Nu har vi kommit till bokstaven R, och då finns det ju inget annat val än att leta fram ett fotografi från ”my home away from home” – Rhodos!
R som i Rhodos. Här en gränd i Rhodos Old Town.
Vi har faktiskt bokat två veckor på Rhodos i år igen. Riddaren har okristligt tidig semester i år (den tar slut midsommarhelgen (!) så vi kommer att åka de två sista veckorna. Så tidigt på säsongen är havet för kallt för att man ska vilja bada tycker jag. Det är lite synd. Men å andra sidan kanske vi kan få några dagar med lite svalare temperaturer (under 30 grader). Då känns även poolen lite för kall (i alla fall på förmiddagen), men man orkar lättare med utflykter och att klättra upp på berget.
Nästa år har Riddaren julisemester och då får vi kanske hålla oss hemma och spara lite pengar. Det är så fruktansvärt dyrt att åka till ”vårt” hotell på Rhodos nu att man får gneta och spara hela året för att ha råd.
Ja, så blev det då onsdag och min morbror, hans fru, min moster och hennes man kom på besök. Jag lagade kycklingfilé och bacon i en sås av grädde, Philadelphiaost, vitt vin, chilisås, purjo och vitlök som man låter puttra i ugnen en halvtimme. Serveras med ris och sallad. Den rätten brukar alla gilla och det gjorde även släkten som tur var. 🙂
Det var roligt att träffa släktingarna. Jag har inte träffat dem sedan i maj 2017 (!) så det var väl hög tid kan man tycka. Jag har släktforskat lite genom My Heritage de senaste åren och när jag höll på med det slogs jag av hur lite man egentligen vet om alla dessa människor man letar fram. Man får veta var de bodde, när de föddes och dog, vem de var gift med och kanske vad de arbetat med. Men mycket mer än så är det ju inte. Och jag tänkte på hur synd det är att alla minnen av släktingarna försvinner i takt med att folk dör. Det var då tanken föddes hos mig att jag borde intervjua mina släktingar och be dem berätta om mormor och morfar och andra släktingar och lite om sig själva.
Och under förra året fick min morbror veta att han har Parkinsons sjukdom och min moster har drabbats av demens. Det blev så tydligt att tiden är begränsad, vilket fick mig att göra slag i saken.
Min ingifta moster och min moster.Min morbror och ingifta morbror.Fina moster Bettan!
När vi ätit klart startade jag inspelningen på min telefon och sen pratade vi i en och en halv timme om min mormor och morfar, om deras syskon och om hur det var att växa upp i Tranås på 50- och 60-talet. Vi pratade om hur jularna firades och vad de gjorde efter skolan. Det är inte helt lätt att styra samtalet när tre syskon ska berätta och gärna hamnar på sidospår, men jag tyckte inte att det gjorde så mycket. Kanske blev det inte så personligt som jag skulle ha önskat, men det är liksom inte riktigt sådana de är. Det hade nog varit skillnad om jag kunnat intervjua dem en och en.
Min morbror Martin är den som tar en uppgift på stort allvar och han var noga med att försäkra sig om att jag tyckte att jag fått tillräckliga svar på det jag undrade. Min moster Bettan är den glada och lite spralliga, men det märktes att hon hindrades av sitt sviktande minne. Mamma försökte nog hjälpa till att hålla oss till saken, men hon dras lätt in på sidospår.
Men på det stora hela är jag nöjd med det jag fick berättat. Och jag tror syskonen uppskattade att prata gamla minnen och att de tyckte det var roligt att träffa mig. Jag tyckte det var väldigt roligt att träffa dem!
När de åkte hemåt, vid kvart över fem, var jag såååå trött i huvudet. Jag hade koncentrerat mig så mycket och lyssnat så aktivt att jag var helt snurrig i skallen. 😀
Och då var det typ dags att fixa mat igen. Men det fick bli rester (pannbiff från dagen innan) som jag piffade till lite med stekt lök och en brunsås.
Mamma och jag satt och pratade resten av kvällen och la oss lite skapligt eftersom vi båda var trötta. Och så ringde min son förstås så jag fick prata en liten stund med honom också. Det är så mysigt att han alltid ringer och säger godnatt när han är bortrest. ❤
På onsdagen blåste det ordentligt och vågorna gick höga på Vättern. Riktigt otrevligt väder var det.
Inget badväder.
Det lockade inte alls att gå ut och promenera så vi åkte upp till A6 istället och gick i affärer. Jag fyndade lite på rean nu när allt julrelaterat slumpas bort. När vi fått nog av affärerna åkte vi hem och åt lite lunch. Sen var det snart dags för mig att åka till busstationen. Mamma skjutsade mig dit. Hon sa flera gånger hur roligt det varit att jag kommit ner. Och det var roligt. Jag är glad att jag åkte ner!
15.35 skulle min buss gå. Det skulle gå två Bus4You till Arlanda, en 15.25 och en 15.35. När den som skulle gå 15.25 kom in tyckte jag att det var lite konstigt för det stod så att min buss också anlänt till Jönköping (om man tittade på kartan i appen). Sen var det nån som gick och frågade busschauffören och då var det tydligen den bussen vi alla skulle åka med. Jättekonstigt och vilken himla tur att de frågade (och att jag såg det)! Alltså, det här med att åka buss är ju verkligen inte min grej! 😉
Men jag kom alltså med rätt buss i alla fall och den här gången var det inga förseningar. Jag hade ett eget säte och det var tyst och lugnt och jag satt och lyssnade på Nina Gunkes självbiografi medan jag åkte. Hon har ju fått Alzheimers, så ämnet kändes relevant. Min mamma ska också göra en hjärnröntgen för att få veta om hon har begynnande demens. Vissa tecken finns det nog kan jag tycka.
