And on and on it goes

Jaha. Sjätte förkylningsdagen och Alex är fortfarande eländig. Igår fick han ett magras vid middagen och fick rusa på toa. Sedan dess har han magont (mer än vanligt alltså). Han är fortfarande jättetäppt och när han leker kan han inte låta bli att låta (högt), och får då hosta. Nu på kvällen började han frysa och känna sig eländig. Jaha. 37,7 i temp igen. Nåt knas är det ju.

Nu har han ju varit hemma en vecka från skolan så det vete sjutton vad vi ska göra om han inte är kry på måndag? Riddaren är ledig fram till torsdag, så för den delen kan han ju vara hemma utan att nån måste vabba. Men man kanske borde låta nån titta på honom? Svårt det där!

Och mamman med det seriöst störda orossystemet börjar förstås nojja. HATAR när han är sjuk! Verkligen HATAR det!!! Vet att jag skulle behöva gå i någon form av terapi för detta – men ni vet… Svensk sjukvård… Tror inte nån skulle orka bry sig. Det är ju inget som gör mig sjukskriven liksom…

Men, men… Han var i alla fall hos astmasköterskan med sin pappa idag och hon verkade nöjd med testerna han fick göra. Och testerna indikerade ingen allergisk påverkan vilket känns bra med tanke på marsvinen och höet. Den (eventuella) överkänsligheten verkar iofs mest visa sig som kliande ögon…

Bli bra nu lilla Skrutte!

Annonser

Badkalas

I går (lördag) var Alex bjuden på badkalas. Han vaknade med rinnsnuva och visade alla tecken på att börja bli förkyld på allvar. Men orken var det inget större fel på, så att tacka nej i sista sekund kändes inte som något alternativ. Detta är ju liksom barnet som ALLTID lyckas bli sjuk när det vankas kalas. Typ.

Och badet gick bra. Han verkade ha kul, även om han började se trött ut i slutet av timmen. Men alla barn hade liksom dämpat sig lite efter en timme…

Efter dusch och torkning bjöds det på korv med bröd och glass.

S, som fyllde år, hade önskat sig Hatchimals. Tydligen det som tar över efter Pokemonkort och spinners. Suck… Alltid är det något de ska samla på, barnen…

Vid det här laget var Alex synbart trött och hade onda utslag på kroppen (tror han reagerade på kloret), så vi tackade för oss lite i förtid och åkte hem. Då hade febern brutit ut och Alex var en trött, glansögd liten hög i soffan resten av eftermiddagen.

Bättre, men inte bra

Han är ju bättre, Alex. Huvudvärken har försvunnit (prisa Herren för det) och han säger själv att han är mycket piggare. Men den där retfulla förhöjda tempen kvarstår. Han har alltid runt 37,4 på eftermiddagarna nu. Det är så jag börjar tro att det är hans nya ”normaltemp”. Eller om det kan vara pollenallergin som gör att hans kropp hela tiden får lite högre temp p g a den konstanta retningen?  Jag vet inte.

Det som är jobbigt är att hans läkare sa att han inte skulle träna om tempen översteg 37,2-37,3. Men vi kan ju inte för evigt låta honom avstå gympa och träning liksom. När han nu själv säger att han mår bra. Jag kan väl se att han är lite tröttare än normalt, men det är väl å andra sidan inte konstigt med pollenallergi och efter veckor då han varit väldigt inaktiv. Så idag fick han åka på jujutsuträning i alla fall. Ibland får man gå på magkänslan helt enkelt.

Det har hur som helst varit fantastiskt skönt att han varit så mycket piggare de sista dagarna! Igår hade han med sig en kompis hem efter skolan och han gick inte hem förrän 17.30. Visst var Alex trött då, men han höll ändå ihop hela vägen i sängen utan sån där ”melt down” som ett övertrött barn lätt får.

I morgon blir det en lååång dag. Jag måste lämna honom på frita redan 07.15, sen hämtar Riddaren honom och samma kompis som var här igår klockan 14.45 för vidare lek här hemma har de bestämt. Hoppas han orkar!

