Posts Tagged ‘barnuppfostran’

Föräldramöte / Öppet hus

maj 26, 2018

I tisdags var det ett extrainsatt föräldramöte i klassen. Rektorn och lärarna redogjorde för vilka åtgärder man satt in för att få ordning i klassen och frustrerade föräldrar ventilerade. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka efter mötet. Min uppfattning är att föräldrarna till de stökigaste barnen antingen inte fattat att det är deras barn som är en stor orsak till stöket, eller att de anser att det är skolans fel att deras barn utagerar…

Det som i alla fall framkom var att skolan inte alls informerat föräldrar särskilt mycket när deras barn betett sig illa samt att de varit urusla på att svara på mail under våren.

Nu kommer allt dåligt beteende (fula ord, att slåss, inte delta i lektionerna, störa m m) rapporteras direkt till föräldrarna varje dag fram till skolavslutningen och så får respektive förälder själv välja hur man ev bestraffar beteendet.

Alex säger i alla fall att det varit lite lugnare den här veckan, så man får väl hoppas  att det faktum att allt ventilerats kan få lite effekt.

I torsdags var det öppet hus på frita efter skolan. Alex hade ju träning, men vi åkte dit en snabbis så han fick visa det han och kompisarna byggt på veckans tekniktema. De fick ta med sig verktyg och trasiga elektronikprylar som de sedan byggde saker av.

DSC08574
Alex och hans kompisar hade byggt denna rymdfarkost, som de sedan fick skriva om.

De fick också göra en ritning och skriva om en valfri påhittad uppfinning. Alex hade ritat en marsvinsupplivare som kunde väcka döda marsvin till liv igen! ❤ Gullebarnet!

DSC08578
Det fanns lite tid för basket med kompisen Lo också.

Annonser

Totalt kaos

maj 20, 2018

Alex har velat att jag ska följa med till skolan och vara med på några lektioner ett tag nu. I måndags kunde jag äntligen få till det. I sedvanlig ordning var det lite rörigt. Jag skrev och frågade om jag kunde vara med på onsdagen (torsdag-fredag var barnen lediga), men fick inget svar. På onsdagskvällen fick vi information om att de skulle åka och spela tennis på förmiddagen på måndagen. Jag hade tänkt vara med på förmiddagen, men kunde styra om så jag kunde vara med på eftermiddagen istället. Jag följde med Alex till skolan på morgonen och checkade av att jag kunde komma vid lunch och det var inga problem.

Deras lunch börjar 11.00 enligt schemat så jag var på plats 11.30 för att hinna vara med på rasten. Det var bara det att inga barn var där. De var försenade och kom inte till skolan förrän strax efter 12.00. Då fick de kasta i sig lunch och missade halva Bild-lektionen som börjat 12.00. Ah….well…

Jag var i alla fall med på den sista halva av bildlektionen då. Jag har tidigare undrat varför Alex inte verkar gilla Bild längre (med tanke på att han hemma älskar att rita och skapa). Kan säga att nu fattar jag precis varför. Kvinnan som de har i Bild var rent ut sagt förfärlig som lärare. Hon var konstant arg och fräsig – oavsett om ett barn gjort nåt fel eller inte. Ett av klassens stökigaste barn skällde hon ut ordentligt (vilket han kanske förtjänade, men det hjälpte ju inte, för han bryr sig inte ett dugg) och inte ett enda barn fick ett positivt ord på hela lektionen. Hon verkade stressad och på dåligt humör och alla barn fick sitta för sig själva och göra så gott de kunde utifrån lätt oklara instruktioner. Lektionen avslutades med ännu mer gräl från henne när några barn missat att de inte skulle städa undan efter sig. Det var så JAG blev lätt skrämd. Väldigt pedagogiskt – INTE! Det var otroligt olustig stämning där inne alltså.