När jag kom hem till Norrköping blev jag hämtad av Riddaren och vi köpte med oss mat från Pizzeria Miami hem. Riddaren hade hämtat hem Alex tidigare på eftermiddagen, så han var också hemma. Mysigt! Vi åt och tittade på en bra miniserie (”Fool me once” på Netflix) och sen åkte Riddaren till jobbet.
I tisdags tog jag bussen till Jönköping. Och naturligtvis blev det världens snöstorm just den dagen. Det hade kommit en decimeter snö på förmiddagen och när jag skulle åka 13.30 vräkte det fortfarande ner snö. Riddaren skjutsade in mig till busstationen på väg till jobbet. Då kom det första meddelandet om att bussen var försenad. När jag tittade på kartan (man kan se var bussen befinner sig) så var den i Nyköping. och därifrån tar det nästan en timme hit. Kul!
Ännu roligare är det att de tvingats stänga busstationen där man tidigare kunde sitta inomhus och vänta. Det var för mycket bråk och drogförsäljning där. Så jag fick gå bort till tågstationen och sätta mig där. 50 minuter försenad dök bussen till slut upp och jag kunde kliva ombord. Det var inte jättekul att åka i snöstorm med drivande snö t o m på E4:an, men vi fastnade ingenstans och blev åtminstone inte ytterligare försenade. Jag hade genomförkylda människor både bakom och framför mig som satt och hostade och drog snor heeeeela tiden.
När vi kom fram till Jönköping hade min väska kilats fast under en massa andra väskor och på ett ställe som var svårt att komma åt. Jag sa till chauffören att jag inte var säker på om jag skulle kunna få loss den på egen hand men hon bara muttrade något ohörbart och gick iväg till andra sidan bussen. Bra service, verkligen! Jag fick slita och dra och försöka knuffa undan väskor och till slut lyckades jag få loss den, men det var verkligen på håret.
Efter den resan hade inte precis min lust att åka kommunalt ökat om man säger så. 😉
Mamma mötte mig vid stationen med bilen. I Jönköping snöade det inte och det låg väldigt lite snö på marken jämfört med hur vi haft det i Norrköping senaste tiden. Men det är ju skönt för henne som är nästan 80 år om det är lite barmark.
När vi kom hem till mamma åt vi middag och förberedde lite inför morgondagens lunch. Då skulle nämligen min morbror och moster med respektiven komma på lunch och en intervju om hur det var när de var barn som jag spelade in. Vi stekte bacon och kycklingfilé så att det var klart.
Sen vill min mamma absolut att vi skulle gå och hälsa på hennes särbos barn, barnbarn och svärdotter som var på besök från England där de annars bor. Och jag älskar ju att socialisera med folk jag inte känner – i synnerhet när jag måste prata engelska. Haha! Eller kanske inte. 🙂
Men de är väldigt trevliga och lättpratade så det gick bra. Jag t o m klarade att prata på engelska utan att göra bort mig allt för mycket (!). Eller, jag förvånade faktiskt mig själv med hur pass bra det gick. Det var nåt enstaka ord jag inte kom på (typ ”herrgård”) och det lät inte allt för mycket som den svenska kocken i Mupparna heller tror jag.
Vi stannade inte jättelänge utan gick tillbaka till mammas lägenhet efter en stund. Sen satt vi och pratade, drack lite vin och åt lite knäck som jag haft med. Det var väldigt mysigt att ha egentid med min mamma faktiskt. Och hon var så glad för att jag kommit ner och för att jag tagit initiativ till släktträffen. Jag tror det blivit lite ensamt för henne när hennes särbo hade sin familj på besök så hon uppskattade mitt besök extra mycket.
Och vips blev det vår sista hela dag på Rhodos. De sista tre gångerna vi varit där har vi stannat i 14 dagar, så det kändes väldigt snöpligt att bara få en vecka den här gången. Vi hade bokat två veckor från början, men nån gång i våras hörde TUI av sig och meddelade att vi inte skulle kunna få två veckor, utan bara en. De har väl gjort om resorna på något sätt.
Det var fredag, vilket är en av de två dagar flest människor brukar resa (lördagen är väl den största resedagen). Det gjorde att hotellet nu började kännas nästan öde. Det var verkligen sååååå folktomt!
Morgonutsikt över vårt poolområde.
Denna sista dag ville vi bara sola och bada och verkligen maximalt njuta av värmen. Det var nu svalare (säkert ”bara” runt 29-30 grader) och lagom blåsigt. Vi hade verkligen en perfekt dag vid poolen! Och jag klarade mig hela veckan utan att bränna mig! Jag var väldigt försiktig och låg mest i skuggan för all del.
Jag simmade och simmade och simmade.Vi hade poolområdet nästan helt för oss själva.Alex fotade en turkossvansad ödla.Och jag simmade……och hörde den där raden från ”Hitta Nemo” i mitt huvud: ”Fortsätt simma, fortsätt simma”…..så då gjorde jag det. Min onda höft mår så himla bra av att jag simmar, men jag skulle ha behövt två veckor på Rhodos. Två veckors simning gör att jag inte har ont alls på flera månader när vi kommit hem. En vecka räckte inte riktigt.
Vid lunch insåg vi att restaurangen i vår del av hotellet var stängd. Det är den tydligen på fredagar det här året. Så vi fick gå ner till Deluxe-området och äta i deras bufférestaurang. Den är mindre än den stora buffén, men betydligt mysigare och lugnare.
När vi ätit gick vi tillbaka till poolen och försökte njuta maximalt av denna sista dag.
