Trätmajor

juni 2, 2017

Du milde vad dessa tre marsvinsbebisar träter med varandra emellanåt! I eftermiddag har jag sprungit och rutit åt dem flera gånger när det låter som någon blir yxmördad (för det mesta den lilla nya, Klara).

Om man t ex lägger in maskrosblad i buren (på olika ställen för att alla ska få) så kan man ge sig den på att alla måste träta om samma himla blad! De ser ut som Lady och Lufsen med spagettin, förutom att de inte pussas kärleksfullt utan istället ilsket slänger med huvudena. 😀

_DSC6447
Klara: Kan jag få smaka?!?

_DSC6449
Vera: Va fan! Låt bli mitt maskrosblad!

_DSC6451
Mimmi: Vad äter ni på??? Kan jag få smaka??

Annars går det väl sakta men säkert. Mimmi, som är såååå lik min älskade Snutten både till utseende och sätt, börjar bli riktigt tam. Hon sätter framtassarna i min hand för att nå godsaker och låter sig oftast klappas lite i buren. Hon tar utan tvekan mat ur handen på mig och idag la hon sig avslappnat lätt på sidan i min famn och såg ut att trivas med att bli klappad.

Vera är en tuff brud med kvicksilver i ådrorna. Det är oftast hon som drar igång hysteriska racingrundor i buren (där hon springer rakt in i kompisarna om de råkar stå i vägen). Hon hoppar upp på husen och klättrar på gallret om hon tror att hon kan komma undan på det sättet. Och hon vill INTE sitta i min famn. INTE. Hon ålar sig, försöker nafsa sig loss och verkar tro att hon kan flyga (vill kasta sig rakt ut i luften). Jag tror inte hon är rädd, men hon tycker det är astråkigt att sitta stilla. Hon nafsar de andra – ibland bara för att nåt ska hända tror jag.

Och lilla nya Klara då. Hon är fortfarande rätt rädd för oss, men har ätit både gräs och broccoli ur min hand. Och hon har suttit rätt lugnt i min famn ett par dagar nu. Jag låter henne komma ner efter några minuter för att inte stressa henne för mycket. Hon är nog den av dem som är en cry-baby. Hon piper och skriker hjärtskärande både när hon blir nafsad och när hon blir rädd, eller bara lite kränkt. 😉

Ingen av dem bryr sig längre om att man sitter vid buren. Eller jo, men inte så att de blir rädda. Istället brukar de uppfordrande upplysa mig om att de är utsvultna så fort jag kommer i närheten. 😀 De har snabbt lärt sig vem man ska tigga mat av.

Jönköping

maj 31, 2017

I fredags var vi nerbeordrade till Jönköping för att träffa min mammas syskon med respektiven. Jag frågade våra snälla grannar om de kunde tänka sig att se till marsvinen när vi var borta och det gick bra. De är nog riktiga djurvänner, för de hade varit inne både på fredagskvällen och lördagsmorgonen för att byta vatten i vattenskålen åt dem. 🙂

Vi kom ner tidig eftermiddag. Och för ovanlighetens skull bjöd Jönköping på riktigt härligt sommarväder.


Alex slog ihjäl tiden tills resten av gästerna skulle komma med att läsa serietidningar.

Vi hade inte träffat min moster och morbror med respektiven sedan 2012, så det var väl på tiden kan man tycka. Mamma bjöd på fika och efter fikat blev vi ”utslängda” så hon kunde förbereda middagen. Det var inte så värst synd om oss för det var en helt strålande seneftermiddag. Och inne i stan var det marknad så vi gick längs Vätterstranden in mot stan.


På promenadvägen in mot stan.


Blåsa maskrosfrön är roligt tycker Alex.


Min moster är otroligt barnkär och helt lysande med barn. Det tog inte lång stund innan Alex smög sin hand i hennes och sen gick de och pratade och skrattade.


Vi passerade järnvägsspåret.


På marknaden såldes det bl a pokemons. Föga förvånande var Alex bara ”tvungen” att ha en. 😉


Sen passerade vi heliumballonger, men det vägrade vi köpa.

Nånstans där kom vi ifrån de andra i vimlet. Så vi gick till en uteservering och köpte oss varsin öl. Så skönt att sitta i skuggan och småprata innan det var dags att gå tillbaka till mamma.


Vi tog några kort på stranden.


Här är jag och min fina son!

