Posts Tagged ‘förskola’

Sista dagen

juli 3, 2015

Idag var Alex’s sista dag på förskolan. Nu stundar sommarlov och sen börjar han förskoleklass till hösten. Mammas stora kille! ❤

Själv var han inte jättenöjd med att sluta. Han är ju liksom grabben som ogillar förändring. Men det gick bra att gå hem. Inga tårar, utan han kramade om Kristin som var sista pedagogen kvar, och sen gick vi hem och badade i poolen.

Tre år har gått på detta dagis, och under dessa tre år har det gått från jättebra till tämligen värdelöst om du frågar mig. Sista året har det bara handlat om förvaring av barnen har det känts som. I onsdags var t ex första gången på dessa tre år som Alex fick vara med på en utflykt där de faktiskt tog bussen (till en lekplats). Annars har det bara handlat om korta utflykter i närområdet. Himla konstigt tycker jag med tanke på att det finns barnteater, gratis muséer som riktar sig till barn, ett bibliotek som brukar ha sagostunder m m.

Ah well… Nu stundar i alla fall nya tider och jag hoppas det blir mer lärorika och stimulerande dagar för honom till hösten!

IMG_0764

Inför att Alex skulle sluta fick vi möjligheten att lämna en USB-sticka till dagis och så fyllde de den med bilder från hans tre år. Eller fyllde och fyllde. Så där värst mycket kort var det inte. Men några roliga kort fanns där. Bl a det här ovan som är från när han precis avslutat inskolningen och nog söker lite trygghet hos kompisen Selma. ❤

Annonser

Elaka Mamman & Elaka Pappan

juni 10, 2015

Idag var det ett springa-/jogga-/gå-lopp på dagis på förmiddagen. Alex skulle egentligen inte börja förrän 11.00 men Riddaren tyckte att han kunde vara med på loppet och gick dit med honom till 09.30. Alex däremot tyckte inte att han skulle vara med. Han vill aldrig vara med på saker som ens påminner om tävlingar och i synnerhet inte fysiska sådana.

Han grät och tvärlåste och Riddaren fick ur honom att han inte ville vara med för ”han kunde ändå inte vinna”. Riddaren förklarade länge och väl att man kan vara med bara för att det är kul eller för att tävla mot sina egna resultat och vi pratade om att man måste träna för att bli bättre på saker. Men inget hjälpte. Han. Skulle. Inte.

Och det funkar väl så länge man går på dagis och allt deltagande är frivilligt. Men hur blir det i skolan på idrotten? Det håller ju inte att dra sig undan nästan allt men inte redan kan och är duktig på. Så därför tyckte både Riddaren och jag att han faktiskt skulle delta idag. Om han så skulle gå runt banan.

Och jävlar i min lilla låda så arg och ledsen han var! Jag gick dit jag också (fast kom lite senare) och han var som en liten tvärlåst klump som bara inte skulle. Det kändes verkligen så där att tvinga honom, men han fick (med oss) banan runt medan han grätskrek hela vägen. Vi har ju lärt oss vid det här laget hur han funkar och i sådan här lägen måste man vara stenhård och tvinga honom. Det är enda sättet att få honom att komma över en sådan här tröskel. Annars kommer han aldrig att delta i den typen av aktivitet. Men man känner sig som en skit och undrar vad dagispersonalen tänker om oss. Fast vi förklarade för dem varför vi tvingade honom, och de verkade i alla fall fatta (de vet ju också hurdan han är).

Efter loppet bjöds det på lite fika och efter en lång kramstund och lite prat upphörde tårarna och Alex kunde sitta med och fika. Det som var skönt var att inga barn retade honom för att han var ledsen eller för att han kom sist. Istället hejade alla som kommit i mål på dem som kom i mål senare. Härligt att se! 🙂

När Alex var glad igen gick Riddaren och jag hem (och jag fortsatte till jobbet och vidare på ett möte i Linköping). När jag hämtade honom (sent – 17.30) var han glad och hade så varit hela dagen enligt personalen. Skönt det! Nu ska vi försöka prata om det här lite i omgångar de kommande dagarna så han säkert förstår varför vi tvingade honom och varför det är så viktigt att vara med på saker (för att man måste i skolan, för att få motion och för att det faktiskt kan vara roligt).