Sen var jag med på sista lektionen som var Musik och det var ett kaos utan dess like! Tre pojkar var helt sjövilda. De pratade hela tiden och hoppade upp och ner och busade. Lärarna ledde dem ut och in ur klassrummet för samtal i kapprummet. Ingen av dem brydde sig för fem öre utan bara fortsatte. Ytterligare 3-4 pojkar drogs med ibland i buset, men var inte med och startade något vad jag såg. Till slut satt barn ovanpå bänkarna och t o m barn som tidigare varit lugna orkade/ville inte lyssna. Lärarna typ turades om att skälla (de var tre). Ingen brydde sig. Mitt i detta kaos skulle Alex’s grupp redovisa sitt arbete om Countrymusik. Ett av de stökigaste barnen i klassen var med i deras grupp och har tidigare saboterat deras försök att få något gjort har Alex berättat. När det var dags att redovisa var han dock inte med – av oklar anledning. Tror ni det gick bra? Det blev aldrig tyst trots att lärarna försökte påpeka vikten av att visa respekt o s v. Stackars A stod där och läste deras text utan att nån lyssnade. Ytterligare en grupp skulle redovisa och den pojken kunde inte läsa vad de skrivit och stod och stakade sig och mumlade så man inte hörde ett ord över stöket i klassen. Jag tyckte det var så hemskt alltihop! Ingen lär ha lärt sig någonting alls på denna lektion.

Jag frågade Alex efteråt om det var ovanligt stökigt denna dag (tänkte om de var trötta efter tennisen eller nåt) men han menade att det är så här de har det – varje dag (!). Vilken vidrig arbetsmiljö!!! Jag inser plötsligt att all huvudvärk Alex har är rätt rimlig. Vem skulle inte få det av att vistas i en sådan miljö fem dagar i veckan.

Vad har skolan gjort då. Jo de har mailat ut att ”det är lite stökigt” och att de satt in en extraresurs. Typ. Det är inte lite stökigt. Det är kaos! I veckan mailade en frustrerad mamma till alla föräldrar att hennes dotter blivit kallad hora, fitta och idiot av två av klassens värstingar. De går i tvåan!!!! Hon är inte den enda tjej som får höra sådant har jag sedan fått veta. Det är så sjukt! Och sjukast av allt är att man förstår av de mailsvar som sedan kommit från många av föräldrarna att de som har de stökigaste barnen inte riktigt vill ta ansvar. De tycker det är skolans fel eller omständigheters fel (mitt barn har bytt skola t ex).

Jag tänker att det finns två stora problem i klassen. Dels föräldrar som inte ser sitt eget ansvar för barnens uppfostran och dels systemfelet i skolan där barn med särskilda behov inte längre får gå i egna klasser anpassade utifrån deras behov. Detta i kombination med att lärarna inte har förmåga att entusiasmera och sätta sig i respekt på ett bra sätt. De skäller men det finns inga konsekvenser = man behöver inte bry sig = en negativ spiral. Vem vill höra skäll hela tiden liksom? Då slutar man lyssna. Jag ser en personalstyrka i skriande behov av coaching från nån med goda kunskaper i hur man hanterar konflikter och skapar positiv lärande miljö. Jag saknar negativa konsekvenser för dem som inte sköter sig. T ex få rasten indragen och få sitta och jobba när de andra är ute. Jag saknar fler klassrum så de som stör får gå till ett grupprum och jobba ihop med en lärare så de som faktiskt vill lyssna får en chans!

På tisdag har skolan nu äntligen kallat till ett föräldramöte med rektorn och nån av klassens lärare. Jag hoppas det kan ge något – men jag tvivlar. Vi vet ju alla att skattepengarna inte längre räcker till att ge skolan vettiga resurser. Våra politiker prioriterar ju annat, som 9 000 afghaner utan asylskäl… (Jag är inte bitter, oh nej.)

Att uppfostra rätt sorts man

augusti 30, 2017

Jag tänker mycket på det här med vilket ansvar det är att uppfostra en pojke. Jag vill ju att min son ska växa upp till en jämställd man som inte tar till våld, som inte våldtar eller uttrycker sig sexistiskt. Men hur gör man då? Hur gör man när vardagen erbjuder honom ett hem med rätt stereotyp uppdelning av sysslor? Mamma tvättar, lagar mat, städar. Pappa fixar med bilen, renoverar utsidan på huset, lagar trasiga saker. Gudarna ska veta att vi inte lever som jag (vi?) lär!

Men jag tänker ändå att vi ändå är på rätt god väg, Jag har konsekvent vägrat att behandla honom som en ”pojke” utan som ett barn. Han har fått alla sorters leksaker. Allt från gosedjur och dockor till bilar och byggsaker. Jag har erbjudit pärlor, pyssel, målarsaker och böcker av alla sorter. Vi har lekt mamma, pappa, barn och haft låtsasmiddagar med gosedjuren lika väl som vi byggt med lego.

