågade om det stämde, och jo, de skulle ha inomhusidrott från och med nu.

Igår på eftermiddagen kom det ett mail ”Såg just att jag glömt meddela er att det är skolfotografering denna vecka, ber om ursäkt för det. Vår fototid är i morgon, torsdag den 27/9, kl 9.30, både gruppfoto och enskild fotografering.” Och så information om inomhusidrotten då.

Och jag blev så sjukt trött! Här hade jag gått och varit helnöjd med att jag lyckats boka en klipptid åt Alex innan skolfotograferingen skulle bli av. Ha! Han skulle klippas nu på eftermiddagen och fotograferingen var alltså i morse. Så bittert!

Och kul med så lång framförhållning om man t ex tänkt sig ett visst klädesplagg som inte var tvättat…

Igår när vi åt middag berättade dessutom Alex att alla i klassen var tvungna att ha sett filmen ”Grease” tills på onsdag i nästa vecka. De håller på med nån slags Grease-musikal på musiklektionerna. Detta har det inte heller gått ut information om från skolan. Och f ö tycker jag att det är lite fult att kräva att man ordnar fram en film, och dessutom med så kort varsel (tänk om man planerat att åka bort över helgen t ex). Jag vet inte ens om den går att hyra längre? Den är ju liksom asgammal! Vi har tur, för den finns tydligen på HBO, så Alex får väl titta på den i helgen. Men jag vet helt säkert att det finns barn i klassen som inte kommer att komma ihåg att berätta detta hemma, och som därmed inte lär ha sett filmen på onsdag. Är det så svårt att dra iväg ett mail till föräldrarna liksom?

Hur som helst…

Det var en trött Alex som åkte och klippte sig (nu ska håret uppe på huvudet sparas ut). Ändå ställde han tappert upp på några kort när vi kom hem, så mamman fick dokumentera nya frisyren. ❤

test01

test02

Lösenordsskyddad: Det komplicerade

september 16, 2018

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: