Posts Tagged ‘barnuppfostran’

Lösenordsskyddad: Älskade unge

april 19, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Två till priset av en?

oktober 19, 2016

Man kunde ju tro att det skulle räcka att förvärva en ny pappa det här året…? Men tidigare ikväll började jag undra om jag inte fått två (?).

Följande konversation utspelade sig:

”Petra, kan du komma hit lite?!” (ropar Riddaren från Alex’s rum)

Jag hinner inte svara, eller ens resa mig ur soffan där jag satt, innan sonen med vuxet mästrande tonfall ropar: ”Hör du inte att pappa ropar på dig?!” (underförstått ”Vad olydig du är som inte kommer ilande i samma sekund”).

Så där har jag det var och varannan dag. Det är inte lätt när ens sjuårige son plötsligt axlar föräldrarollen alltså! 😉

 

Traumatisk fotografering

september 21, 2016

Idag var det klassfotografering i skolan. Eftersom Alex inte är speciellt förkyld längre – bara väldigt hostig när han anstränger sig/pratar – tyckte jag att han borde kunna vara med åtminstone på fotograferingen idag. Så jag mailade hans lärare igår och det var okej om vi kom 12.30 när fotograferingen skulle äga rum. Dessutom skulle vi få med oss lite läxor hem så Alex inte kommer efter.

Men när det var dags att gå tvärlåste Alex plötsligt. Det händer inte så ofta längre – men när det händer blir han helt omöjlig Han. Ska. Bara. Inte. Jag hade jobbat hemifrån bara för att kunna följa med till skolan och jag visste ju att han skulle ångra sig om han inte var med på bilden. Jag försökte resonera med honom och förklara att han helt säkert skulle ångra sig om vi inte gick dit och att inget farligt skulle kunna hända. men inget hjälpte.

Så jag fick mer eller mindre släpa honom till skolan och väl där fick jag handgripligen dra in honom genom ytterdörren och sedan spärra vägen så han inte kunde smita ut. Han var så arg på mig att han slog mig på armen flera gånger (vilket jag tyckte att han faktiskt förtjänade att få göra efter att jag pushat honom så hårt). Det var helt förfärligt! Jag kände mig sååååå usel, men jag visste ju varför han låst så. Det kändes konstigt och obehagligt att komma till skolan mitt på dagen när alla andra redan var inne i rutinerna och han kom med sin mamma fast han egentligen var hemma. Sånt gör honom helt låst.

Han var så arg på mig och så kränkt, och satt under ett bord och grät när klasskompisarna kom. Som tur är har han en lärare som har en lagom dos auktoritet/empati så hon fick fram honom. Just när han skulle sätta sig på tvären idag sa hon bestämt ”Kom nu Alex!” samtidigt som jag sa ”Jag väntar där borta i soffan” och så gick jag. Då gick det bra att följa med in i rummet där de skulle fota.

Jag tvivlade verkligen på om jag gjort rätt, men när jag efter några minuter smög bort och kikade stod han på sin plats och log och pratade med en kompis. Och efter fotograferingen var all ilska bortblåst och han var sitt vanliga jag igen. På vägen hem pratade vi om det som hänt och han erkände att han nog skulle ha ångrat sig om han fått hoppa över fotograferingen och nej, det hade inte varit alls så hemskt som han trott.

Ikväll har han öst kärleksförklaringar över mig (och jag över honom) och jag har känt att jag inte förtjänat dem. Jag vet fortfarande inte riktigt om jag gjorde rätt, men jag tänker att han måste lära sig att komma över sina låsningar och våga utmana sina rädslor. Man måste öva på obehagliga situationer och i denna fick han hela tiden hjälp av mig och av sin fröken. Eller så borde jag inte tvingat honom. Jag vet verkligen inte…? Det är inte lätt att vara förälder alltså!

Det svåraste jobbet

september 7, 2016

Det är tur att ingen i förväg talade om för mig exakt hur svårt jobbet som förälder är. Då hade jag nog aldrig vågat bli mamma. 😉

Riddaren och jag har uppfostrats väldigt olika när vi var barn, vilket gör att vi går in i det här med barnuppfostran med vitt skilda utgångspunkter. Ibland kompletterar vi varandra på ett bra sätt. Ibland krockar våra metoder rätt rejält. Och vårt smarta barn har ju snabbt lärt sig att mamma kan man manipulera till en viss gräns medan pappa är mer auktoritär.