Håhåjaja… Ibland är han alldeles för lik sin mamma! Jag tror inte jag vägrade vara med när jag var så där liten, men jag känner igen mig i mycket av hans tänk. Kan jag inte med en gång vill jag inte öva. Vet jag inte hur man ska göra vill jag inte försöka och kanske göra bort mig. Såna saker. 🙂 Och jag vill inte att han ska bli begränsad av sånt! Så vi får väl fortsätta att vara Elaka Föräldrarna ibland och tvinga honom att faktiskt försöka saker.

Förskoleavslutning

juni 7, 2015

Varje år i början av juni är det gårdsfest på förskolan. Gårdsfest och avtackning av de barn som börjar förskoleklass till hösten. Och det är föräldrarna till de barn som slutar som förväntas ordna festen. Precis vad jag orkade med denna hemska vår. Men, men, har man inget val så går ju det mesta. Eller, det fanns väl föräldrar till några av barnen som valde att bara skita i att vara med och planera och fixa, men jag skulle skämmas ihjäl över att vara en sådan person så för mig var det verkligen inget alternativ. Så häromveckan träffades vi och planerade, och jag åtog mig att köpa chokladguldmedaljer till sexåringarna och fixa tipspromenad.

Och i torsdags var det dags. Vi hade tur med vädret denna usla vår/försommar. Det blåste ju (som det tydligen ska göra hela tiden) men var soligt och rätt varmt. Personalen på förskolan hade ordnat med själva avtackningen av barnen medan vi föräldrar fixade aktiviteter och sommarpresenter till personalen.


Det var lite nervösa sexåringar (och blivande sexåringar) som tågade ut genom gulddraperiet och sjöng en sång för oss föräldrar.


Sen fick alla sexåringarna varsin guldmedalj, ett diplom och en bok i avslutningspresent.


Vi hade ordnat såpbubbleblåsning, tipspromenad, bollkastning m m som barnen fick ägna sig åt en stund.


Sen var det picknick på gräsmattan (och somliga proppade munnen full med Digestivekex).


Efter ett tag samlade fröknarna alla barn på kullen och så sjöng de några sånger för oss.


Alex deltog med entusiasm minsann!


När de sjungit klart fick sexåringarna hjälpas åt att dela ut presenter till pedagogerna. Alex siktade snabbt in sig på sin (vår) favoritfröken Ingrid! 🙂


Till sist utmanade fröknarna sexåringarna på potatisrace. Men då tvärlåste Alex och vägrade vara med.

Och sen, ja då fick vi gå hem. Jag kan ju tycka att det var synd att förskolan inte tog chansen att presentera det de jobbat med under året. De har haft temat ”Rötter” hela året och de har presenterat väldigt lite för oss hur de jobbat med detta tema. Jag föreslog under utvecklingssamtalet att de skulle passa på och berätta lite på gårdsfesten och kanske ordna en rundvandring så man kunde se vad de gjort, men det blev det tydligen inget av med. Jaja…

Borde det inte vända nu?

maj 26, 2015

Jag undrar vad det är med denna vår? Jag tycker var och varannan människa klagar över att de är så trötta, förkylda, deppiga eller håglösa. Och själv tycker jag krämporna hopar sig mer än nånsin. Jag har nackspärr på nackspärr. Min hals känns helt igensvullen och öm av och till och har hållit på så sedan i december. Jag har konstiga magknip som kommer och går. Nu har jag haft ont i bröstkorgen av och till i en vecka. Och så det gamla vanliga med uretriten som kommer och går och konstant huvudvärk som toppas med hemsk migrän en vecka i månaden. Seriosly? Känns lite som jag är färdig för skroten faktiskt.

Och lägg till det kommande vecka med cirkusbesök, anordnande av gårdsfest på dagis, övernattningsbesök hos sväronen och man får en lätt panikstressad Petra som bara vill springa och gömma sig.

Det är ju liksom nu man ska tanka energi, vara frisk och komma igång med träning?!? Inte gå runt som ett jämmerligt vrak som försöker överleva en dag till på jobbet – dag efter dag. Suck!