2 x vårdcentralen

Så, klockan 15.00 på skärtorsdagen fick vi då träffa barnläkaren. Som tog oss på allvar. Som alltid. Som lyssnade och frågade, vände sig till Alex och bemötte honom jättefint. Som talade om för honom att hon tyckte att han var så klok och mogen och att hon uppskattade att han såg henne i ögonen och svarade och lyssnade ”fast jag pratar med brytning och kanske är lite svår att förstå”. Härliga människa! 🙂 Hon tittade i öronen och konstaterade att trumhinnorna var grumliga (=vätska bakom) och i näsan. Hon hummade och funderade och sa att hon misstänkte att han har bihåleinflammation. Men att de skulle ta ordentligt med prover för säkerhet skull. Sen följde hon med oss till lab för att se om det var för sent på dagen att ta alla prover och på vägen drog hon mig lite avsides och sa tröstande att hon inte trodde det var något att oroa sig för. ”Han ser ut som ett friskt barn ska göra”. Gulle henne! ❤

Naturligtvis var det för sent att ta proverna. Så vi fick vänta tills idag. Riddaren var en hjälte och skjutsade oss till vårdcentralen och sedan till skolan (och sen mig till sjukhusets apotek så jag kunde hämta ut medicin som var tvärslut och som jag behövde). Han borde ha sovit för han jobbar nätter.

Själva blodprovstagningen (två rör från armvecket) var inte rolig. Inte för att det gjorde särskilt ont. Alex fick Emlakräm innan. Men han är så himla stickrädd. Det är iofs inte så konstigt med tanke på vad han varit med om. Men ändå! Och han var så tapper. Satt i mitt knä och blundade och höll mig krampaktigt i handen. Stora tårar droppade ner på våra händer… Men han skrev inte och spjärnade inte emot utan fann sig ändå i det ofrånkomliga. Så det gick rätt bra ändå.

Och jag har pratat med Alex’s lärare om hur det är så de lovade hålla ett extra öga på honom. Men det gick bra idag. Han hade inte haft huvudvärk (första huvudvärksfria dagen på evigheter), men var trött när jag hämtade honom. Men inte dödstrött. 37.5 i temp när vi kom hem så nån träning kunde det inte bli. Jag frågade särskilt barnläkaren hur vi ska göra och hon sa att har han över 37.2-37.3 ska han inte träna. Så i morgon får han även avstå gympan. Men då får det väl vara så.

Nu längtar jag bara efter provsvar och allra helst ett besked om att han typ behöver en penicillinkur och sen är han bra.

Är så tacksam över att jag kan jobba hemifrån tisdag-torsdag och därmed kan hämta Alex när skolan slutar 13.40! Blir han inte sämre så funkar ju den lösningen.

Äntligen!

Det finns inte mycket alternativ till vårdcentralen här i stan alltså. Så idag åkte vi in till vårdcentralens lättakut och satte oss. Jag hatar verkligen denna lättakut! Det finns aldrig något syre, det finns för få stolar, folk har dränkt sina otvättade kroppar i billig parfym och det är snarkande människor och skrikande ungar överallt. Tortyr!

Men efter 1½ timmes väntan fick vi träffa en jättetrevlig sköterska som verkligen tog oss på allvar. Det var inget snack om att vi inte skulle få träffa en läkare. Men inte bara det. Hon tyckte inte det dög med en vanlig lättakutsläkare utan hon började rota runt i Mirjanas (Alex’s barnläkare) schema och hittade en trolig lucka på eftermiddagen. Hon ringde runt halva vårdcentralen och när hon inte fick svar sprang hon iväg och letade upp Mirjana för att säkerställa att hon kunde boka tiden åt oss. Det kunde hon som tur var. Så nu får vi träffa en bra läkare klockan 15.00. Känns så skönt!

Och vi kunde åka förbi Apoteket på hemvägen och fixa Emlaplåster så Alex kan bli bedövad i armvecket innan det är blodprovstagningsdags. Han är såååå rädd för det! Lilla älsklingen! Iofs inte ett dugg konstigt med tanke på hur traumatiskt det var att sätta en kanyl när han var vinterkräksjuk i december 2015. Det var verkligen vidrigt den gången! Känns så hemskt att tvinga honom till något han är så rädd för, men man måste ju. Vi får försöka belöna honom ordentligt efteråt!