Och jag har aldrig någonsin sagt ”Upp igen! Det där var väl inte så farligt!” när han ramlat och slagit sig. Jag har ibland fått kommentarer om det, men jag resonerade som så att 1) ett mindre barn blir ledset och behöver tröst och ska därför få det, medan ett äldre barn lär sig alldeles på egen hand att det inte är hela världen att ramla ibland och 2) det är extra viktigt att redan med en liten pojke visa att alla känslor är tillåtna och acceptabla.

Vi pratar ofta om känslor här hemma. Jag frågar aktivt hur Alex känt sig i olika situationer och berättar hur jag känner det när saker händer. Och han har verkligen blivit duktig på att verbalisera sina känslor! Jag fick hålla tillbaka ett leende i helgen, i en laddad situation där Alex var upprörd och mycket målande beskrev alla sina olika känslor. Inte läge att le då, men jag kände mig väldigt nöjd med hur väl han kunde uttrycka sig. 🙂 Och tänk så mycket lättare man kan bråka/diskutera om man kan förklara hur man känner sig!

Såg det här och kände att jo, jag är nog på rätt spår ändå. Och så varva med konstanta påminnelser om att tjejer och killar är lika mycket värda, att det är larvigt att killar inte kan ha rosa kläder m m. Pränta in allas lika värde liksom. Och lära barnet tidigt att ett nej betyder nej – både när man själv säger det och när någon annan gör det.

Kan vi inte alla föräldrar till dagens pojkar jobba lite mer aktivt med det här? Börja tidigt och konstant påminna. Då har vi kommit en bit på väg tror jag.

Har du fler bra tips och idéer så ”hit me”!

Otack är världens lön

juni 19, 2017

Ungefär exakt hela dagen igår lekte Alex med Liam. Han följde med dem och kvällsbadade (vilket bl a innebar att fånga grodyngel och sanda ner sig) och kom inte hem förrän närmare 20.00. Idag var frita stängt och Liam fick vara här hela dagen. De har spelat Minecraft, lekt, åkt in till stan med Riddaren och ätit på McDonalds och gått på bio (Smurfarna). Jag åkte med dem hem från stan, och vid halv fem gick Liam hem.

Man skulle ju kunna tro att sonen skulle vara rätt nöjd efter att ha fått leka med bästa kompisen i två hela dagar. Men nej. Istället surade han över att de inte fick fortsätta leka, trots att det faktiskt var Liams pappa som ”kallade hem honom”.

Alltså, ibland blir man rätt trött. I synnerhet Riddaren, som liksom offrat en semesterdag på detta och 400 kr.

Ah well… Han fick höra en del om det sen, vid middagen, den gode sonen. 😉

_DSC6549

Men samtidigt är det jättekul att Alex äntligen funnit en riktig bästa kompis. Och Liam är en jättegullig kille. Precis en sådan vän man hoppats att Alex skulle hitta. Så det är ju jättekul.

Lösenordsskyddad: Älskade unge

april 19, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Två till priset av en?

oktober 19, 2016

Man kunde ju tro att det skulle räcka att förvärva en ny pappa det här året…? Men tidigare ikväll började jag undra om jag inte fått två (?).

Följande konversation utspelade sig:

”Petra, kan du komma hit lite?!” (ropar Riddaren från Alex’s rum)

Jag hinner inte svara, eller ens resa mig ur soffan där jag satt, innan sonen med vuxet mästrande tonfall ropar: ”Hör du inte att pappa ropar på dig?!” (underförstått ”Vad olydig du är som inte kommer ilande i samma sekund”).

Så där har jag det var och varannan dag. Det är inte lätt när ens sjuårige son plötsligt axlar föräldrarollen alltså! 😉

 

Traumatisk fotografering

september 21, 2016

Idag var det klassfotografering i skolan. Eftersom Alex inte är speciellt förkyld längre – bara väldigt hostig när han anstränger sig/pratar – tyckte jag att han borde kunna vara med åtminstone på fotograferingen idag. Så jag mailade hans lärare igår och det var okej om vi kom 12.30 när fotograferingen skulle äga rum. Dessutom skulle vi få med oss lite läxor hem så Alex inte kommer efter.

Men när det var dags att gå tvärlåste Alex plötsligt. Det händer inte så ofta längre – men när det händer blir han helt omöjlig Han. Ska. Bara. Inte. Jag hade jobbat hemifrån bara för att kunna följa med till skolan och jag visste ju att han skulle ångra sig om han inte var med på bilden. Jag försökte resonera med honom och förklara att han helt säkert skulle ångra sig om vi inte gick dit och att inget farligt skulle kunna hända. men inget hjälpte.