Nåja… Jag har i alla fall fått svar på mammografin idag. Inga konstigheter. 🙂 Och jag var hos tandläkaren idag och jag hade inga hål. Det gjorde gräsligt ont när hon gick loss på tandstenen (fick eventuellt lite lätt panik där ett tag), men jag överlevde ju bevisligen. 🙂

Sen var sonen helt förkrossad när jag hämtade på dagis och hade blivit osams med en av sina fröknar. Han var så himla arg och ledsen och kränkt. Och det är väl hans stora brist här i livet, att han är så långsint och lättkränkt ibland. Jisses vad vi jobbar med det! Så det gick åt mycket energi åt att först ta reda på vad som hänt (han ville inte berätta) och sen försöka trösta, samtidigt som man försökte ge honom perspektiv på det som hänt, och förklara varför det blev som det blev. Men han var fortfarande arg och ledsen när han skulle sova så vi får försöka prata om det lite mer på dagis i morgon (när jag egentligen har bråttom till jobbet….suck). Aja…..livet med barn. 🙂

Man påminns så ofta om hur jobbigt det är att vara barn – och hur viktigt det är att lära sina barn berätta hur de upplever saker/känner sig och att argumentera för sin sak. Ord är makt och nyckeln till förståelse/empati.

Sen kan man som förälder ofta bli frustrerad över det korta uppmärksamhetsspann en sexåring har. Man kan inte prata om sådana här händelser för länge för efter en stund orkar han inte behålla fokus och lyssna. Det märks så väl när hjärnan blivit ”full” och han inte orkar ta in mer. Så man får ta lite i taget.

Utvecklingssamtal

maj 24, 2015

Jag har visst inte skrivit något om utvecklingssamtalet jag var på i tisdags. Ja, på dagis alltså. Jag fick prata med bästaste Ingrid, så det var svårt att framföra så värst mycket kritik, för hon har hela tiden varit en klippa! Hon har alltid kunnat hantera när Alex blivit extremt mammig och inte velat följa med på aktiviteter, och månar så om alla barnen. Det är ju liksom inte henne jag har åsikter om! Men visst, jag framförde en del brister som jag tycker har uppstått det senaste 1½ året.

Annars blev det ju mycket prat om Alex. Och hon hade inget annat än beröm att ösa över honom. Han har ett väldigt stort ordförråd, är duktig på att argumentera (jo, tack, vi vet!) och talar tydligt. Han är intellektuellt långt kommen och intresserad av matematiska begrepp. Det märks att han får mycket uppmärksamhet hemma och att ni pratar mycket med honom, sa hon.

Han är populär i gruppen, visar hänsyn mot de mindre barnen, kan vänta på sin tur men kan också hävda sin rätt. Han litar på sin egen förmåga och kompisväljer inte aktivitet utan gör det han känner för. Han leker både med små och stora barn, och både med pojkar och flickor.

Han tycker om att bygga och skapa saker och kan hålla på länge och koncentrerat. Han har livlig fantasi och hittar på långa lekar/berättelser som han spelar upp.

Han väljer sällan grovmotoriska aktiviteter och det är inte hans starkaste sida, men han har utvecklats mycket och det utgör inget hinder för honom, menade hon. Han gillar både mamma-pappa-barn-lekar och lite mer grabbiga jaga-lekar. Han låter sig heller inte hindras att leka traditionellt mer ”flickiga” lekar (gör mig så glad att höra).

”Han är precis sån som en sexåring ska vara” avslutade hon och kunde inte komma på något område vi behöver jobba på när jag frågade. 🙂 Så……lite glad och stolt blir man allt efter ett sådant utvecklingssamtal!

Världens bästa Alex! ❤ ❤ ❤

Var det maj sa vi?

maj 10, 2015

Man trodde ju liksom att med våren avtar alla sjukor som härjar på dagis.

Haha!

I torsdags när jag hämtade Alex satt det lappar om att det gick vattkoppor, scharlakansfeber OCH magsjuka! What the fuck liksom!!!

Så när Alex fick jätteont i magen när vi åt frukost i fredags, och sedan inte kunde gå upprätt på grund av magknip, grät jag inte jättemycket över att han fick vara hemma. Ja, inte så att jag vill att han ska vara sjuk, men fy sjutton vilken smitthärd det är på dagis just nu! Och framåt lunch hade magknipen lättat på, och på eftermiddagen gick den över helt och sedan dess har han varit sitt vanliga pigga jag igen. Så det var väl bara nåt tillfälligt. Skönt!

När man blir lite less

april 29, 2015

Tio över åtta i morse ringde telefonen. Det var en av pedagogerna på Alex’s förskoleavdelning som ringde. Jo, för de hade ju sett att han var ledig idag och just idag skulle alla sexåringar få gå på utflykt till skogen och träffa sina blivande klasskompisar på förmiddagen. Så nu ville de ringa och erbjuda honom att följa med. Först fattade jag inte alls vad hon pratade om för de har inbokade besök på skolan under maj. Men detta var alltså något annat förstod jag ju sen. Men hur har det gått ut information om detta till oss föräldrar undrade jag. Nja, nä, det hade det väl inte gjort då förstod jag. Man riktigt hörde hur pinsamt det var för henne att behöva tillstå detta och hon skyndade sig att lägga till att hon bara blivit tillsagd att ringa mig så hon visste inte riktigt hur det planerats eller om det skulle bli fler tillfällen.

Jag förklarade att Alex och Riddaren dessvärre redan gjort upp planer för dagen (de har åkt ut till sväronen och ska sova över) så tyvärr kunde ju han inte komma. Och jag lyckades låta bli att låta irriterad utan bad bara om att vi skulle få information i förväg om det blir fler träffar för barnen. Senare under dagen kom det ett mail till alla sexårsföräldrar som talade om när nästa sexårsträff är.

Jaa-aaa…suck…inte är det mycket som funkar som det borde på dennas förskola detta år. Bara nu, under 2015, har de lyckats glömma att fira Alex’s födelsedag och vid två tillfällen missat att informera oss om att femårsgruppen är inställd när han har extratid för att kunna vara med (ska jag berätta hur kul det är att komma dit med en glad unge och få vända i dörren med en lika besviken unge som får gå hem igen?). Dessutom tror jag femårsgruppen blivit inställd ungefär lika ofta som den blivit av och när den väl är känns det som de inte alls tar till vara på chansen att göra kul saker med de lite äldre barnen. Inte en enda gång har de t ex gjort nån bussulflykt in till stan (eller nån annanstans heller för den delen).

Som jag skrev häromdagen, det känns som att det är hög tid att flytta över till skolans verksamhet nu!

Och hur går det då?

mars 11, 2015

Jo tack, vi har nu haft en helt konfliktfri morgon, Alex och jag. Han var hur duktig som helst med att fixa frukost, påklädning och tandborstning och vi kom i väg i god tid till dagis. Jätteskönt! Nu hoppas vi på att trenden håller i sig!

Och apropå det… Är det någon av er trogna läsare som minns hur vi i åratal kämpade med dagishämtningarna?! Hur arg Alex blev varenda hämtning, hur jag kände mig som sämsta mamman ever när han absolut inte skulle följa med hem och ålade och skrek och fick bäras till vagnen med tvång? Jag glömmer aldrig den gången då han hela bussresan hem (detta var när han fortfarande gick på dagis inne i stan och vi flyttat ut till Hooden) skrek att jag var världens dummaste mamma och att han ville tillbaka till dagis (vad jag skämdes!)… 🙂

Det spelade liksom ingen roll vad vi sa eller gjorde och personalen på dagis försökte trösta oss med att det var så för många barn (fast vi aldrig såg något barn som konsekvent betedde sig så dag ut och dag in).

Men nu! Nu är han en ängel när man kommer för att hämta honom! Det spelar ingen roll hur roligt han har, eller hur lite han vill följa med, han gör det ändå. För det mesta kommer han ruuuusande och kramas med ett stort leende. Har han riktigt roligt kan det hända att han mulnar lite och påpekar att han egentligen inte har lust att gå hem – men han följer ändå med utan protester.

Och. Det. Är. Så Skönt. Ord kan inte beskriva hur underbart det är! Vardagen är sååå mycket lättare nu! 🙂

Lekkamrat

september 24, 2014

Det händer ju inte jätteofta att Alex har kompisar som kommer hem till oss. Dels för att vi inte har vänner med barn i samma ålder. Dels för att han själv är väldigt rädd om sina grejer och har lite svårt att låta andra barn leka med dem utan att bli arg/ledsen om de inte är lika rädda om hans saker som han själv är.