Jag kämpar med att vara mer konsekvent och tydligare visa att ”här är gränsen och om du korsar den får det konsekvenser”när det t ex gäller sättet Alex ibland pratar (väldigt otrevligt och sarkastiskt) till mig. Och Riddaren får ibland kämpa med att inte brusa upp och bli omotiverat arg.

Ibland tittar vi bara uppgivet på varandra och undrar hur många oreparerbara skador man orsakar barnet mitt i all välvilja och kamp för att vara en bra förälder. Det är fan inte lätt alltså, det här med att vara pedagogisk, ha en ängels tålamod, sätta gränser, inte bara berömma prestation utan visa att barnet duger som det är, lära ut jämlikhet och sociala färdigheter, uppmuntra vetgirighet och allt vad det är man ska göra – samtidigt som man har ett jobb och ett hus att sköta.

Jag tänker att det i alla fall underlättar när man har ett barn som man förstår sig på. Som är lite av samma sort som man själv. Man fattar varför det reagerar som det gör, man känner igen sig själv och bara vet hur det tänker i många lägen. Det är inte lätt att ha ett barn (eller en förälder!) som inte alls funkar som man själv! Jag vet av egen erfarenhet.

Så även om jag hett skulle önska att Alex inte ärvt vissa av mina egenskaper kan jag ändå känna en viss tacksamhet över att jag åtminstone förstår preciiiis varför han är så rädd för att prova nya saker och reagerar som han gör. Jag kan relatera, berätta hur det var för mig när jag var liten och kanske pusha honom ibland. Jag känner igen hans lättkränkthet från när jag var liten (jag har vuxit ifrån det allra mesta av den oattraktiva egenskapen med åren tack och lov) och kan bemöta den. Jag tror jag rent allmänt har lätt för att minnas hur det var att vara liten och hur man reagerar och tänker och det hjälper mig ibland att vara en bättre förälder tror jag.

Jag tyckte det var rätt ångestfyllt att vara bebisförälder. Jag passar mycket bättre som förälder till en sjuåring. Det är en utmaning – men en rolig sådan. Det är så kul när man brottats med ett problem länge (som våra hemska mornar stor del av förra läsåret) och man till slut hittar ett förhållningssätt som funkar och allt plötsligt bara funkar såååå bra – för alla parter. I vårt fall blev det många familjeråd och diskussioner om varför vi alltid blev osams på morgonen och vad man kunde göra åt det innan polletten trillade ner hos Alex och han insåg att om han faktiskt klädde på sig, åt frukost och borstade tänderna när jag bad honom så blev vi inte sena och jag blev inte tjatig, stressad och arg och vi kunde komma iväg i tid och ha det mysigt istället. Tålamod och repetition is da shit!

Kolymbia, Rhodos, dag 4.

juni 30, 2016

Det var väl ungefär här någonstans vi började inse att det fanns myggor på Rhodos – and lots of them! Riddaren behövde sova i dubbelsängen för den var hårdast (han har ju dålig rygg och får jätteont av mjuka sängar). Alex ville inte sova själv i extrarummet där det stod två enkelsängar, så han fick välja om han ville sova med pappa i dubbelsängen eller med mig i extrarummet. Han ville då att han och jag skulle sova i extrarummet.

Nu visade det sig alltså att Alex och jag, som sov i eget rum var helt fulla av myggbett, medan Riddaren som sov i ”huvudrummet” inte hade ett enda bett. Hemma brukar det vara tvärtom. Myggen älskar Riddaren och jag brukar aldrig bli biten.

Rhodosmyggen är dessutom ljudlösa, de jävlarna, så man hör dem inte. Och betten är helt vidriga! Svenska myggbett kliar inte på mig om jag nu nån gång blir biten. Rhodosmyggbetten blev svullna, röda och kliade i flera dagar. Alex, stackarn, ser ut som han haft vattkoppor i ansiktet fortfarande p g a alla röda bett. 😦

I alla fall… Vi startade den här dagen som alla dagar ditintills, med frukost och sedan bad i poolen vid vårt hotellkomplex. Alex sprang i ett till George i poolbaren och fick sina ”apple juice”. De kunde ju inte prata i övrigt, men jag följde med någon gång och då sa George att ”now we’re best friends”, vilket Alex tyckte var jättekul. 🙂 Han var verkligen supertrevlig, denne George. Han berättade bl a att han och hans fru skulle få sitt första barn i slutet av augusti och så sa han att Alex påminde honom om honom själv i samma ålder (i sättet alltså).