Så jag fick mer eller mindre släpa honom till skolan och väl där fick jag handgripligen dra in honom genom ytterdörren och sedan spärra vägen så han inte kunde smita ut. Han var så arg på mig att han slog mig på armen flera gånger (vilket jag tyckte att han faktiskt förtjänade att få göra efter att jag pushat honom så hårt). Det var helt förfärligt! Jag kände mig sååååå usel, men jag visste ju varför han låst så. Det kändes konstigt och obehagligt att komma till skolan mitt på dagen när alla andra redan var inne i rutinerna och han kom med sin mamma fast han egentligen var hemma. Sånt gör honom helt låst.

Han var så arg på mig och så kränkt, och satt under ett bord och grät när klasskompisarna kom. Som tur är har han en lärare som har en lagom dos auktoritet/empati så hon fick fram honom. Just när han skulle sätta sig på tvären idag sa hon bestämt ”Kom nu Alex!” samtidigt som jag sa ”Jag väntar där borta i soffan” och så gick jag. Då gick det bra att följa med in i rummet där de skulle fota.

Jag tvivlade verkligen på om jag gjort rätt, men när jag efter några minuter smög bort och kikade stod han på sin plats och log och pratade med en kompis. Och efter fotograferingen var all ilska bortblåst och han var sitt vanliga jag igen. På vägen hem pratade vi om det som hänt och han erkände att han nog skulle ha ångrat sig om han fått hoppa över fotograferingen och nej, det hade inte varit alls så hemskt som han trott.

Ikväll har han öst kärleksförklaringar över mig (och jag över honom) och jag har känt att jag inte förtjänat dem. Jag vet fortfarande inte riktigt om jag gjorde rätt, men jag tänker att han måste lära sig att komma över sina låsningar och våga utmana sina rädslor. Man måste öva på obehagliga situationer och i denna fick han hela tiden hjälp av mig och av sin fröken. Eller så borde jag inte tvingat honom. Jag vet verkligen inte…? Det är inte lätt att vara förälder alltså!

Det svåraste jobbet

september 7, 2016

Det är tur att ingen i förväg talade om för mig exakt hur svårt jobbet som förälder är. Då hade jag nog aldrig vågat bli mamma. 😉

Riddaren och jag har uppfostrats väldigt olika när vi var barn, vilket gör att vi går in i det här med barnuppfostran med vitt skilda utgångspunkter. Ibland kompletterar vi varandra på ett bra sätt. Ibland krockar våra metoder rätt rejält. Och vårt smarta barn har ju snabbt lärt sig att mamma kan man manipulera till en viss gräns medan pappa är mer auktoritär.

Jag kämpar med att vara mer konsekvent och tydligare visa att ”här är gränsen och om du korsar den får det konsekvenser”när det t ex gäller sättet Alex ibland pratar (väldigt otrevligt och sarkastiskt) till mig. Och Riddaren får ibland kämpa med att inte brusa upp och bli omotiverat arg.

Ibland tittar vi bara uppgivet på varandra och undrar hur många oreparerbara skador man orsakar barnet mitt i all välvilja och kamp för att vara en bra förälder. Det är fan inte lätt alltså, det här med att vara pedagogisk, ha en ängels tålamod, sätta gränser, inte bara berömma prestation utan visa att barnet duger som det är, lära ut jämlikhet och sociala färdigheter, uppmuntra vetgirighet och allt vad det är man ska göra – samtidigt som man har ett jobb och ett hus att sköta.

Jag tänker att det i alla fall underlättar när man har ett barn som man förstår sig på. Som är lite av samma sort som man själv. Man fattar varför det reagerar som det gör, man känner igen sig själv och bara vet hur det tänker i många lägen. Det är inte lätt att ha ett barn (eller en förälder!) som inte alls funkar som man själv! Jag vet av egen erfarenhet.

Så även om jag hett skulle önska att Alex inte ärvt vissa av mina egenskaper kan jag ändå känna en viss tacksamhet över att jag åtminstone förstår preciiiis varför han är så rädd för att prova nya saker och reagerar som han gör. Jag kan relatera, berätta hur det var för mig när jag var liten och kanske pusha honom ibland. Jag känner igen hans lättkränkthet från när jag var liten (jag har vuxit ifrån det allra mesta av den oattraktiva egenskapen med åren tack och lov) och kan bemöta den. Jag tror jag rent allmänt har lätt för att minnas hur det var att vara liten och hur man reagerar och tänker och det hjälper mig ibland att vara en bättre förälder tror jag.