Riddaren kom med en Piña Colada till mig.
Alex och Riddaren kastade boll.
Och Alex och jag simmade med våra cyklop och fotade lite under vattnet.
Stå på händer kan man göra.Alex skulle fota mig men fotade mest bassängbotten.
Jag önskar att jag kunnat stanna tiden den här dagen. Men det går ju inte så även denna dag tog slut. På kvällen ville Alex gå tillbaka till Olive Grove’s och äta. Så det gjorde vi.
På väg till restaurangen och i bakgrunden syns bergstoppen vi klättrade upp till.
Den här gången kom vi lite tidigare och då är det inte så mycket folk. Så den rumänska damen var inte så speedad (ännu).
Maten var god och det var lugnt och skönt där vi satt så det blev en bra sista middag på Rhodos. När vi bad om notan fick vi som vanligt välja om vi ville ha ett glas Ouzo, glass eller en dessert om the house. Riddaren och jag tog baklava och Alex fick en äppeljuice (han gillar ju inte glass och desserter). Baklavan var verkligen jättegod och precis vad jag varit sugen på.
Precis lagom lite också. En kula glass och en liten bit Baklava.
När vi ätit gick vi bort till hockeyborden som Alex har älskat att spela vid under alla år vi åkt till Kolymbia. Och så spelade vi ett par omgångar. Vi hade nästan lika roligt i år.
När vi kom tillbaka till hotellet sa vi hej då till Betty och pratade en stund. Hon sa att hon hoppas kunna sluta med bartenderjobbet om ett par år. Hon och hennes dotter har startat en firma där de anordnar fester. Jag hoppas det går bra för dem. Tråkigt för oss om hon slutar (om vi nu nånsin åker tillbaka igen, men det brukar ju bli så) men hennes rygg skulle må bättre av ett annat jobb. Det bodde ett danskt par och deras son på hotellet samtidigt som oss som Betty pratat om tidigare år. De var tillbaka för 14:e (!) gången i år och skulle också åka hem på lördagen. Vi pratade lite med mannen när vi stod i baren. Han sa att de ser hotellet som sitt ”sommarhus”. På vintern åker de till lite olika ställen, men på sommaren åker de alltid till Kolymbia. Betty gav oss varsin stor kram och hade tårar i ögonen när vi skulle säga hej då. Hon sa att det kommer speciella gäster lite då och då, men att vi var de mest speciella. Och vi har ju verkligen fått ett alldeles speciellt band till Betty. Det kändes verkligen sorgligt att säga hej då.
Men vi behövde packa så vi fick gå upp och packa och väga och maxa vikten i alla väskor. Det var på nåt hekto när att vi fick plats med allt. Men då packade vi ner ett antal öl och små vinflaskor vi fått i minibaren under veckan också. Kändes ju dumt att inte ta med dem när de nu fick plats liksom. 🙂
På lördagen hann vi bara äta frukost och packa det sista. man hade säkert hunnit ta ett sista dopp, men det kändes onödigt att behöva packa blöta badkläder så det fick vara. George hade en ledig dag insåg vi, så vi fick inte chans att säga hej då till honom, vilket var synd.
Sista frukosten.
Hara jobbade i receptionen och hon hjälpte oss att beställa en taxi till flygplatsen. När den kom följde hon med oss ut och kramade om oss när vi skulle åka. ❤ Alla dessa underbara människor! Jag kommer att sakna dem alla!
Det var en släkting till Hara som körde taxin och han var jättetrevlig. Han tog småvägar till flygplatsen för han tänkte att vi säkert ville se nåt annat än den vanliga vägen (och det ville vi ju så klart). Han berättade att han jobbat med att släcka bränderna hela veckan, men nu var de under kontroll så han kunde börja köra taxi igen. Alla öborna har verkligen jobbat tillsammans under bränderna och hjälpts åt och försökt hjälpa turisterna genom att evakuera dem och ordna mat och husrum åt dem. Rhodosborna är de mest trevliga, hjälpsamma och fantastiska människor jag nånsin stött på. ❤
Väl på flygplatsen flöt det på smidigt och bra med incheckningen.
Just genom säkerhetskontrollen, där de stressade på en som bara den.I väntan på att få gå ombord planet.
Ute på flygplatsen stod det vattenbombningsflygplan och plötsligt om en helikopter som vattenbombar flygande in för att tanka. Det var intressant att få se dem på nära håll tyckte jag.
Helikoptern suger upp vatten från havet med slangen tror jag.
Vid lunchtid fick vi gå ombord planet och vi kom iväg utan förseningar. Flygresan gick bra och kändes inte allt för lång.
Väldigt gott med lite mat!Nästan hemma!
Vi landade runt 15.30. Våra väskor kom på slutet, så det fanns inga väntande lediga taxibilar när vi kom ut. Men det gick fort att få dit en taxi och sen tar det bara ett par minuter hem. Det är så himla smidigt att resa från Norrköpings flygplats! Tyvärr har de helt ändrat flygtiderna till Rhodos inför nästa säsong så vill man åka dit får man resa mitt i natten både dit och hem, och det gör i sin tur att man får en dag mindre på plats dessutom. Så himla synd!