Sedan igår har f ö även jag förhöjd temp, allmän sjukdomskänsla och trötthet. Det är nästan så jag är glad för det för det ökar ju liksom chansen att det är ett synnerligen envist virus Alex har och som han nu smittat mig med. Jag är gärna sjuk i en månad om det innebär att det han har är ett virus som går över av sig själv till slut!

Sjukstuga

Sjukstugan fortsätter. Lilla älsklingen dras med en envis huvudvärk och förhöjd temp som vare sig Alvedon eller Ipren hjälper på. Det är väldigt svårt att inte oroa halvt ihjäl sig! Försökte få kontakt med vårdcentralen i fredags, men jag kom inte på att jag skulle ringa förrän klockan 11.00 och då tog de inte längre emot samtal (!). I morgon bitti är det jag som ringer i samma ögonblick de öppnar telefonerna.

Tur i oturen att det är påsklov och maken har tagit föräldraledigt måndag-onsdag. Sen är jag ledig på torsdag och sen är det ju påsk. Måtte vi nu bara kunna få en läkartid och hjälp att klura ut vas som är fel med Alex!!!

Och Riddaren har en trasig axel. Han träffade en ortoped i veckan som olycksbådande pratade om möjlig artros och skickade en röntgenremiss. Han ska på röntgen i slutet av veckan så får vi se sen. Nu kämpar han envist på med jobb, trots smärtan.

Inte är det vidare roligt, livet, just nu…

Det kunde väl änna räcka nu?

Jag har inte skrivit så mycket om det, men de senaste veckorna har Alex dragits med förhöjd temperatur av och till (mest till), trötthet, huvudvärk lite av och till och nu en förkylning sista veckan. Han har varit hemma från skolan torsdag-fredag förra veckan och hela veckan innan dess. Det är helt hopplöst! Nu har han ändå, med viss möda, orkat med skolan måndag-onsdag och idag hade han t o m med sig en kompis hem efter skolan. Men ikväll slog febern till igen – bara så där. Den steg snabbt och huvudet värkte. Så nu lär han ju vara tvungen att vara hemma IGEN i morgon.

I fredags ringde jag vårdcentralen och bad om en tid hos barnläkaren – dels för att få allergimediciner på recept och dels för att prata om det här att han varit mer eller mindre konstant sjuk sedan i augusti. Vi har inte fått någon tid än…

Det är verkligen inte bra för min mentala hälsa detta! Jag får sånt ångestpåslag när han är krasslig. Katastroftankar, magras, sömnproblem, ångest, ångest, ångest! Nu vill jag bara att vi ska få en tid på vårdcentralen så de kan ta en massa prover och kolla så det inte är nåt allvarligt fel på honom. Jag förstår ju rent förnuftsmässigt att det troligen är ett envist virus han dras med den här gången, men det hjälper liksom inte. Jag oroar ihjäl mig ändå. Jag skyller det på traumat från när han var bebis och fick autoimmun hemolytisk anemi.

Men nej! Inte igen!

Jaha.

Alex klagade flera gånger igår på att han kände sig dålig och det märktes att han inte var piggelin.

I natt sov han jätteoroligt och jag tyckte han kändes varm. Han väckte mig vid 05.00 och hade huvudvärk. Jag tog tempen och då hade han 38.3. Han fick Alvedon mot huvudvärken, men kunde inte somna om. Så han fick ligga och titta på film i sovrummet medan jag försökte sova. Riddaren jobbar nätter och kom hem vid 06.30. När han gick och la mig skickade han in mig i gästrumssängen så jag fick sova lite till.

När jag vacklade upp vid åttatiden var det en rätt ynklig Alex som hade noll aptit. Han tvingade i sig ett glas mjölk, en riskaka och en pytteliten skål yoghurt till frukost. Sen orkade han i alla fall sitta vid sin dator och spela Minecraft.