Det går jättebra när det kommer lugna barn som är lite som Alex – rädda om saker och ting. Och nu på eftermiddagen gick Riddaren och Alex till dagis efter mellis och hämtade kompisen Moa. Hon hade varit så ivrig att de skulle komma så hon stod vid ytterdörren och bara hoppade av lycka när hon fick syn på Alex. Sen fick han en bamsekram och så var leken i full gång. Hon hade knappt tid att klä på sig ytterkläderna ens. 😉

När jag kom hem vid 15.30 hördes skratt och prat från Alex’s rum. De lekte så intensivt att de inte ens märkte att jag kommit hem förrän jag gick in och hälsade. 🙂 Som den busiga mamma jag är smög jag dit och fotade lite.


Coola ljussablar.


Alex visar alla sina Playmobilpirater.

Och Moa var så söt! Hon frågade hela tiden ”Vad är det här?” eller ”Får jag låna den?”. Verkligen Alex’s drömgäst! Hur rädd om alla saker som bara helst!

Och Alex i sin tur var verkligen jättegenerös när de lekte. När vi leker med honom ska han bestämma allting, annars blir han sur. Nu fick Moa bestämma massor och ha nästan vilka leksaker hon ville i leken (de skulle bl a dela upp djur emellan sig och Moa fick flest). Han var verkligen en duktig ”värd” och mammahjärtat sväller av stolthet! 🙂


Fniss och bus när de gjorde pärlplattor.

När Moas pappa och lillasyster kom för att hämta henne ville hon inte gå hem. Nej, hon ville bo här för de hade så kul. Söta unge! ❤

Det är verkligen en perfekt lekkamrat för Alex! Och himla trevliga föräldrar har hon också. 🙂

Vi får väl se…

september 8, 2014

…hur det går. Tänker jag.

Om vad då?

Jo, jag haffade bästa pedagogen på hela dagiset (E) idag på morgonen och sa att vi skulle behöva prata om en sak. Och hon är så himla bra. Utan en fråga tog hon med Alex och mig avsides, och så fick vi berätta om hans upplevelse av sin första vecka tillbaka på dagis efter sommarlovet. Jag var noga med att framhålla att detta är Alex’s upplevelse, och stämma av med honom så han höll med. Och så avslutade jag med att föreslå att de skulle sätta sig ner med Alex och det andra barnet enskilt så de kunde prata i lugn och ro, och det höll E med om. Hon frågade om hon fick prata med det andra barnets föräldrar också och det fick hon ju självklart. Det är ju lika viktigt att de vet vad som händer på dagis!

Så direkt efter samlingen hade E tagit Alex och Agnes (som är lite involverad eftersom hon leker med båda Alex och det andra barnet) och flickan som Alex är så arg på, och satt sig med dem i ett eget rum. Alex hade fått berätta precis hur han kände, och det hade han verkligen gjort (berättade E och skrattade lite på eftermiddagen – så jag kan tänka mig att han låtit mäkta upprörd och bestämd). Sen hade Agnes fått prata lite och hon hade sagt att hon ville få möjlighet att leka mer med Alex (där den andra flickan lätt tar över deras lek och ”förstör” enligt Alex). Sen hade E pratat lite och sist hade den andra flickan fått prata. Men hon hade svårt att prata om saken. Det får man ju verkligen förstå. Det är ju inte helt lätt att ”försvara” sig när man kanske inte ens fattat hur fel man agerar ibland.

Sen hade de tydligen kunnat leka ganska friktionsfritt under dagen. Även om Alex berättade att hon kastat en hård stekpanna – trots att han påpekat att man inte ska kasta så hårda saker. Hon har bristande impulskontroll, den där lilla tösen, och det ställer nog till det för henne många gånger.

Jaja…. De ska träffas igen om en vecka och ha uppföljning i alla fall. Förhoppningsvis kommer personalen också att ha lite mer ögonen på vad som händer. Men det är lite rörigt på förskolan nu. Massor av vikarier och nya ansikten hela tiden känns det som. Känner att jag är lite färdig med denna förskola nu. Det har varit lite för lång tid med ständigt ny personal och rotation på befintlig personal och det känns som de inte alls ser vad som händer på samma sätt som vårt första år där.

Och det skriver jag inte anklagande på något sätt, för det blir ju en omöjlig situation att göra ett optimalt jobb i. Bara lite trist… Mitt barn förvaras mer än utvecklas blir min känsla (och är glad att han inte är ett av de där barnen som är på dagis fem dagar i veckan, fulla dagar).