Denna dag ringde mobilerna klockan 05.00, medan det fortfarande var becksvart ute. Vi klädde på oss, packade ner ordentligt med vatten, lite kex och frukt, samt kamera plus teleobjektiv i ryggsäcken och 05.45 lämnade vi hotellet. Då började det så smått ljusna en aning. Det var tyst och nästan helt folktomt ute. Det var redan väldigt varmt (temperaturen sjönk inte nämnvärt på natten så det var nog runt 28 grader) och förfärligt hög luftfuktighet (tänk ångbastu). Och vindstilla (på ön där det typ alltid blåser). Så inte det bästa väder för att klättra upp på ett berg. Men upp skulle vi! 🙂
Vi hade bestämt oss för att inte klättra upp på den vanliga bergsknallen vi brukar ta oss upp på, utan istället ta oss upp till Tsambika Monastery, som ligger högst upp på den högsta bergsknallen söder om Kolymbia.
Vi lämnade dalen med alla hotell bakom oss.Man följer en smal stig som bitvis är full av förrädiska stenar som lätt rullar undan under fötterna. Man får också passa sig för vassa timjanbuskar och stenblock.Ni ser masten på bergsknallen i mitten? Det var dit upp vi skulle.
Vi hann inte långt innan jag tyckte att det började bli väldigt jobbigt. Att hela tiden gå uppför i ångbastuluft var tufft. Det fick bli täta hämta-luft-pauser.
Solen började gå upp.Utsikten var fantastisk!Vattenbombningsplanen kom flygande från flygplatsen för att fortsätta släckningsarbetet.
När vi kommit upp en bit på bergssidan började vi känna röklukten och den blev snabbt så stark att det faktiskt var lite jobbigt. Nere i dalen kände vi inte röklukt en enda gång, så bergen skyddade verkligen.
När klockan var 06.45 var vi framme vid den restaurang som ligger nedanför klostret. Den var stängd så här tidigt och på uteserveringen fanns bara ett gäng bergsgetter.
Nu var det ”bara” de drygt 300 trappstegen upp till själva klostret kvar. Vid det här laget visslade det helt astmatiskt om mina stackars luftrör när jag andades. Jag vet inte om det var ansträngningen ihop med röken som fick dem att balla ur. Så jag fick gå lite långsamt och vila ibland.
Vilken otrolig växtkraft ändå!Brandröken låg som ett dis över Rhodos och gjorde utsikten begränsad.Äntligen uppe!
Det var en fantastisk utsikt uppe vid klostret (som är tillägnat Jungfru Maria)! Vi gick runt och tittade. Det kom lite folk, varav många verkade ha tagit bilen upp till restaurangen (man kan köra dit från andra sidan berget). Vi satte oss och åt vår frukt och drack vatten, och vilade benen lite på en bänk.
Till detta klster vallfärdar tydligen folk som har svårt att få barn för man tror att Jungfru Maria ska välsigna en med en graviditet.
Själva klostret är väldigt enkelt och jag fastnade mest för de vackra mosaikgolven.
Om jag någon gång blir snuskrik ska jag bygga ett hus och ha sån här grekisk mosaik på utsidan nånstans. 😀
Söt liten geckoödla som gick omkring vid klostret.
När vi vilat lite och jag hade fotat klart var det dags att ta sig ner för berget.
Det är alltid svårt att fota så man förstår hur brant något är, men här tror jag man får lite uppfattning om höjden.Man får inte vara rädd om sin bil om man ska parkera vid restaurangen. Jättebra viloplats tyckte en av getterna.Nu var det riktigt hett och solen hade börjat skina ordentligt.Stigen består till stor del av sådana här förrädiska stenar som rätt som det är bara ger sig av under fötterna på en. Jag ramlade en gång, men satte mig på rumpan så det gick ändå bra.
Alex var riktigt trött på nervägen och tyckte det var jättejobbigt att ta sig neråt. För mig gick det mycket lättare nerför (även om jag som sagt ramlade en gång).
Vilopaus för trött son.
När vi kom tillbaka till hotellet var klockan nio och vi mötte George som skulle ner till den andra delen av hotellet för att jobba i baren där. Vi passade på att ta vårt traditionella foto av honom och Alex.
Det var väldigt skönt att komma in på vårt svala hotellrum och klä av sig alla dammiga kläder. Efter dusch, solkrämsinsmörjning och frukost (så gott att få äta efter klättringen) gick vi ner till poolen. Det var vid det här laget ännu mindre folk kvar på hotellet så ”våra” platser vid poolen var lediga och man kunde simma så mycket man ville nästan.
Alex åt svärdfisk till lunch.Bollkastning med pappa.
På kvällen gick vi till en restaurang i närheten av hotellet som vi tyckte var bra 2019 och ändå okej förra året. Den här gången var det dock inte bra. Alls. Ölen var avslagen, kycklingen torr och till och med pommes fritsen hade de misslyckats med (de var halvråa).
Men taket av vindruvsrankor är fint i alla fall.
Det blev noll dricks kan jag säga. Dit går vi inte fler gånger (om vi åker tillbaka nån mer gång).
Vi var rätt trötta efter vår tidiga morgon så när vi pratat lite med Betty tog vi med oss varsin drink upp på rummet och såg ett avsnitt av vår serie och sov sedan.
Betty berättade att alla evakuerade människor och hundar nu kunnat åka hem, så hon hade sitt hus för sig själv igen.
Den ena av våra två AC funkade inte så det var alldeles för varmt hela natten.
Vi började, som alltid, dagen tidigt och var bland de första som gick ner till frukosten.
Jag tog en omelett.
När vi ätit pratade vi lite med George (som jobbade i baren varje morgon mellan åtta och nio). Sen gick vi upp till rummet och smorde in oss med en massa solkräm och efter det tassade vi ner till poolområdet. Det är så underbart att bara få ligga i en solstol och känna den varma vinden svepa över kroppen utan att man fryser! Jag tycker så synd om alla muslimska kvinnor som måste svepa in sig i heltäckande kläder hela tiden och inte får känna solen och vinden smeka deras kroppar!
