Archive for the ‘Jobb’ Category

Vab

april 6, 2017

Så mamman i huset vabbar igen och försöker att inte tänka allt för mycket på jobbet som hopar sig undertiden. Jag har i alla fall fått mycket gjort de tre dagar jag jobbat den här veckan.

I tisdags var vi på afterwork på Hugos. Jag har inte bowlat på……25 (?) år och var väl så där pep innan. Men det var ju faktiskt riktigt roligt! 🙂 Dock kunde jag inte kasta (säger man kasta?) klotet som man ska p g a defekt högerarm så jag hade en egen bakvänd teknik. Den innebar också att jag typ gjorde ”utfall” för varje kast. Detta aktiverade i sin tur någon form av djupt sovande muskelrudiment i mina lår. Efter en timmes bowlande kunde jag knappt gå (!). 😀 😀 😀

Men det var en trevlig kväll med mycket skratt och hyfsad mat.

Dock var träningsvärken jag upplevde morgonen efter EPISK! Vi snackar om ”kan inte ta mig nerför de trettontrappsteg som finns i vårt hus utan att skrika av smärta” och om skräckfyllda toalettbesök där man får sikta noga och försöka att falla ner på toastolen under kontrollerade (nåja) former. Som tur är har vi handikapptoaletter på jobbet. Gissa om jag valde dem igår? Där finns ju en ledstång man kan använda som broms och som man kan häva sig upp med när lårmusklerna gått i strejk. 🙂 Att gå hem från bussen igår var också spännande. En promenad som brukar ta 4 minuter tog det dubbla och halvvägs kändes det som att vänster lår tänkte ge upp och sluta funka helt. Helt galet!

Så lite skönt är det, av rent personliga skäl, att vabba och slippa gå ut och gå idag. Jag varvar liniment, Voltarenkräm och smärtstillande tabletter och väntar på att mina trasiga lår ska läka.

Lösenordsskyddad: Spyless

februari 17, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Avsatt

februari 13, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Flytt

december 6, 2016

Idag var det dags att flytta på jobbet igen. Jag räknade ut idag att det är min fjärde flytt på tre år. Det är en himla procedur varje gång med folk som ska in och ut ur samma rum. Och varje gång dammar jag av alla ytor och försöker göra snyggt efter mig – bara för att flytta in i ett dammigt och ostädat rum. Suck…

Den här gången hamnade jag dessutom i ett rum som luktar intensivt av….Wunderbaumgran?!? Jag fattar inte vad tanten som suttit där innan pysslat med? Både jag och min kollega Anna höll på att storkna och jag fick öppna fönstret och vädra hela tiden. 😦 I morgon måste jag kolla bakom bokhyllan om människan gömt (glömt?) en doftgran där! 😉 Eller så tillhör hon de där människorna utan doftsinne och har suttit där inne och sprayat på sig tonvis med billig parfym? Hur som helst inget kul alls för min redan hopplöst täppta näsa.

Så…nu har de lyckats med konststycket att splittra mig och mina kollegor så vi sitter på två olika våningsplan i huset. Verkligen lysande för sammanhållningen…

Men, men, som en av de få i teamet som faktiskt fick ett eget rum ska man väl inte klaga antar jag.

Julbord

november 26, 2016

Igår bjöd jobbet på julbord. Jobbar man på en statlig myndighet (i alla fall vår) får man stå för all dryck själv och julbordet bokas på billigaste lågbudgetstället. Men vi är inte bortskämda direkt, så vi är glada över att slippa betala maten själva. 😉

Jag gick ju till frissan innan. Vet inte om det blev så lysande precis. Hon sprayade lockarna så hårt att de var som ”korvar” hela kvällen och luggen blev för platt i fukten ute. 🙂 Men, men… At least I tried.

Jag mötte upp tre av mina kollegor på Bishop’s Arm vid 16.00 och så tog vi en drink (en Guinness för min del) där innan vi drog oss mot julbordslokalen.

Där var det uppdukat långbord och redan från start var musiken liiite för hög och mingelytorna nästan obefintliga. Så det blev liksom att där man satte sig, där förblev man, mer eller mindre.

Själva julbordet var verkligen fattigt. I synnerhet för mig som inte äter fisk och sparsamt med kött. Detta var vad jag kunde knåpa ihop på min tallrik:

_DSC5114.jpg

Som tur var så var sällskapet roligare än maten. 😉 Jag satt med bästa Bosse (så klart), vår nya solstråle Anna, en förfriskad men lika solskensglad Sofia, roliga Kent och vår originella (men roliga) beslutsfattare Micke, så jag kunde inte önskat bättre sällskap. 🙂

I dessertväg erbjöds ostkaka. Punkt. Fattigt! Men då får man väl skaffa sig en riktigt dessertig drink tänkte jag.