Alex lekte mycket med den norska pojken i poolen så vi kunde ligga och slappa en del i våra solstolar. Skönt!

Efter lunch bestämde vi oss för att gå ner till havet. En av de svenskar som jobbade för hotellet (som lekledare och informatörer till gästerna skulle man kunna säga) berättade att det fanns fina ställen vid havet där man kunde snorkla och titta på fiskar. Så vi tog på oss badkläder och drog på oss tröja och kjol/shorts över och gick ner till stranden. När vi kom dit insåg jag att batteriet till systemkameran var helt slut (så typiskt), så det fick bli ett par mobilkamerakort bara.


Alex vid strandkanten.

Stranden var inte alls lika fin som den vi låg vid förra året. Det var rätt fult byggt ända ner till stranden och folk låg verkligen som packade sillar. Förra årets strand bestod bara av klappersten och var väldigt fin (om än opraktisk när man skulle bada). Den här bestod av både sten och (brun) sand.


Berget där i bakgrunden skulle vi komma att klättra på två dagar senare.


Håhåjaja. Sådana här bilder bjuder jag egentligen inte alls gärna på, men…man ska väl inte vara fåfäng….eller nåt (Fast jag måste påpeka att BH:n faktiskt inte satt så där snett och konstigt i vanliga fall. Jag måste ha suttit snett och konstigt med kroppen.) 😉

Vi hann knappt komma i och doppa oss och Alex hann se ett par små fiskar i sitt cyklop innan han började gråta för att det sved så på kroppen av saltet i vattnet. Ungen har ju känslig hud från början, och nu hade han väl återigen skrapat sig lite mot poolkanten (hände samma sak förra året) och då sved det i huden. Han fick rusa upp och torka av sig fort som ögat. Så nåt vidare badande i havet blev det ju inte. Efter den gången gick vi inte dit något mer.

På kvällen hade vi bokat bord på den mexikanska à la carte-restaurangen på vår del av hotellet (Tropical). Det ingick två gratis à la carte-middagar i all inclusive-paketet – och herregud vad mat vi fick!!!

Först fick vi in fyra eller fem stora fat med olika förrätter (varav det godaste var quesadillas). Redan när vi proppat i oss av dessa var jag mätt liksom. 🙂 Men då kom huvudrätten in (som vi fått välja när vi kom dit).

Jag tog chicken fajitas och Riddaren tog tacos. Alex tog (med stor skepticism) hamburgare).


Min chicken fajitas. Den var helt okej.


Riddarens tacos.


Alex och hamburgaren han verkligen fick kämpa med för den inte var god.

Mellan huvudrätten och efterrätten fick vi in någon slags drink med tequila och nåt sött (rätt god). Sen kom de snabbt (för snabbt för jag var proppmätt) med efterrätten. Alex ville inte ha nåt. Jag tog glass och Riddaren nån cheesecake.

Sen kunde vi RULLA därifrån! 😀


Tequiladrinken.

Medan vi satt på restaurangen förresten, häpnade vi återigen över ett fenomen jag aldrig sett tidigare. Vart man tittade satt barn (från ca året och upp till Alex ålder eller lite äldre) klistrade framför surfplattor vid matborden. Det verkade som föräldrarna tyckte det var en ypperlig barnpassningsmetod att ställa upp en surfplatta framför ungarna så de satt tysta och uppslukade vid middagen. Så. Himla. Beklämmande. När vi åt vår mexikanska middag satt det ett par med sina barn intill. Surfplatta på bordet och pappan uppslukad av sin mobiltelefon. Så trevlig familjemiddag…..eh….


Sociala familjen.