Och jag älskar att simma i en varm pool! Som jag njöt dessa dagar på Rhodos! Det gäller att verkligen suga upp all den energi det ger att få vara i solen och värmen för sen ska det ju räcka till att överleva en hel, lång, vinter. Suck.
”Filtrerad” Petra njuter av sol och bad!Jag låg och läste ”Det lilla landet som kunde” när jag simmat klart och strax före lunch tog vi varsin (väldigt svag) Piña Colada.Till lunch åt jag pasta Napolitana (som var god även i år, men inte lika god som i fjol).Alex åt hamburgare.
Efter lunch mojnade vinden och det drog in lite svalare luft. Samtidigt steg luftfuktigheten nåt enormt. Det blir betydligt läskigare luft då än när det är torrt och varmt.
Vi gick ner till havet på eftermiddagen. Det är mest jag som vill gå dit, men jag kan ju liksom inte åka på semester till Medelhavet utan att få bada i det åtminstone en gång! Det var lite kallare i havet den här gången, men förra året åkte vi några veckor senare på sommaren, så det var säkert därför. Men det var absolut badbart, även för en badkruka som mig. Alex och jag simmade runt med våra cyklop och tittade på fiskar. Och fotade fiskar med min undervettenskamera.
Saddled sea bream tror jag detta är. Den går att äta.Stim av okänd fisksort.Ornate wrasse heter den här fisken, som tydligen är en populär akvariefisk.Kanske en Red Sea Goatfish.Man blir så vacker med cyklop på skallen!Jag bad Riddaren fota mig och Alex under vattnet. Det gick så där. Haha!
Det var så härligt att flyta omkring i havet (man blir ju som en kork i saltvattnet) några timmar. Det är inte lika härligt när man kommer upp och har sand överallt och håret är helt saltklibbigt. Jag glömmer varje gång hur jobbigt det är att gå tillbaka till hotellet (det är en bit) med sand som skaver i skorna. Men det var det värt!
Det var skönt att komma upp på rummet och få duscha! Vi hade en reservation på à la carte-restaurangen La Trattoria klockan 20.00. Det ingår två besök på deras à la carte-restauranger i all inclusive-paketet. Vi fick dock bokningar till alla tre restaurangerna, men valde att bara gå till denna. De har en ny japansk restaurang, men vi tycker inte om sån mat och den tredje har vi testat några gånger, men inte gillat.
Det har typ blivit tradition att vi tar kort på den här bron över till restaurangen.
Vi fick bord precis bredvid poolen i år igen. En av tjejerna som jobbade i restaurangen frågade om vi inte varit på Tropical förra året (och det hade vi ju). Hon sa att hon kände igen oss och när hon sa det insåg jag att hon såg väldigt bekant ut. När jag nämnde det för Betty senare på kvällen berättade hon att det var hennes systerdotter, Esmeralda. 🙂 Jättegullig tjej!
Vi fick tomatsoppa och brödpinnar med olika röror att doppa dem i när vi satt oss.
Soppan var riktigt god tyckte vi alla tre. Till förrätt tog Riddaren nån slags kål med skinksås över och jag tog en vegetarisk sallad som var god, men jag fick två små gruskorn i munnen på slutet. Inte trevligt att tugga till på! :-O Alex ville inte ha nåt men de trugade på honom en tallrik med pommes frites.
Riddarens förskräckta min när detta kom in var obetalbar, men det var tydligen gott.
Sen var det dags för huvudrätten och jag hittade inget på vuxenmenyn (ja, jag är hopplöst picky med mat) så jag frågade om jag kunde få en rätt från barnmenyn. Tänkte att kycklingfilé och pommes frites skulle vara ett säkert kort. Men herregud! Det kom in en klump med typ kokt (?) kyckling. Totalt okryddad och smaklös. jag fick kämpa för att få ner i alla fall en del av det.
Alex tog pasta Bolognese och fick också kämpa med att äta för det var en massa ost strödd över och den s k parmesanost dom hade på hotellet var verkligen inte god och smakade inte som parmesanost vi har i Sverige. Riddaren åt en pizza.
Vi avstod från efterrätt eftersom vi nu var väldigt mätta. Jag fattar inte hur folk kan äta så mycket mat? Det var skönt att promenera lite efter maten. Vi gick till George’s Toristshop bl a och köpte lite godis till Alex och en skrivbok till mig så jag kunde göra lite minnesanteckningar från resan (glömde packa min resedagbok som jag brukar ha med mig). George var glad och pratsam som vanligt och jag frågade om jag fick ta ett kort på honom. Det fick jag så gärna.
Han är så himla gullig!
Sen gick vi till baren och Betty var tillbaka! Hon berättade att hon nu hade ungefär 20 evakuerade personer och lika många hundar boende hos sig i sitt hus. Hon sa också att branden nu var under kontroll och att väderomslaget verkligen hade hjälpt till (det blåste knappt nåt). Alla sa nu samma sak, att nu är faran över, nu ska bara det sista släckas, så det var skönt. Man kunde slappna av på ett annat sätt.
När vi pratat en stund med Betty (och bett att få ta ett kort) tog vi med oss en drink upp på rummet och såg ett avsnitt av vår serie innan det var sovdags. På torsdagen skulle vi nämligen gå upp i svinottan!
Och så var det tisdag, Jag vaknade i svinottan som vanligt. Delvis pga att kuddarna var så hemska så jag hade halvt om halvt nackspärr om nätterna. Vi gick ner till frukosten när de öppnade och sedan till poolen. TUI hade ställt in alla resor till Rhodos hela veckan och även de andra researrangörerna hade ställt in resor, vilket nu började märkas rejält. Hotellet började bli lite halvöde.