_DSC5125.jpg
En Rosa Panter.

test02
Herregud! Jag bad Kent ta ett kort på Anna och mig! Svim! Glad hamster med striplugg bredvid ett 28-årigt bombnedslag. Så……nedslående! 😀

Jag vet inte riktigt hur de som var festarrangörer i år tänkte. De hade ordnat nån slags onlinetjänst där man kunde gå in via mobilen och svara på frågor och så kom svaren upp på en vit overheadduk på scenen. Typ: ”Vad har du för förväntningar på kvällen? Vad väntar ni er för show”. Det var då man insåg vad många unga som anställts. Haha! För svaren var väldigt omogna. Man förväntade sig hångel, sex o s v och ville ha nakenshow, Betty Boop och grädden (?), ballongdans m m. Och jag kände eventuellt att ”I’m too old for this shit”.

Det dök upp nån slags stå-uppare jag aldrig hört talas om och som inte var särskilt lysande. Lite för plump och förutsägbar. Men festkassan tillät väl inte några större stjärnor. Vi jobbar ju statligt, remember? 😉

_dsc5130
Lite svettflåsig stå-uppare.

_DSC5131.jpg
Somliga kollegor ville inte fastna på bild. 🙂

Efter underhållningen blev ljudvolymen på musiken närmast plågsam och det fanns ingenstans att ta vägen om man faktiskt ville kommunicera med sina kollegor. Tant är ju lite lomhörd redan från början så jag hade ingen chans att höra vad nån sa. Så när både Bosse och Kent drog hemåt gjorde även jag det.

Det var ändå lite skönt att vara hemma tidigt (22.30). I synnerhet som jag skulle upp tidigt idag.

Turen ler mot mig

november 17, 2016

Idag skulle vi då alltså bestämma hur vi skulle fördela arbetsplatserna. Alla utom jag tyckte att vi skulle lotta ut platserna. Jag hävdade att jag tyckte att det var vår chefs sak att bestämma vilka som har störst behov av eget rum. Vår chef hade sagt att om vi inte kom överens skulle hon bestämma. Det debatterades ett tag om det innebar att det faktum att jag var av avvikande mening innebar att vi inte kunde lotta. Men till slut tyckte alla de andra att vi skulle lotta ändå, och om jag sen var missnöjd så skulle jag framföra det till vår chef, som då fick avgöra om lottningen skulle gälla eller inte. Troligt att hon skulle säga något annat än att lottningen skulle gälla! Eh…

Jag vägrade, med en dåres envishet (jag vågar inte tänka på hur impopulär jag blev), att ta en lott utan sa att de väl i så fall helt enkelt fick dra lotter tills en blev kvar. Två personer hade läkarintyg på att de behöver eget rum. Det innebar att det fanns tre egna rum kvar, ett rum där två ska sitta och två platser i ett ”kontorlandskap” som egentligen mest är en utvidgning av korridoren (ett gräsligt ställe att sitta på).

När alla hade dragit varsin lott fanns det ingen lott kvar. Det visade sig att kollegan A råkat ta två lotter. Hon försökte få mig att ta en av lotterna, men jag vägrade av principskäl. Vid det laget stod det klart att den ena lotten var ett eget rum och den andra en av de hatade platserna i korridoren. Till slut tog hon en lott – och drog nitlotten.

Alltså fick jag ett av de egna rummen! Lyckan i det liksom! Inte för att man lär få ha kvar det i all evighet, men förhoppningsvis ett tag i alla fall. 🙂 Sån lättnad! Jag som aldrig brukar vinna nåt i lottdragning eller på skraplotter och liknande!

 

Livet är fullt av förtretligheter

november 16, 2016

Är det inte så man säger?

Idag fick vi veta hur det blir med flytten på jobbet. Man har dragit igång ett nytt ”hela havet stormar-projekt” på jobbet och folk ska flyttas runt – igen. Jag hann ha mitt rum i lite drygt ett år innan det nu är dags för en ny flytt.

Vårt team ska nu delas upp på två våningsplan (plan 0 och plan 2). Plan 0 är intensivt hatat. Där låg tidigare vår kundmottagning och rummet är ett enda stort kontorslandskap med massor av fönsterväggar (= kallt på vintern). Mitt team drog väl vinstlotten på så sätt att vi nu kommer att få flytta till plan 2. Problemet är att där finns 4 singelrum, ett rum för två personer och två platser i ett utrymme i korridoren (typ) som är helt värdelöst. Två personer har läkarintyg på att de behöver eget rum… Nu tycker vår chef att vi själva ska bestämma vem som ska sitta var.

Haha! <– Bitter skratt Vi ska alltså bilda ett nytt team och vår första gemensamma aktivitet blir att starta Tredje Världskriget när vi ska kriga om rummen! Så……eh…..genomtänkt!