Jag tyckte det var rätt ångestfyllt att vara bebisförälder. Jag passar mycket bättre som förälder till en sjuåring. Det är en utmaning – men en rolig sådan. Det är så kul när man brottats med ett problem länge (som våra hemska mornar stor del av förra läsåret) och man till slut hittar ett förhållningssätt som funkar och allt plötsligt bara funkar såååå bra – för alla parter. I vårt fall blev det många familjeråd och diskussioner om varför vi alltid blev osams på morgonen och vad man kunde göra åt det innan polletten trillade ner hos Alex och han insåg att om han faktiskt klädde på sig, åt frukost och borstade tänderna när jag bad honom så blev vi inte sena och jag blev inte tjatig, stressad och arg och vi kunde komma iväg i tid och ha det mysigt istället. Tålamod och repetition is da shit!

Kolymbia, Rhodos, dag 4.

juni 30, 2016

Det var väl ungefär här någonstans vi började inse att det fanns myggor på Rhodos – and lots of them! Riddaren behövde sova i dubbelsängen för den var hårdast (han har ju dålig rygg och får jätteont av mjuka sängar). Alex ville inte sova själv i extrarummet där det stod två enkelsängar, så han fick välja om han ville sova med pappa i dubbelsängen eller med mig i extrarummet. Han ville då att han och jag skulle sova i extrarummet.

Nu visade det sig alltså att Alex och jag, som sov i eget rum var helt fulla av myggbett, medan Riddaren som sov i ”huvudrummet” inte hade ett enda bett. Hemma brukar det vara tvärtom. Myggen älskar Riddaren och jag brukar aldrig bli biten.

Rhodosmyggen är dessutom ljudlösa, de jävlarna, så man hör dem inte. Och betten är helt vidriga! Svenska myggbett kliar inte på mig om jag nu nån gång blir biten. Rhodosmyggbetten blev svullna, röda och kliade i flera dagar. Alex, stackarn, ser ut som han haft vattkoppor i ansiktet fortfarande p g a alla röda bett. 😦

I alla fall… Vi startade den här dagen som alla dagar ditintills, med frukost och sedan bad i poolen vid vårt hotellkomplex. Alex sprang i ett till George i poolbaren och fick sina ”apple juice”. De kunde ju inte prata i övrigt, men jag följde med någon gång och då sa George att ”now we’re best friends”, vilket Alex tyckte var jättekul. 🙂 Han var verkligen supertrevlig, denne George. Han berättade bl a att han och hans fru skulle få sitt första barn i slutet av augusti och så sa han att Alex påminde honom om honom själv i samma ålder (i sättet alltså).

Alex lekte mycket med den norska pojken i poolen så vi kunde ligga och slappa en del i våra solstolar. Skönt!

Efter lunch bestämde vi oss för att gå ner till havet. En av de svenskar som jobbade för hotellet (som lekledare och informatörer till gästerna skulle man kunna säga) berättade att det fanns fina ställen vid havet där man kunde snorkla och titta på fiskar. Så vi tog på oss badkläder och drog på oss tröja och kjol/shorts över och gick ner till stranden. När vi kom dit insåg jag att batteriet till systemkameran var helt slut (så typiskt), så det fick bli ett par mobilkamerakort bara.


Alex vid strandkanten.

Stranden var inte alls lika fin som den vi låg vid förra året. Det var rätt fult byggt ända ner till stranden och folk låg verkligen som packade sillar. Förra årets strand bestod bara av klappersten och var väldigt fin (om än opraktisk när man skulle bada). Den här bestod av både sten och (brun) sand.


Berget där i bakgrunden skulle vi komma att klättra på två dagar senare.


Håhåjaja. Sådana här bilder bjuder jag egentligen inte alls gärna på, men…man ska väl inte vara fåfäng….eller nåt (Fast jag måste påpeka att BH:n faktiskt inte satt så där snett och konstigt i vanliga fall. Jag måste ha suttit snett och konstigt med kroppen.) 😉

Vi hann knappt komma i och doppa oss och Alex hann se ett par små fiskar i sitt cyklop innan han började gråta för att det sved så på kroppen av saltet i vattnet. Ungen har ju känslig hud från början, och nu hade han väl återigen skrapat sig lite mot poolkanten (hände samma sak förra året) och då sved det i huden. Han fick rusa upp och torka av sig fort som ögat. Så nåt vidare badande i havet blev det ju inte. Efter den gången gick vi inte dit något mer.