Men för mig var det toppen för det innebar att jag kunde ligga och simma i poolen i uppemot en timme på morgonen. Vi hade utmanat Alex att om han simmade med mig varje dag skulle han få 50 euro att handla för och han pustade och muttrade och klagade en del, men simmade i alla fall på ordentligt. Och han behövde verkligen träna uthållighet, så det var välbehövligt.
Soldyrkande Riddare.
Branden började nu vara under kontroll sa lokalbefolkningen och den här dagen hade blåsten lagt sig. Vi bestämde oss för att åka in till Rhodos stad efter lunch. Vi kollade med hotellpersonalen och det var ingen fara att ge sig ut på vägarna längre (ingen risk att man hindrade evakueringar eller brandbilar).
Så vi åt lunch på Kuizina och bad sedan Hara i receptionen fixa en taxi åt oss. Vi fick en fantastiskt rolig taxichaufför, Christos. Han pratade hela resan in till gamla stan. Han berättade att han åkt skytteltrafik till brandområdet och hämtat upp turister som behövde evakueras. De flesta hade inga pengar, men han gjorde det gratis. Sen pratade han om att den grekiska regeringen var urusel som inte satsade pengar på att ha modern brandutrustning. Han berättade också att de flesta bränderna i Grekland var anlagda och att man tagit två pakistanier på bar gärning på Rhodos. Han fnös åt de rubriker om extremhetta och att det var hettans fel att det brann. Det är inte varmare än vanligt menade han och det kan vi ju bara hålla med om. Rhodos ÄR varmt och torrt i juli.
Christos erbjöd sig att släppa av oss vid en annan ingång in till Old Town än den vi brukar ta, och att hämta oss när vi ville åka hem. Vi bestämde att han skulle hämta oss 19.30. Ingången han visade oss var verkligen jättefin och ledde direkt in till bakgatorna i Old Town, som jag älskar att fota. Men först gick vi ner mellan de båda murarna och tittade på de gamla kanonkulorna (vissa är flera tusen år gamla).
Det bodde en massa olika ödlor runt murarna.
Sen kom vi alltså in i själva Old Town. Jag ÄLSKAR att gå omkring bland gränderna och fota! Det är så vackra färger och charmigt nött och gammalt.
Nästan överallt står det motorcyklar parkerade och förstör fotovyerna. men det är så klart smidigaste sättet att färdas i de smala gränderna.Många fina dörrar finns det också.Och ett och annat vackert tak.
När vi gått ett tag var vi väldigt törstiga och varma (det var hett!) så då satte vi oss på uteserveringen mango (bakom grabbarna på bilden ovanför) och tog en Mythos (Alex tog äppeljuice). Det smakade underbart! Sen var vi redo att fortsätta gå.
Det var ovanligt lite turister, vilket säkert berodde på att många åkt hem utan att det fyllts på med nya. Plus att det var en väldigt varm dag så många valde nog att gå i Old Town senare på kvällen istället. Vi ville helst vara hemma innan det mörknade med tanke på att elen fortfarande var så svajig.
Alex hittade ett fint schack med pjäser från den grekiska och romerska mytologin som han köpte. Det har han planerat ända sedan förra sommaren så det var kul att han hittade ett fint (kostade över 1 000 kr).
Jag, som älskar milda gula och beige nyanser, tycker husen är sååååå fina! Jag kan bara inte sluta fota (som ni kanske märker). Vi gick och letade efter en affär som vi besökt tidigare, som säljer så fina skålar av olivträ. Det tog ett tag, men så hittade vi den. Och jag hittade en jättefin (och jättedyr) skål som vi köpte. Den kommer att bli perfekt att ha nötter i på julen.
Så småningom blev vi både hungriga och trötta i värmen och bestämde oss för att äta på ett ställe vi åt på för många år sedan. De har väldigt häftiga takvalv i den restaurangen.
Maten var okej och den kalla Mythosen underbar! När vi ätit gick vi runt en stund till, men nu började vi få rätt ont i fötterna.
När klockan närmade sig 19.00 började vi röra oss mot utgången där vi skulle bli hämtade av Christos. Vi kom lite tidigt till vår upphämtningsplats, men det var skönt att sitta vid havet och titta på båtar medan vi väntade.
Christos kom på utsatt tid och när vi åkte tillbaka till Kolymbia erbjöd han sig att köra på småvägar nere vid havet istället för på stora vägen. Det var jättefint och han åkte till och med in på ett par ställen för att visa oss fina stränder och platser. Och det är just det här jag älskar så mycket med Rhodos. Folk är så himla vänliga och trevliga och liksom generösa till sättet.
När vi kom tillbaka till Kolymbia nämnde jag att vi skulle klättra upp på berget en morgon och att vi fått vägbeskrivning av George som har en touristshop precis vid hotellet. ”That’s my neigbour!” tjöt Christos glatt. ”Tell him he’s an idiot!” flinade han. Jag såg nog lite skeptisk ut men han insisterade på att jag skulle hälsa det och att George skulle förstå.
Vi tackade honom så mycket för den extra sightseeing han gett oss (utan att ta extra betalt) och dricksade ordentligt. När vi gått upp med grejerna på rummet gick vi bort till George’s affär. Med viss tvekan sa jag att jag hade en hälsning till honom. ”I was told to tell you you’re an idiot”. Han såg först väldigt förvånad och lite sur ut, men när jag berättade vem som sagt det började han gapskratta och berättade sedan en lång historia om hur det kom sig. De verkar ha en riktigt härlig grannsämja och hjälpas åt med olika projekt i och runt husen.