Men barnet har alltså stirrat på en skärm sedan 05.30 i morse och nu är det lunchtid. Men jag vet verkligen inte hur man ska komma runt det när han är febrig, har huvudvärk och inte orkar göra nåt annat?

Man får väl trösta sig med att de friska(re) dagarna begränsar vi skärmtittandet till nån timme per dag.

Hur som helst. Detta med att barnet bara inte kan bli friskt börjar verkligen oroa mig. Han har varit frisk och pigg nån enstaka dag då och då sedan slutet av augusti (!!!). Det hade väl varit okej med ett mindre barn som just skolats in på dagis, men han är ändå åtta år! Ingen av hans klasskompisar har det så. Jag börjar tänka på immunförsvaret och det faktum att han ju hade autoimmun hemolytisk anemi som bebis. Kan det vara nåt knas med immunförsvaret? Jag måste ringa vårdcentralen och föreslå att vi får en läkartid och att de tar en komplett blodstatus på barnet. Gud vad arg mitt spruträdda barn ska bli! Men jag behöver få veta om detta verkligen är normalt!

On and on it goes

Ännu en dag med feber och öronvärk. Det visar inga tecken på att ge med sig. Två nätter i rad nu har Alex vaknat och gråtit för att örat gör ont, men tack och lov kunnat somna om när han fått Ipren. Han är så lomhörd och hör konstiga pip och ljud i örat. Googlade just öroninflammation och där står det att man ska kontakta läkare efter 2-4 dagar om barnet inte blir bättre. I morgon har det gått fyra dagar sedan han fick ont. Så jag antar att jag får ringa sjukvårdsupplysningen och kolla av läget i morgon om han inte är bättre. Jag hoppas SÅÅÅ att inte trumhinnan spricker igen. Dels för att det ju tydligen gör så himla ont, men också för att det nu bara är drygt en månad tills vi åker till Rhodos. Och det vore ju för trist om han får badrestriktioner (jag har ingen aning om hur lång tid det tar innan trumhinnan läker liksom?).

Man kunde ju tycka att förkylningar och elände skulle ge med sig när det blivit maj. Man kunde ju det. Men tydligen inte. Själv självmedicinerar jag med kortison igen för att stå ut med mina bihålor. Måste verkligen ta ny kontakt med vården, men hatar det så innerligt. Jämt ska man behöva känna sig som en jäkla simulant….typ. Igår ringde jag i alla fall tandläkaren och fick en återbudstid på måndag morgon. Det är nåt fel som är trasigt nånstans i min övre högra tandrad. Jag har inte kunnat tugga på den sidan på flera veckor och det ilar satan när jag dricker kallt eller varmt. Sen har jag konstant molvärk i överkäkarna, men det kan ju lika gärna bero på bihålorna (även om jag börjar tro att värken på höger sida kommer från en tand för den blir sakta men säkert allt mer distinkt).

Alltid är det nån skit liksom…

Öroninflammation

Stackars Alex! Man kunde ju tycka att det kunde räcka med att vara förkyld i 1½ vecka. Men nej. Nu kör vi en öroninflammation ovanpå det också. Tror någon kanske nu lärt sig att det är vits att ta nässpray och snyta sig ordentligt när man är genomtäppt i bihålorna. Det har varit ett evigt gnäll i 1½ vecka och till slut tröttnade jag och lät honom gå ett dygn utan nässpray och utan att tvinga honom att snyta ut allt snor som satt i bihålorna. Och vips kom öroninflammationen som ett brev på posten. Kan ju vara sammanträffande, men jag undrar det. Nu kör vi i alla fall maxdos Nezeril och snyter och sprayar Renässans saltvattenlösning däremellan.

Det gick skapligt i natt. Alex vaknade en gång och hade ont, men då hjälpte det med Ipren. Men han sov oroligt och nu på förmiddagen började tempen krypa uppåt. 38,2 sist jag mätte. Så det är sängläge, uppallrad med kuddar, framför TV:n som gäller idag. Han är så hängig, kraken, och örat värker.