Efter maten gick vi och hämtade ett spel (Ap-Bingo) och så satte vi oss i baren och spelade och drack en drink. Supergulliga Betty i baren fixade en jättefin ”drink” åt Alex igen och jag berättade hur mycket han uppskattade drinkpinnarna och glittergrejerna hon gav honom. Även hon skrattade och pratade med Alex och blåste slängkyssar efter honom (han blåste tillbaka till henne). 🙂


san Fransisco till Riddaren, Piña Colada till mig och äppeljuice till Alex.

Medan vi satt där och mös ringde de från Riddarens jobb och frågade om han kunde jobba natt natten därpå. 😀 Liiiite svårt dårå. Men fräckt att ringa folk på deras semester tycker ju jag.


”Nej, jag kan inte jobba. Jag är på Rhodos.”

Och jag satt och beundrade en ring jag köpt i en av souveniraffärerna för 7 euro.

TGIF

april 29, 2016

Äntligen fredag! Jag har varit sååå trött den här veckan. Kanske inte så konstigt med tanke på dumma bihålor som aldrig vill bli bra, mötet med min pappa som tagit en massa tankekraft, jobbet där allt snurrar i 110 och så en son som är inne i en väldigt viljestark och trotsig period och där vi även kämpar med hans himla slående från sida till sida med huvud och överkropp nattetid. Allt tar en massa energi och jag sover dåligt om nätterna.

Men känner mig rätt glad ändå. Trött men glad. Jobbet tar energi, men många av de nya arbetskamraterna ger mig också en massa energi. Och jag trivs så himla bra med min handledarkollega M!

Idag stod jag och gnabbades med Kent och Bosse på morgonen och skrattade så tårarna rann. Man behöver sånt efter en tämligen bister morgon då jag fått ta till skarpaste rösten för att få Alex att borsta tänderna och göra sig klar att gå. Allt är ju nämligen viktigare (läs roligare) att göra på morgonen än det man verkligen borde göra. Så man tjatar och tjatar och han svarar att han skaaaa……och så händer ingenting. Jag blir tokig!

DSC03575
T ex är det viktigare att stå vid garderobsspeglarna och leka än att borsta tänderna.

Nu jobbar Riddaren 06-18 lördag och söndag så Alex och jag får roa oss själva. Själv skulle jag vilja ägna helgen åt att sova, sova lite till, vila, se på en massa film, sova och sen kanske vila lite. 😉

Alltid något

april 19, 2016

Söndagens urladdning har i alla fall fört med sig att Alex och jag nu lyckats ha två mornar i rad utan att bli osams (!). Inga större meningslösa protester mot måste-aktiviteter heller. Vi hade en melt down (över att han inte fick släpa hem en stor pinne) på vägen hem från den lekkamrat han spenderat eftermiddagen hos idag – men det berodde nog mest på att han var så jämrans hungrig. Det mellis de bjudit på hade inte dugt åt Herr Pipplig Med Maten, så han hade bara ätit ett äpple och en skinkskiva. Så han var utsvulten 16.30 när vi gick hem. 🙂

Så två tämligen harmoniska dagar. Inte illa! 😉 I synnerhet inte som det på jobbet är så stressigt och splittrat att jag inte bara känner det som jag lider av Alzheimer light, utan även av afasi. Ju mer stressad jag är desto mer tappar jag ord och namn och får kämpa som i sirap för att komma på vad saker heter. Asjobbigt!

Sjuårskris?

april 17, 2016

Jag fattar inte att så mycket envis vilja kan rymmas i en så liten kropp. Just nu får man påminna sig (ofta!) om att det brukar komma sådana här perioder, men att de brukar åtföljas av lugnare tider. Detta älskade barn. Så smart, snäll och empatisk – men samtidigt så argumentationslysten, envis och självcentrerad. Jag är övertygad om att han kommer att växa upp till en underbar person, men han kan verkligen slita på ens tålamod!

Just nu är det väldigt mycket självhävdande och väldigt lite lyssnade på att om man är en familj måste man visa hänsyn mot varandra. Det är inte okej att skrikleka och smälla i golv m m när man har en pappa som jobbar skift. Han borde veta eftersom det varit så hela hans liv. Men det går bara inte in. Jag kan hyscha på honom en hel helg, var femte minut, utan att han bryr sig tillräckligt mycket för att lägga det på minnet. Och då har vi ändå försökt förklara pedagogiskt och peka på att pappa inte väsnas när han är vaken på natten och att man kan bli sjuk om man inte får sova och yada yada…..varför skulle han lyssna på det liksom?