Betty var inte där och vi oroade oss lite för hur det gick med hennes by. Vi tog med en drink upp på rummet och tittade på ett avsnitt av vår serie innan vi somnade för natten.
På måndagen blåste det fortfarande kraftigt och elden drog ner mot Lindos. Det evakuerades ännu fler greker och turister. Vi kände att vi ville hålla oss i närheten av hotellet ifall det trots allt skulle börja sprida sig åt vårt håll. Våra föräldrar var nu oroliga eftersom de slog upp branden stort på nyheterna i Sverige. Men i Kolymbia var allt fortsatt lugnt och det enda tecknet på att det brann var att elektriciteten svajade lite.
Vi låg vid poolen hela dagen och jag simmade massor. Alex och jag höll oss fortsatt mest i skuggan. Det var så himla hett också att man storknade i solen. Man brände fötterna på stenplattorna när man var på väg ner i poolen.
Vi åt lunch på vår del av hotellet. Grabbarna åt hamburgare och jag tog en omelett.
Efter lunch återvände vi till poolen. Vi låg och tittade lite på folk. Det finns alltid nån eller några som utmärker sig. I år var det en kvinna i valrossstorlek som konsekvent bar sin bikiniöverdel ihopsnörd över brösten (alltså inte över axlarna eller om nacken). Halva tiden hängde brösten ut nästan helt och när hon vältrade sig i en strandsäng såg det verkligen helt hemskt ut. Alltså, det hade varit bättre om hon bara gått topless om hon nu tyckte att det var så hemskt att få ett vitt band på huden. 😀
På kvällen gick vi till affären i närområdet som säljer vin och den honung Alex älskar. Han köpte tre burkar med pine honey och vi köpte en flaska lokalproducerat rödvin. Det här året öste de förresten inte vin, fruktfat och choklad över oss. På ett sätt skönt, men lite vin hade ju varit nice. Vi fick en flaska när vi kom dit och ett fruktfat, men that was it. Sen får man ändå små vinflaskor i minibaren och man kan dricka precis vad man vill i barerna, så det gick ingen nöd på oss. Men det kändes lite som att allt var lite sämre i år.
När vi handlat gick vi till Olive Groves Restaurant där vi åt sista kvällen i fjol. Alex älskade deras tzatziki och har pratat om den ett helt år nu. 🙂 Nu ville han absolut att vi alla skulle äta den rätten han åt i fjol.
När vi kom dit var den bulgariska kvinnan som vi hade så roligt åt i fjol i fullt speedmode. De hade halvfullt med gäster, begränsat med el och hon var helt galet speedad. Både hon och hennes son (som jobbade sin första dag i restaurangen fick vi höra) sprang omkring (jo, bokstavligt talat) som yra höns. Alltså, vi skattade så mycket att vi nästan dog. Det var som att befinna sig i ett avsnitt av ”Pang i bygget”. Fantastiskt roligt! 😀
Sonen var så himla söt. Han var så oerhört feminin och mjuk i sin framtoning och gick omkring och bockade och knixade och sa ”Lovely!” om allt. Den bulgariska kvinnan sprang runt och skrek på honom och sin man, gestikulerade, slet nästan sitt hår och skrattade. Och maken gick lugnt omkring utan att hetsa upp sig. De var så oerhört underhållande.
Vi beställde kycklingfilé, pommes och tzatziki och det var bland det godare jag åt på Rhodos.
När vi ätit klart började mörkret falla och vi gick tillbaka till hotellet. Betty var ledig så vi tog med oss varsin Piña Colada upp på rummet och så såg vi ett avsnitt av ”Manifest” innan vi somnade.
Jag vaknade tidigt och vi gick alla upp då. Frukosten öppnar 07.30 och vi var där strax före 08.00. Då var det väldigt lite folk där. När vi ätit gjorde vi oss iordning och gick ner till poolen. Vi var nästan först ner och kunde knipa våra favoritplatser igen. Poolen öppnar officiellt inte förrän 10.00 (när badvakten kommer), men det struntar folk i. Vi väntade dock snällt på att klockan skulle bli 10.00 innan vi hoppade i. Jag hann simma en del innan det började bli så fullt i poolen att det var svårt att simma.
Vid 09.30 var det fortfarande nästan folktomt.
Vi läste om bränderna och de var nu ännu värre. Det blåste förfärligt och det var fruktansvärt varmt denna dag.
Alex var trött efter två nätter med lite sömn och låg och slumrade en stund i skuggan.
Vi åt lunch i Kuizina (som ligger i vår del av hotellet). Deras grekiska sallad är verkligen god! Alex åt svärdfisk och Riddaren biff bourgogne.
Efter lunch blev det mer bad. Det var lugnt i poolen ett tag så jag simmade.
Annars höll vi oss mest i skuggan, Alex och jag. Jag bränner mig så lätt, men jag måste säga att Evy’s solskyddsmousse spf 50 är fantastiskt bra. Mycket bättre än alla andra krämer jag provat. Gratis tips från mig! 🙂
På eftermiddagen var det lite mer folk igen. Några skulle snart åka hem och en frans familj höll på en lång stund och tog foton vid poolen. Pappan och sonen kråmade sig och poserade medan mamman fotade.
Vi satt och fnissade och tjuvfotade medan de höll på med sin fotande.
På kvällen gick vi ner till Kolymbia för att titta i affärer där. Vi hade tänkt göra en utflykt till Lindos för att shoppa, men nu var branden så nära Lindos att det inte var att tänka på. Vi bar med oss pass, biljetter och kamera, trots att branden var nån mil bort. Men bara för säkerhets skull liksom. TUI skickade lite meddelanden i appen som mest gick ut på att man skulle hålla sig uppdaterad och inte åka söderut, samt lite info om läget.