Alltså. Jag. Blir. Så. Trött.

I morgon 10.30 ska vi alltså ha möte om detta. Jag antar att jag ska ringa vårdcentralen på fredag och be om en tid för att få ett intyg om att även jag behöver eget rum? Jag, som är norra Europas frusnaste människa, fixar inte att sitta och frysa i samma rum som andra (som alltid vill ha så jävla svalt). Jag spänner axlarna och får skitont. Och det funkar inte att klä på sig hur många lager som helst. Det blir otympligt och man får ont av det. Sen ska vi bara inte tala om hur svårt jag har för att koncentrera mig när det finns störande ljud runtomkring… Inte kan jag flytta runt till för dagen lediga rum heller lika lätt som andra. Jag har ju både Rollermouse, underarmsstöd, specialtangentbord, specialmus och behov av rätt inställd datorskärm och stol för att inte få ont.

Blääää!

Lön för mödan

november 15, 2016

Jag har slitit satan på jobbet det här gångna året. Bara detta med att lära upp 15 nyanställda har tagit på krafterna. Det har varit roligt, men det har tagit på krafterna.

Därför var det väldigt roligt att under lönesamtalet jag hade med min chef idag få höra att hon verkligen sett och uppskattat allt jag gjort. Både när det gäller de nyanställda, men också med att försöka hålla ihop teamet, att ta övergripande ansvar för att allt funkar optimalt och för mina egna ärenden.

Hon tyckte att jag över lag presterat över förväntan (högsta betyg) och det jag blev gladast för var att hon sett att jag har koll på mina ärenden, utreder lagom mycket, har driv och kundfokus. Nästan lika glad blev jag över allt beröm jag fick över min handledarinsats. Hon vet ju hur vi fick slita i våras med att ensamma utbilda (och hitta på utbildningsinsatser själva), men hon har också sett och uppskattat att jag försökt anpassa lärandet efter individernas lärstilar. Vissa kan ta in teori, andra behöver få göra själva medan man sitter bredvid och åter andra lär genom att sitta bredvid och se på.

Jag kände mig rätt stolt över mig själv när jag gick hem idag. Stolt – och nöjd även med det ekonomiska utfallet. 1 600 kr extra i månaden fick jag. Jag vet inte om jag nånsin fått så mycket i löneförhöjning. Man får betänka att jag jobbar på en statlig myndighet med tunn plånbok. De nyanställda fick allihopa 500 kr tror jag. Själv ligger jag fortfarande under medianlönen och för andra året i rad fick jag extrapengar för att lyfta upp min lön till den nivå där min chef anser att jag bör ligga. Men det finns inte ekonomiskt utrymme att ge allt på en gång påpekade hon beklagande, utan det får bli ett stegvis lyft (så länge man nu anses vara värd det).

Jag må fortfarande ligga under medianlönen, men nu är jag i alla fall nära och 1 600 kr per månad kommer ju att göra lite skillnad. Öka på amorteringen på huslånet lite till kanske? 😉

Den tappade sugen

november 10, 2016

I onsdags klockan 09.10 hände det. Med ett smackande ljud föll den i golvet. Min sug. Jag tappade sugen så totalt för mitt jobb! Det har varit galet sedan innan sommaren. För varje vecka som gått har det kommit allt mer (och fler) desperata mail från vår chef med omväxlande beröm och piska. Order delas ut. Nästa dag kontraorder. Tredje dagen ytterligare nya direktiv tills vi alla är helt yra i bollen. Ärenden omfördelas och omfördelas igen. Ingen vet vad de egentligen håller på med. Energinivån sjunker och tid går åt till att ventilera all galenskap.

Märkligt nog sjunker produktionen i teamet – varpå chefens chefers chefer blir hysteriska och leker ”katten på råttan, råttan på repet”. Droppen, den beryktade droppen, som fick min bägare att rinna över var när kollegorna berättade att vår chef på ett möte i tisdags hotat med att all julsemester skulle dras in. Vi har ett mål, ett helt ouppnåeligt mål, att göra klart x antal ärenden innan den sista december. Vi kan nog vara glada om vi når 2/3 av vägen dit. Nu hotar som sagt chefens chefs chef med att dra in all julsemester om vi inte uppnår det. Till vilken nytta undrar jag? Semester eller inte, vi når ändå inte målet. Det vi nu eventuellt kan producera över jul och nyår blir ändå inte avslutat förrän en bit in i januari. Det går inte att se det som något annat än som ett straff. Ett ”här får ni för att ni inte lyckades med det omöjliga och för att jag får stå till svars för ännu högre chefer”.