På kvällen hade vi bokat bord på den mexikanska à la carte-restaurangen på vår del av hotellet (Tropical). Det ingick två gratis à la carte-middagar i all inclusive-paketet – och herregud vad mat vi fick!!!

Först fick vi in fyra eller fem stora fat med olika förrätter (varav det godaste var quesadillas). Redan när vi proppat i oss av dessa var jag mätt liksom. 🙂 Men då kom huvudrätten in (som vi fått välja när vi kom dit).

Jag tog chicken fajitas och Riddaren tog tacos. Alex tog (med stor skepticism) hamburgare).


Min chicken fajitas. Den var helt okej.


Riddarens tacos.


Alex och hamburgaren han verkligen fick kämpa med för den inte var god.

Mellan huvudrätten och efterrätten fick vi in någon slags drink med tequila och nåt sött (rätt god). Sen kom de snabbt (för snabbt för jag var proppmätt) med efterrätten. Alex ville inte ha nåt. Jag tog glass och Riddaren nån cheesecake.

Sen kunde vi RULLA därifrån! 😀


Tequiladrinken.

Medan vi satt på restaurangen förresten, häpnade vi återigen över ett fenomen jag aldrig sett tidigare. Vart man tittade satt barn (från ca året och upp till Alex ålder eller lite äldre) klistrade framför surfplattor vid matborden. Det verkade som föräldrarna tyckte det var en ypperlig barnpassningsmetod att ställa upp en surfplatta framför ungarna så de satt tysta och uppslukade vid middagen. Så. Himla. Beklämmande. När vi åt vår mexikanska middag satt det ett par med sina barn intill. Surfplatta på bordet och pappan uppslukad av sin mobiltelefon. Så trevlig familjemiddag…..eh….


Sociala familjen.

Efter maten gick vi och hämtade ett spel (Ap-Bingo) och så satte vi oss i baren och spelade och drack en drink. Supergulliga Betty i baren fixade en jättefin ”drink” åt Alex igen och jag berättade hur mycket han uppskattade drinkpinnarna och glittergrejerna hon gav honom. Även hon skrattade och pratade med Alex och blåste slängkyssar efter honom (han blåste tillbaka till henne). 🙂


san Fransisco till Riddaren, Piña Colada till mig och äppeljuice till Alex.

Medan vi satt där och mös ringde de från Riddarens jobb och frågade om han kunde jobba natt natten därpå. 😀 Liiiite svårt dårå. Men fräckt att ringa folk på deras semester tycker ju jag.


”Nej, jag kan inte jobba. Jag är på Rhodos.”

Och jag satt och beundrade en ring jag köpt i en av souveniraffärerna för 7 euro.

TGIF

april 29, 2016

Äntligen fredag! Jag har varit sååå trött den här veckan. Kanske inte så konstigt med tanke på dumma bihålor som aldrig vill bli bra, mötet med min pappa som tagit en massa tankekraft, jobbet där allt snurrar i 110 och så en son som är inne i en väldigt viljestark och trotsig period och där vi även kämpar med hans himla slående från sida till sida med huvud och överkropp nattetid. Allt tar en massa energi och jag sover dåligt om nätterna.

Men känner mig rätt glad ändå. Trött men glad. Jobbet tar energi, men många av de nya arbetskamraterna ger mig också en massa energi. Och jag trivs så himla bra med min handledarkollega M!

Idag stod jag och gnabbades med Kent och Bosse på morgonen och skrattade så tårarna rann. Man behöver sånt efter en tämligen bister morgon då jag fått ta till skarpaste rösten för att få Alex att borsta tänderna och göra sig klar att gå. Allt är ju nämligen viktigare (läs roligare) att göra på morgonen än det man verkligen borde göra. Så man tjatar och tjatar och han svarar att han skaaaa……och så händer ingenting. Jag blir tokig!

DSC03575
T ex är det viktigare att stå vid garderobsspeglarna och leka än att borsta tänderna.

Nu jobbar Riddaren 06-18 lördag och söndag så Alex och jag får roa oss själva. Själv skulle jag vilja ägna helgen åt att sova, sova lite till, vila, se på en massa film, sova och sen kanske vila lite. 😉