Det är inte okej att från morgon till kväll låta konstant och envisas med att göra höga ”psssssschssssstsssssch-ljud”, skjutljud och en massa andra nonsens-/lekljud samtidigt som man hysteriskt flaxar omkring och gärna viftar med tillhyggen. Alltså, det driver mig till vansinnets brant! Och Riddaren störs om möjligt ännu mer. Man går sönder efter en hel helg med detta! I synnerhet som han är som en skugga efter mig.

Och det känns så taskigt att förvisa honom till sitt rum hela tiden, men till slut står man inte ut mer utan säger åt honom att gå till sitt rum om han vill låta så där. Återigen försöker vi förklara lugnt och pedagogiskt varför vi tycker det är jobbigt och att man måste visa hänsyn. Men det är bara yada yada….vatten på en gås.

Gaaaah!

Och säger man åt honom att plocka undan efter sig (han är en mästare på att sprida saker omkring sig i hela huset) blir han sur och påstår att jag stressar honom! Haha!

Idag har vi baske mig varit osams ca 75% av tiden! Det är bedrövligt. Men han kan bara inte få ta över kontrollen över hela våra liv. Hur ska man orka om man inte kan få avkoppling ens på helgerna?

DSC08516
En av få gånger han var glad idag var när vi stannade en stund på en lekplats. Till och från den samma var det ett evigt gnäll…

Lösenordsskyddad: Dränerad

april 16, 2016

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Påskhelgen

mars 28, 2016

Med tanke på hur gräsligt dåligt jag mått hela veckan måste jag säga att jag verkligen är nöjd med min insats denna påskhelg. Igår bäddade jag rent i sängarna, dammsög ovanvåningen, tvättade och fixade pannkakor till lunch.

Sen var Alex och jag ute en sväng med hans cykel så han fick träna cykling. Det var underbart väder och vi stannade en liten stund på en lekplats. Swosh sa det och vips var han högst uppe på klätterställningen. Vi pratar alltså om barnet som varit så himla höjdrädd och försiktig! 🙂 Coolt!

På eftermiddagen hanterade jag ett barn som verkar ha kommit in i något slags tidigt tonårstrots och emellanåt beter sig som….ja….jag vet inte vad. Helt obalanserad. Tyckte ändå jag höll en bra nivå mellan gränssättning och tålamod. Men jobbigt var det. För oss båda. :-/

Fixade potatis- och purjolökssoppa med gratinerade mackor lagom tills Riddaren kom hem från jobbet. Och humöret steg hos sonen i takt med att maten landade i magen. Så lite av humöret berodde nog på energibrist tror jag. Blev ändå en bra kväll med högläsning ur sista Narniaboken och jag låg kvar tills han somnat, inborrad i min famn (märkte att han verkligen behövde närhet efter en jobbig eftermiddag). Mys!

Och idag har jag haft en lugn förmiddag med sovmorgon. Strax före 13.00 följde jag med Alex till en klasskompis för några timmars lek. Det är så kul att han börjat hitta killkompisar i skolan också. Man märker ju hur barnen redan nu allt mer delar upp sig och leker killar för sig och tjejer för sig. Jättetråkigt tycker jag, men det är väl så det är. Och jag har lite oroat mig för att han inte ska hitta nya vänner, men det verkar inte vara några problem. Nu lekte han tre timmar med kompisen L, och de hade haft jätteroligt och lekt både inne och ute. 🙂

När jag kom hem fixade jag undan en halvtimmes jobb (behövde förbereda morgondagens ”lektion” för de nyanställda), förberedde middagen lite och vid tre gick jag och Riddaren en promenad på nästan en timme innan vi hämtade Alex vid fyra. Skönt att komma ut och röra lite på sig också!

Avslutade dagen med att steka en massa köttbullar och pannbiffar med lök. Och det blev attans goda köttbullar alltså! T o m Alex, som annars helst vill ha köpta Felix Delikatessköttbullar (suck!) åt med god aptit potatis, köttbullar och rårörda lingon och berömde köttbullarna översvallande! 🙂

Såååå….påsken bjöd på omväxlande vila, nytta och nöje. Synd bara att den är slut redan…