Jag har slitit satan det här året med att lära upp alla de nya, hålla utbildningar jag inte borde behöva hålla, vara teamkoordinator, peppa alla nya mitt i det här hysteriska  kaoset och samtidigt försöka hålla uppe ett visst mått av produktion själv. Men nu fick jag fan nog alltså! Om vi bara ska få skit när vi slår knut på oss själva för att klara omöjliga mål, ja då kan det kvitta känner jag. Varför ska jag ta extra ansvar då? Det är ju inte precis som att man får nån fet lön för besväret…

Jag är så trött på allt just nu!

Jönköping

oktober 23, 2016

I torsdags eftermiddag åkte jag ner till Jönköping igen. Det var på fredagen dags för dag tre av den coachutbildning jag går. Och med tanke på hur bra SJ är på att hålla tiderna kändes det skönt att åka redan halv två på torsdagen. Eftersom min mamma bor i Jönköping kunde jag ju passa på att träffa henne också.

Resan gick rätt bra ända till Nässjö (vi var visserligen en kvart sena, men sedan när är inte X2000 försenat liksom?). Men när vi väl kom till Nässjö visade det sig att mitt anslutningståg var inställt och att det skulle gå en buss utanför stationen nånstans. Det var bara att skynda ut och leta reda på hållplatsen. När bussen väl kom var det någon slags ”sambandsperson” som frågade om någon skulle till Jönköping. Jo, jag dårå. ”Ja, då kan du ta tåget som går 15.28 från perrong 7, för det går snabbare” fick jag veta och så fick jag trava tillbaka dit jag kommit ifrån. Men då kom faktiskt tåget på utsatt tid (!) och jag anlände bara en kvart för sent till Jönköping. SJ hade alltså på det stora hela en bra dag. 😉

Mamma hämtade mig och vi åkte till en lampaffär för att titta efter en tänkbar skärm till min ärvda golvlampa. De hade dok ingenting som passade och jag har liksom totalsnöat in på en Tine K Pendel i storlek XL. De börjar bli ruskigt svåra att få tag på, men jag håller nu på att undersöka om den kanske går att montera dit den skärmen på min lampfot. I så fall finns det ett ställe som fortfarande säljer den.

Sen åkte vi till Mio en sväng och mamma köpte en ljuslykta som jag först tyckte var rätt ful, men med ett värmeljus i blev den jättefin visade det sig. Så det slutade med att jag fick den i för tidig julklapp av mamma. 🙂 Ska visa den senare.

På fredagsmorgonen råkade jag promenera förbi en blomaffär på väg till utbildningen. Jag slängde en blick i skyltfönstret och fick syn på Den Där Hästen! Ända sedan jag var 10 år och var i London för första gången, med mamma, och fick syn på en fantastisk häststaty i ett skyltfönster, har jag hett önskat mig en sådan, men aldrig hittat en som varit rätt utan att den kostat flera tusen. Den här var i metall och brun och precis sådan som jag alltid tänkt mig.

Så på lunchrasten var jag bara tvungen att ila dit. Det fanns två kvar och den ena fick följa med mig, väl inpackad i tidningspapper i en påse. 🙂 Lycka! 😀

Detta var sista utbildningsdagen av en ganska energikrävande, men bra, utbildning. Jag hade en hemsk huvudvärk hela dagen och på eftermiddagen längtade jag bara hem. Tåget hem gick 17.06 och jag fick sällskap av en tjej som bor i Linköping. Hon skulle byta till samma X2000 som jag i Nässjö. Självklart var tåget försenat. Och självklart måste de ju gradvis öka på förseningen så man garanterat ska stå ute och frysa och inte våga gå in och sätta sig i värmen. Det var beckmörkt och iskallt och regnigt och det jävla tåget var till slut 25 minuter försenat.

Väl på tåget fick jag sitta och lukta på någons äckliga rotmosstinkande fisar. Jättebra för min huvudvärk/illamående. 30 minuter försenade anlände vi Norrköping. Där kunde jag konstatera att nästa spårvagn skulle gå om 22 minuter. Orka vänta! Kissnödig och frusen började jag trava genom stan mot busshållplatsen. Ska jag berätta hur ont det gör att dra en väska, hålla en handväska och en papperspåse utan handtag som väger bly genom hela stan? I alla fall om man som jag har trasiga armar från början. Gaaah!

Jag hade i alla fall en dåres tur för när jag äntligen kom upp till min busshållplats stod bussen inne och chauffören väntade in mig när jag kom skyndande. Halv nio på kvällen var jag hemma. 11½ timmes lång ”arbetsdag”. Mycket plusflex blir det.

Men nu är det slut på resor för ett tag hoppas jag. Fyra resdagar på en månad är lite mer än mina reservkrafter egentligen orkar med. I alla fall när man samtidigt renoverar rum och shoppar möbler.

Nu står hästen uppställd på vår nya skänk i vardagsrummet.

_dsc4796

_dsc4791