Det växer fina eucalyptusträd längs hela gatan.
På söndagen var elförsörjningen väldigt svajig och det kom planerade elavbrott på en timme i taget. Så när mörkret föll blev affärerna på ena sidan gatan kolsvarta en timme. Vi hittade inget vi ville köpa. Jag var på jakt efter en skål i olivträ, men de hade inga som var fina eller i rätt storlek. Och vin och honung, som vi också planerade att köpa, är billigare i affären nära vårt hotell.
Vi åt middag på en restaurang i Kolymbia, men de hade egen elförsörjning, även om det svajade en del.
När vi gick tillbaka till hotellet var gatubelysningen släckt så sista biten var det kolsvart. Tur vi hade mobiltelefonerna att lysa med för annars hade man inte sett mycket.
Vi gick till Betty i baren för att ta en drink. Betty var nu väldigt orolig för hennes dotter och svärson bor inte långt från där det brann. Deras by var nu hotad av elden och svärsonen och sonen var med och hjälpte till med släckningsarbetet. Hur mysigt vi än hade det, och hur lite vi än märkte av branden (det luktade inte ens rök), så blev man ju påverkad ändå. Grekerna var så ledsna över att deras sista orörda skog brann och över att deras byar brann. Så man kände sig ledsen och orolig. Vi såg ett avsnitt av serien ”Manifest” (bra serie förresten) och la oss rätt tidigt. Jag fick ta en halv insomningstablett igen för att kunna sova nåt.
Lördagen den 22 juli var det alltså äntligen dags! Som vi längtat hela långa vintern! Och inte längtade man mindre när man såg väderprognosen för den kommande veckan. Men på Rhodos var det ju riktigt varmt (som alltid mitt i sommaren).
Planet lyfte vid sju på morgonen, så det blev en galet tidig morgon. Men vi bor bara några minuters bilfärd från flygplatsen, så det är ju oerhört smidigt att kunna ta en taxi dit.
Vi hade bokat platser på första raden. Jag uppskattar att slippa ha folk framför mig och på det här planet hade vi väldigt bra med benutrymme, så det var verkligen lyxigt. Det kändes som att flygresan gick hur snabbt som helst (kan bero på att jag slumrade ett tag). När vi flög in över Rhodos såg jag två rökpelare stiga upp från ön. ”Det måste brinna” sa jag till Riddaren och Alex. Då visste vi inget om att det brann okontrollerat.
På väg in över norra spetsen, över Rhodos stad.
När vi klev av planet slog hettan emot oss. Det var verkligen sååå varmt. Bagageutlämningen gick snabbt och smidigt och när vi kom ut var det ingen kö vid taxibilarna så vi kunde bara kliva in i en taxi. Chauffören berättade att det brann på flera ställen mitt på ön.
När vi kom fram till hotellet möttes vi av receptionisten Hara, som känner igen oss direkt varenda gång vi kommer. Hon log stort och fick oss att känna oss så välkomna. Vi fick erbjudande om att uppgradera till ett rum med jacuzzi och stor takterass, men det rummet har bara ett badrum, så vi tackade nej. Det är värt så mycket att ha två badrum eftersom man alltid vill duscha och fixa samtidigt. Vi fick även ett extra band som gav oss tillgång till Delux-området och den restaurang som finns där.
Vårt rum var inte städat ännu så vi fick gå och äta lunch medan vi väntade.
Vid det här laget hade vi googlat bränderna och insett att det brann rätt okontrollerat. Det kändes lite olustigt.
Efter lunch fick vi vårt rum, som tyvärr inte var lika bra som de rum vi haft sista åren. Det fanns bara en enda garderob så vi fick förvara en del kläder i väskorna. Och så var det en våningssäng i ena rummet (+ en extrasäng), så det rummet kändes väldigt trångt. Men! Vi planerade ju att tillbringa minsta möjliga tid på rummen, så det var inte hela världen. Strömmen kom och gick och hotellets stora dieselgenerator (som stod precis nedanför vår balkong) hostade igång med ett förfärligt oljud). Men tur att den fanns för utan AC i den hetta som var hade man ju försmäktat).
Vi bytte om till badkläder och gled ner till poolen. Där var det ovanligt lugnt och våra favoritplatser var lediga. Hettan var verkligen enorm och det blåste kraftigt så det var som att befinna sig framför en enorm hårfön. Poolen var nästan badkarsvarm denna eftermiddag.
Vi var nästan ensamma i poolen så vi kunde simma massor. Vi läste mer om branden och nu evakuerade man folk från hotell i de drabbade områdena. Det var lite otäckt, men när vi pratade med personalen på hotellet lät de övertygade om att elden inte skulle kunna ta sig till Kolymbia eftersom bergen skyddar.
På kvällen åt vi i buffématsalen och sen gick vi till baren i vår del av hotellet och fick träffa Betty igen. Vi fick varsin stor kram och så pratade vi en stund om hur hon haft det sen vi sågs sist. Och vi pratade om bränderna. Ho bor söderut på ön, men den här kvällen var hon inte så orolig då bränderna fortfarande var en bit bort.
Det var ju härligt att vara tillbaka och återse bekanta ansikten, men jag var samtidigt på helspänn på grund av bränderna. Vi packade ryggsäcken med pass, biljetter och kameror innan vi la oss och sov med mobilerna påslagna. Jag tog en halv sömntablett för att få nån sömn.
Dieselgeneratorn väsnades halva natten och AC:n slogs av flera gånger, så det blev inte mycket sömn den natten.
Petra - i ord och bild 