Alex skötte sig helt exemplariskt hela dagen. Han t o m åt ordentligt (!). 😉 När han fick tråkigt satte han sig och spelade på surfplattan eller läste en tidning och däremellan pratade han med alla.

Mamma ville ha syskonkort innan alla åkte hem så då fick vi gå ner på stranden så att jag kunde fota dem i kvällsljuset.


Lillasyster, mellanbror och storasyster.


Vacker utsikt från mammas balkong på kvällen.

Det blev sen läggning för Alex (jag tror klockan var halvtolv innan han somnade) så dagen efter var han rätt trött och inte riktigt lika solskensglad. Det gick så långt att vi nästan åkte hem efter frukost eftersom han tjurade och inte ville göra något. Men sen skärpte han sig och vi åkte upp till stadsparken.


Mamma och Alex poserar.


 Jag fotade hela resan med mitt fasta 50 mm objektiv, vilket var något av en utmaning. Här fotade jag upp i en tall.

Vi gick och tittade på djuren i parken (påfåglar, lamor, fåglar och lite annat) och sen åt vi lunch (pannkakor) på fiket. Vi avslutade med ett besök på lekplatsen.


Klätterapan Alex.

Sen var det dags för oss att åka hemåt, hem till Vera och Mimmi, som jag saknade förvånansvärt mycket.

Jag måste vara galen!

maj 29, 2017

Alltså, hur gick det här till?!? Vi skulle bara gå in i djuraffären och köpa en borste och en transportbur till marsvinen och sen gå till ICA och storhandla igår. Istället kom vi ut med en borste, en transportbur OCH ett marsvin?? :-O

Men det satt ett stackars ensamt litet fluffigt virvelmarsvin (med lite angora i pälsen) i buren och såg så himla övergivet och olyckligt ut. Alex ville absolut att vi skulle köpa henne och jag gick och frågade om hon var ensam kvar. Det visade sig att de sålt två marsvin på förmiddagen och den sista kompisen hade blivit sjuk och skulle troligen inte överleva, så därför var hon ensam kvar. Riddaren och jag tittade på varandra och jag talade om att tre marsvinsbebisar är för mycket för mig att ta ensamt ansvar för (vad gäller socialisering). Men jo, Riddaren kunde väl tänka sig att hjälpa till och jo, nog borde vi väl adoptera denna lilla krake (han är en sån softis innanför skalet). 🙂 Så efter att ha försäkrat oss om att kompisen inte hade nån smittsam sjukdom (det var diarré och troligen nåt fel på magen som inget av de andra marsvinen drabbats av) bestämde vi oss för att köpa henne.

Så inte blev det något handlat. Istället åkte vi hem med en livrädd liten Klara som fick vänta i kartongen medan vi klippte klorna på Mimmi. Sen fick de två bekanta sig med varandra i buren. De kröp bums ihop tätt intill varandra och verkade vara i lika stort behov av närhet båda två. Jättesöta! Undertiden fick Vera sin klor klippta och sen fick hon ansluta till de andra två i buren. Då blev det mindre sött. Jäkla Vicious Vera gav sig till att bita stackars Klara flera gånger under kvällen så hon skrek. 😦

_DSC6337
Mimmi och Klara har gosat ihop sig tätt intill varandra.

Idag går det bättre. Lite gnabb är det, och alla tre är lättskrämda och hoppiga. Men det var nog jobbigt att få klorna klippta och så en ny kompis på det. Idag har de i alla fall hållit på och ”tvätta” (?) Klara (de liksom borrar in nosen i hennes päls och ser ut att slicka) och det var så Vera och Mimmi gjorde på varandra när de började bli sams. Så förhoppningsvis finns det hopp om livet. Nu gäller det bara att få Klara att börja äta gräs, grönsaker och frukt. Än så länge har hon bara ätit hö och pellets.

Och hädanefter ska jag INTE titta åt djurburarna när jag är i en djuraffär. Så det så! 🙂

Bättre och bättre

maj 25, 2017

Det blir allt mysigare att ha marsvin måste jag säga. Igår åkte vi till djuraffären och köpte halm, hö, pellets, en mindre skål och två aktiveringssaker (typ ihåliga träbitar med torkade godsaker i som man kan gnaga fram). Drygt 500 kr (!) kostade kalaset. Det är inte billigt att ha marsvin precis… Jag passade på att fråga om de visste när de var födda. Det hade de så klart inte koll på. Men de sa att de brukar vara ca 5 veckor när de levereras till butiken och de kom 2 maj vet jag. Så då bör de vara födda i slutet av mars. Sötbebisarna! ❤ Vi såg förresten en av Veras systrar som var kvar i hagen. Den enda av alla marsvinsbebisarna som inte blivit såld. Det var sjukt svårt att låta bli att köpa henne kan jag meddela! 🙂

Idag har Alex och jag städat buren och det var hur lätt som helst att lyfta ur Mimmi och Vera ur buren. Jag har jobbat hårt sista veckan på att lära dem att min hand betyder mat och att låta dem äta ur min hand. De är sååå mycket mindre rädda nu och Mimmi satt lugnt hos Alex medan jag städade buren. Sen avslutade hon med att skruva på sig, pipa till och kissa i hans knä – men det var ju inte hennes fel. Hon sa ju faktiskt till fast han inte fattade. 😉 Vera fick sitta i en stor plastbytta som jag satte ner det lilla huset i och hon var också lugn och fin och var lätt att lyfta upp när buren var klar. Så skönt att de inte blir stressade och rädda längre.

_DSC6250.jpg

Och de är knappt osams längre, annat än när Vera stjäl Mimmis mat. Men igår såg jag Mimmi nafsa Vera i sidan när hon försökte ta Mimmis matbit så hon har verkligen lärt sig att säga ifrån när det blir för mycket. 🙂

 

Åh! De är så söta! Man vill bara vara hemma och gosa marsvin hela tiden! Älskar deras ljud och doft och att ha en varm marsvinskropp i famnen! ❤ ❤ ❤

Vart tog tiden vägen?

maj 23, 2017

Alltså, jag fattar inte vart dagarna tar vägen. Jag vaknar, jag gör frukost åt mig och Alex, jag tjatar honom i kläder och genom morgonbestyr, jag följer till skolan och tar bussen till jobbet. Jag jobbar mina sex timmar, tar bussen hem, hämtar (oftast) barnet, fixar ett extra mellis, matar hungriga marsvin och försöker hinna socialisera dem. Just det där tar tid just nu. Sen kan man ge sig på att det är en tvätt som behöver köras och hängas eller en diskmaskin som ska köras och tömmas. Har man tur ska det handlas och är det inte träning ska det lagas mat. Vips är det dags för läxa, nattbestyr och sagoläsning och så somnar jag före Alex, vaknar med ett ryck runt 21.00 och så har jag en timme innan det är dags för mina egna nattbestyr. Och så börjar det om…

Hur sjutton hinner folk jobba heltid?

Heja Mimmi!

maj 22, 2017

Hon har verkligen börjat fräsa ifrån till Vera lite då och då och ibland är det hon som går vinnande ur striderna. Sen kan jag eventuellt tycka att hon är lite korkad som frenetiskt jagar efter Vera när hon (Mimmi) är rädd. Hon springer och försöker gömma sig under henne eller vill trycka sig mot Vera, och då blir Vera sur och hotar och luftnafsar. Men Mimmi fattar liksom inte när det är läge att backa.

_DSC6255.jpg

Annars är läget sig likt. Vera vill inte sitta i knäet utan leker utbrytardrottning. Det är faktiskt lite trist, men vi får väl traggla på ett tag till. Mimmi är ju desto mysigare. Henne kan jag t o m klappa i buren nu (om det inte finns några hus att gömma sig i). Hon är också mer obrydd om mina händer och äter glatt ur min hand och kommer fram och nosar. Vera har ju sina franska nerver och studsar högt över allt och inget. 😉

Svinen

maj 21, 2017

Idag fick våra små ”svin” välja på att sitta i knäet eller kliva ner på golvet. Jag satte Vicious Vera i Alex’s famn och en stund satt hon där och lät sig klappas. Sen tog rastlösheten överhanden och hon trodde nog inte sina ögon när hon fick kliva ner från hans knä och börja undersöka golvet (vi hade spärrat av hallen). Hon ålade sig fram längs golvet och spatserade runt och undersökte allt. 🙂

Undertiden lyfte jag upp Mimmi (nästan utan protest) och la henne i Alex’s knä. Det var lite läskigt, men hon låg snällt kvar utan att försöka rymma. Vi plockade lite extra med henne eftersom Alex blev kissnödig, så jag fick ta över henne en stund. Men det gick jättebra.

Vera ville så klart inte bli infångad, men var dum nog att gömma sig i ett av husen så sen var det bara att stoppa in handen och fånga henne. Båda fick varsin äppelbit som belöning när de var tillbaka i buren och verkade ändå rätt belåtna efter äventyret.

_DSC6239

_DSC6244

Hurra! Riddaren verkar ha lyckats laga min externa blixt, så nu kan jag ta icke-gryniga kort på våra sötnosar!

Att ha hittat en vän

maj 21, 2017

Alex har alltid varit barnet som haft många kompisar, men som aldrig haft någon riktig vän. Han har aldrig haft problem att hitta någon att leka med – vare sig på dagis eller i skolan. Men han har å andra sidan aldrig hittat den där vännen som man aldrig kan få nog av att leka med.

Sen en tid tillbaka har jag förstått att det finns en kille i klassen (vi kan kalla honom L)som han kommer väldigt bra överens med, men som han inte riktigt fått möjlighet att leka med så mycket som han önskat. Den killen är nämligen väldigt populär och i synnerhet en annan kille i klassen har lite velat ”lägga beslag” på L och har ibland uteslutit Alex ur leken på ett lite elakt sätt.

Så den sista tiden har vi försökt hjälpa Alex genom att bjuda med L hem hit på lek när Alex slutar 13.40 och jag har ibland hört av mig till L:s mamma och frågat om han vill komma hit och leka på helgen. Roligt nog har det lett till att de verkligen har funnit varandra. De leker väldigt bra tillsammans och har ett delat intresse för Minecraft. Både är snälla och schyssta killar och de kompromissar bra.

I onsdags följde L med hem efter skolan och lekte här tills det var kväll. Både igår och idag leker de. Jag ser knappt röken av min son. Men jag är sååå glad för hans skull. Han kom hem genomsvettig och med vätskebristshuvudvärk strax efter 18.00 igår. Han var så trött att han nästan grät, men samtidigt så lycklig över all rolig lek. Lite mat, en dusch, lite ishockey-VM och sen sängen. ”Det här har varit en av de bästa dagarna i mitt liv” utbrast han innan han somnade som en stock. 🙂 Härligt att höra.

test02.jpg
Två fina killar!

Marsvinsrapport

maj 20, 2017

Jag förstår att det nog är så där lagom rolig läsning, att läsa om våra framsteg med marsvinen, men det här är ju också en slags ”dagbok” för mig. Ett sätt att minnas hur det egentligen var. Så ni får härda ut! 😉

De växer, de små liven. Och de kommer allt bättre överens tack och lov! Idag kom jag till och med på Vera med att tvätta Mimmi i, och bakom, öronen. Skitsött! Visst gruffas det en del – framför allt om mat – men Vera har nästan helt slutat bita Mimmi och det är så skönt. Och Mimmi har kommit på en teknik där hon hoppar runt och slår till Vera med rumpan (!) när hon tycker att hon bråkar för mycket. Ser galet roligt ut! 😀

De är fortfarande rätt skraja, men brukar komma springande om jag sätter mig vid buren för att kolla om jag har mat med mig. Jag brukar sitta med en bit äpple i handen och låta dem äta ur handen på mig. Mimmi är modigast, men Vera är hungrigast så om Mimmi vågar sig fram blir Vera så avundsjuk att även hon tar mod till sig och kommer fram. 🙂

De sista dagarna har vi sluppit panikrusningar i buren när jag tagit upp dem. Igår satt Mimmi helt stilla och jag kunde klappa henne och sen lyfta upp henne (då sprattlade hon iofs till). Vera är svårare men om man motar in henne i ett hörn går det rätt bra att ta henne. Hon får inte panik i alla fall. Däremot har hon kaxat till sig när hon sitter i famnen. Hon är måttligt road och försöker hitta vägar att smita. Är det en hand i vägen sätter hon gärna tänderna i den för att bita sig fri. Inte jättemysigt. Men det är nog hennes läggning. Hon har kvicksilver i ådrorna och är nog ingen mystant. Det är däremot Mimmi. Igår låg hon helt utspridd i min famn och kuttrade nöjt en lång stund. Den damen gillar mycket mer att bli klappad.

Tyvärr har min externa blixt dött en kvalfylld död (batterisyra som oxiderat igen kontakter inuti eller nåt sånt) så det går knappt att fota de små svinen. Med mitt mest ljusstarka objektiv och skyhögt ISO funkar det, men blir väldigt grynigt. Men lyckades i alla fall fånga en söt marsvinspuss på bild idag. 🙂

Lösenordsskyddad: Komplett galna

maj 19, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: