Posts Tagged ‘förvärkar’

Dagens lilla bedrift

december 28, 2008

Jag tror t o m det annars så outtröttliga Pyret var trött igår efter de senaste dagarnas julfirande med påföljande sammandragningar och smärtelände. Det var nämligen ovanligt tyst och lugnt – t o m fram på nattkröken – då min mage annars brukar kunna bölja som ett hav i storm ungefär. En och annan svag buff gav h*n ifrån sig, så där precis lagom så att man slapp oroa sig för om allt stod rätt till.

Efter gårdagens vilodag då vi båda sov, slöade och vilade är dock Pyret tillbaka i högform igen och headbuttar min arma blåsa, försöker töja ut revbenen på höger sida med hjälp av fötterna (?) och testar om man möjligen kan rymma genom att ta spjärn och helt enkelt tränga sig ut rakt igenom huden framåt till. Vi är lite lätt osams kan man väl påstå. Pyrets mamma hade nämligen gärna vilat, slöat och slappat en dag till. Men å andra sidan får man väl tacka Pyrskräpet för ”sparken i rumpan”. Nu har jag nämligen bakat en toscasockerkaka (med mandelspån och hackade pecannötter). Det känns skönt att åtminstone ha kanelbullar och sockerkaka i frysen så det finns någon form av fikabröd att plocka fram när Pyrets släktingar så småningom kommer på besök för att inspektera underverket. För ja, jag försöker verkligen intala mig att allt kommer att gå bra och att vi kommer att få med oss ett friskt barn hem från BB någon gång i början av januari. Vad jag sen ligger och fantiserar om för hemskheter fram på nattkröken behöver vi ju inte låtsas om – okej?


Den ser lite bränd ut, men jag hoppas det bara är allra ytterst så den ändå smakar okej. Måste nog testa efter maten inser jag. 😉

Nå, efter denna enorma bedrift (bakandet – remember?) tänkte jag försöka återgå till vilandet. Pyret och jag ska käka rester idag. Potatis- och purjolökssoppa (med gräslök och crème fraich i) och så gratinerade baguetthalvor med vitlöks- och örtsmör och riven ost på. Till detta intas med fördel Apotekarnes julmust. Det blir mums det! Intages i soffan med benen i högläge. 🙂

Och så var det bara dryga tre dagar kvar av 2008

december 28, 2008

Det var en tung natt i natt. Riddaren jobbar 18.00-06.00 både lördag och söndag och det var ensamt utan honom. Jag har bestämt blivit lite bortskämd med att ha honom hemma. Och det är alltid så att jag saknar honom mest när jag inte mår riktigt bra. Just nu är det väl mest förlossningsrädslan som spökar. Jag försöker skjuta den i från mig, tänka rationellt och resonera med mig själv. ”Det blir som det blir. Det är ändå inget du kan påverka särskilt mycket nu. Du är påläst och förberedd så gott det går. Nu gäller det bara att vila så att du är så fysiskt rustad du kan och när det väl är dags är det bara att försöka slappna av och följa med.” Tyvärr funkar det så där. Jag är alldeles för bra på att tänka katastroftänk. Då behövs en Riddare här hemma som kan pilla i håret, krama mig och distrahera mig och på så sätt hålla paniken stången.

Som tur är jobbar han inte många dagar framöver. Fredagen den 2:e och sedan inte förrän den 8:e, och vem vet, då är kanske allt över? Så en natt till, till att börja med.

Det var en sådan där tungandningsnatt i natt då jag vaknade med kvävningskänsla gång på gång. Och då har jag ändå börjat sova med en vanlig kudde som jag lägger en stoooor kudde ovanpå så det sluttar lite (högre in mot väggen). Ovanpå den kudden pallrar jag sedan upp två vanliga dunkuddar och till sist har jag en lite tunnare dunkudde som jag knölar in under huvudet så jag får en bekväm vinkling på nacken. På så sätt kan jag ligga på vänster sida och ändå ha huvudet högt utan att bryta ryggen. Det är egentligen konstigt att det funkar att sova så där överhuvudtaget. 🙂 Och eftersom jag är så varm på nätterna kan jag använda täcket till att knöla in mellan knäna lite av och till också. Problemet kommer när jag sovit ungefär två timmar och börjar bli stel och måste försöka byta sovställning. Det där med att sova på höger sida går allt sämre. Jag bara rullar över på rygg och vaknar av att jag inte får luft och av att det idiotvärker i magen (Pyret är en tung klump nu).

Men tänk ändå vilken tur att jag bara behöver gå här hemma och skrota utan att egentligen ta ansvar för något annat än mig själv. Jag måste inte försöka jobba (hur nu det skulle ha gått till), jag har inga barn att ta hand om och jag har en man som snällt passar upp på mig efter bästa förmåga. Det gör ju allt i allra högsta grad uthärdligt, trots allt.

Fyra dagar kvar av 2008

december 27, 2008

Jag börjar allt mer tro att jag snart kommer att spricka. Magen är tung nu. Jag kan inte längre vända mig liggande i sängen utan får sätta mig upp och försiktigt hiva över magen åt rätt håll innan jag lägger mig ner. Det ligger en dryg trekilosklump där inne som hotar att slita sönder mig om jag vältrar mig lite för oförsiktigt (åtminstone känns det som jag ska gå sönder). Sammandragningarna gör ondare och ondare och kommer så fort jag gör nåt annat än ligger ner.

Jag är trött, trött, trött och konstigt nog inte det minsta rastlös av att inte kunna göra annat än vila här hemma (tur det i alla fall). Det känns verkligen som att det inte är lång tid kvar nu (och det är det ju faktiskt inte).

I min stilla väntan bjuder jag på två kort tagna i augusti i år. De föreställer kaktusplanteringen här i stan. Varje vår planteras det ut massor med kaktusar i form av ett mönster som skiftar år från år. 2008 var det NT (Norrköpings Tidning) som firade 250 år och fick detta uppmärksammat i planteringen.

Den vaggande anden Petra – *kvack*

december 18, 2008

Det var nog en bra dag att träffa barnmorskan på för jag blir alltid lite upplyft efter att vi varit hos henne. Hon är så positiv och rar jämt! Vi hade faktiskt med oss en liten julgrupp till henne och resten av de underbara människorna som jobbar på kliniken. Jag tycker sådant engagemang som de visar gott kan premieras lite. 🙂

Jag berättade om hur svårt det är att sova nu och hon lät riktigt bekymrad. Tyvärr tänkte jag inte på att fråga efter bricanyl (men jag är å andra sidan lite rädd för vad det kan göra med mitt hjärta som redan får för sig att skena ibland alldeles utan medicin). Men vi kom överens om att om det blir för eländigt ska jag antingen ringa henne eller Förlossningen så i så fall kan jag ju prata om det då. Bricanyl hjälper alltså mot sammandragningar kanske jag ska påpeka för er som eventuellt inte är insatta. 🙂

Det var förresten inte bara jag som inbillat mig att Pyret nu sjunkit ner ännu mer i magen. Barnmorskan konstaterade också att magen nu sjunkit ordentligt (jo tack, jag märkte det idag för mudden till mina byxor bara gled ner från magen så jag skulle behöva hängslen för att inte tappa dem) och att barnet ligger ordentligt fixerad. Det känns kan jag lova! Prova att gå med en tung grapefrukt inkilad i bäckenet. Såååå bekvämt! Jättebra för fogarna också. Jag går vaggande som en and – och ungefär lika fort.

I övrigt såg allt, som vanligt, bara bra ut. Mitt Hb hade näääästan nått upp till 120 som var målet (jag hade 119) så det kändes som en liten seger. Det funkar riktigt bra att ta Niferex-tabletten precis innan jag somnar. Då slipper jag nästan allt illamående som jag lätt drabbas av när jag tagit järn annars.

När vi var klara hos barnmorskan åkte vi till Lindahls och fikade. Sen vaggade jag långsamt och mödosamt (med Riddaren snällt och tålmodigt gåendes bredvid) till Apoteket där vi shoppade loss på spännande saker som kombinerade mjölkuppsamlare/bröstvårtsskydd, babyolja, babytvål och en fiffig topp med kardborreknäppning fram som förhoppningsvis funkar bra första tiden när brösten eventuellt läcker hela tiden så man behöver nåt att sova i. Den kostade egentligen 129 kr, men de hade bara ett visningsex kvar i min storlek och sålde den därför för 50 kr till mig. Det tyckte jag var en bra deal. De är ju liksom tvättbara och den var ju inte använd utan bara ”fingrad på”.

Vi fixade några andra småärenden också. Bl a var vi på Systemet och köpte alkoholfri öl. Den här gången slapp jag fördömande blickar i alla fall. Sen skrek mina fogar kan jag lova! Och ännu mer skrek de efter att vi kommit hem och jag vilat lite och skulle resa mig igen. Det gick inte. Fogen vid blygdbenet har verkligen totalhavererat idag och mitt högra ben bär inte under de första stegen jag försöker ta. Stackars Riddaren har fått baxa runt på mig tills jag kommit igång och kunnat gå själv (ja, gå och gå, sakta halta fram är kanske närmare sanningen).

I morgon ska jag försöka orka med ett kort fikabesök på jobbet, men i övrigt blir det vila som gäller känner jag. Det känns i alla fall skönt att ha allt klart inför Pyrets ankomst. Apoteket var liksom sista grejen att fixa. Ja, och så har jag bränt en CD med musik som jag inbillar mig kan vara till hjälp under förlossningen. Och förlossningsbrevet är också färdigskrivet. Återstår att packa klart BB-väskan bara. 🙂

Till sist ett par halvdåliga kort på vår hall och granen i vardagsrummet:

Suck!

december 18, 2008

Men urk, varför kan jag inte bara få sova för?! Jag går verkligen inte runt på fem timmars upphackad slummer. Så fort jag lägger mig ner får jag så himla ont i magen (livmodern). Som en enda lång, lång, sammandragning som bara ökar i styrka tills jag sätter mig eller reser mig upp. Då tonar den bort till ett vagt molande. Dessutom har Pyret nästan helt slutat sova verkar det som. Så fort jag rör mig börjar h*n ivigt buffa och puffa eller skruva på sig så att det känns som mitt bäcken ska spricka. Herregud, jag börjar verkligen undra vad jag gett mig in på. Hur orkar man med en förlossning när man inte sovit på 100 år? Hur orkar man med ett barn som aldrig vill sova? Finns det ångervecka?

Jag är ett sånt vrak idag!

Min skruttiga lekamen och jag

november 26, 2008

Det är så rackarns lätt att råka göra lite för mycket. Och straffet blir ofelbart smärtsamma och ihållande förvärkar. I natt trodde jag faktiskt ett tag att vi skulle få åka in till förlossningen för att föda barn. Förvärkarna var så pass smärtsamma att jag fick andas mig igenom dem (kunde konstatera att rätt slags profylaxandning infann sig per automatik) och de kom tätt ett tag runt ettiden, med 10-11 minuters mellanrum. Men sen började de avta och glesas ut som tur var. Jag kunde dock inte somna förrän bortåt 04.00 och sömnen efter det blev tämligen medioker. Dels hade jag fortfarande sammandragningar av och till, dels var jag så in i bängen täppt att jag sov med öppen mun (=extremt torr i munnen/halsen) och dels var magen så öm att jag vaknade så fort jag rörde mig.

Där fick jag för att jag både gick på föräldrautbildning och småpysslade här hemma igår. Det är så ohyggligt frustrerande att ha så mycket man vill få gjort, och ha så lite fysisk möjlighet att utföra det. Det värsta är att det stressar både mig och Riddaren (som känner att han måste göra allt så snart som möjligt för att få mig nöjd och glad).

Jag har i alla fall fått upp julgardiner i köket och vardagsrummet (enda ställena jag tänker byta gardiner på), satt upp adventsljusstaken i vardagsrummet (men inte tänt den än), slängt några blommor, planterat om och duschat några andra, tvättat några maskiner tvätt, rensat bland papper, kommit ungefär halvvägs i sorteradet av papper i mina jobbpärmar och skrivit inköpslista på mat och saker vi behöver handla hem. ”Allt” detta uppdelat på tre dagar. *suck* Fatta så lite jag får gjort per dag! Mest handlar det om att vila, vila, vila för att inte kroppen ska få tokspel.

Och jag längtar såååå efter att ha ett rent, adventspyntat, hem där allt som ska ner i källaren har försvunnit och där all ommöblering är klar och tavlor kommit på plats. Igår ägnade Riddaren flera timmar åt att pynta vår balkong inför första advent. Han är tolkig i ljusslingor (det är så himla sött tycker jag) och i år har han även investerat i en ljuskrona och en tomte med belysning som hänger på väggen. Jag tycker också det är kul att ha en upplyst balkong, men sätter gränsen vid att jag inte vill ha blinkande, kulörta, ljusslingor. 🙂 Jag ska gå ner på gården och fota någon kväll i nästa vecka eller så. Jag gissar att vi vinner pris för gårdens snyggaste balkongbelysning i år igen (ja, alltså, det finns inget sånt pris – mer än i mitt huvud – är väl bäst att tillägga).

Utslagen

september 11, 2008

Idag har jag sovit. Punkt. (Nästan) Jag har varit så komplett slut så det liknar ingenting. Att äta frukost var så ansträngande att jag var tvungen att ta mig en tupplur efteråt. Sen tömde jag diskmaskinen och efter det la jag mig och läste och somnade raskt med näsan i boken. Sen ringde Riddaren och tyckte att jag inte borde sova mer. ”Nä” sa jag och somnade om fem minuter efter att vi lagt på. Först framåt 19-tiden började jag känna mig något så när som en människa igen. Så nu har jag t o m gjort sallad och satt ris på kokning så jag får lite middagsmat i mig.

Jag tror t o m Pyret är trött efter två dagars utbildning med ökat sockerintag (= helspattigt Pyre som levde rövare som aldrig förr). Det blev några koppar varm chokladmjölk, fikabröd och godisbitar för att hålla tröttheten stången och det verkar som om Pyret märkte av det väldigt väl. I natt trodde jag aldrig jag skulle få somna. Det kändes som jag hade en elvisp i magen. =D

Men idag har vi mestadels vilat, både Pyret och jag. Livmodern däremot passar på att jobba lite genom att öva med sammandragningar. Det håller sig dock på (vad jag upplever som) en mer normal nivå än för två veckor sedan.

Besök på Förlossningen

augusti 30, 2008

Efter en dag med värkande livmoder och muskelspasmer som fick hela magen att hoppa ringde jag till slut till Förlossningen för att fråga om det var normalt med så kraftiga och ihållande sammandragningar som jag hade igår, följt av molvärk och skumma spasmer dagen efter.

De tyckte att jag skulle komma upp så de fick kika lite på mig, så vid 18.30 åkte vi dit. Det var tydligen high life på Förlossningen idag. Alla sprang som små tättingar fram och tillbaka, men lyckades ändå vara trevliga och lugnande de få minuter de hade tid med oss. Vi fick först träffa en barnmorska som utförde standardtesterna (urinprov, blodtryck och lyssna på Pyrets hjärtslag). Hon bedömde tydligen att en läkare ändå skulle kika på mig så därför fick vi vänta en halvtimme extra innan det kom insusande en jättestressad och jättetrevlig kvinnlig läkare. Precis när hon beordrat mig att ta av mig så hon kunde undersöka livmodertappen blev hon akut ivägkallad igen. Sen tog det ytterligare ca en kvart innan hon kom inrusande igen med ett stort leende och massor av ursäkter. Man är inte precis van vid att läkare ber om ursäkt för att man fått vänta och ursäktar sig med att det är extremt mycket att göra. Hon skulle precis hinna undersöka mig innan hon skulle rusa iväg till en operation sa hon.

Den underbara människan log uppenbarligen förtjust och mycket äkta åt min mage och sa ”Åh det var en söt liten gravidmage!” och så klämde hon på den och konstaterade att nu var livmodern mjuk och kändes bra. Sen kollade hon livmodertappen (som var opåverkad tack och lov) och gjorde även ett snabbt ultraljud. Pyret vinkade glatt till oss från skärmen och läkaren log stort och sa att allt såg bra ut och att jag troligen haft helt normala sammandragningar. ”Vissa kvinnor får väldigt kraftiga sammandragningar, men det är ändå helt normalt” menade hon och tyckte ändå att det var bra att vi kommit in. ”Nu vet vi ju att din livmodertapp klarar av så kraftiga sammandragningar utan att påverkas och dessutom har vi ju en mätning att utgå ifrån ifall du får fortsatta problem.”

Det var skönt att ha fått kvitto på att allt är okej – i synnerhet som jag fått ytterligare några sammandragningar sedan vi kom hem. Jag får helt enkelt försöka vila så mycket som möjligt så jag håller dem på en dräglig nivå.

Oroväckande

augusti 29, 2008

Idag har jag jobbat första dagen efter semestern. Dagen började lovande med att jag vaknade två timmar innan väckarklockan skulle ringa, dödstrött och med svidande ögon. Kunde jag somna om? Icke! Hade jag oregelbundna hjärtslag och massor med muskelspasmer runt livmodern? Ja-a!

Jag hann knappt in på jobbet innan sammandragningarna (som inom parentes sagt hållit sig borta hela semestern) var tillbaka igen. De blev gradvis starkare och mer frekventa tills det när jag skulle gå hem var så illa att jag ringde hem för att kolla om Riddaren ville hämta mig. Han svarade varken hemma eller på mobilen så jag började så sakta gå hemåt. Det var inte kul kan jag lova! Promenaden hem tar ca 10 minuter när jag är frisk. Idag tog det mig över 20 minuter att ta mig hem. Jag hade smärtsamma sammandragningar hela vägen och fick gå så sakta att till och med pensionärerna gick om mig.

När jag var nästan hemma ringde Riddaren. Han hade dammsugit och inte hört telefonen (typiskt). När jag kom hem vid 17.00 var det direkt i säng som gällde. Älsklingen pysslade om mig efter bästa förmåga och jag låg och tittade på film och sov en skvätt när de värsta sammandragningarna lugnat ner sig. Först vid 20.00 vågade jag mig upp för då hade sammandragningarna övergått i ett mer diffust småmolande. Dock har de våldsamma muskelryckningarna på magen/runt livmodern fortsatt. Det ser inte klokt ut! Tänk dig något levande under huden som studsar och ser ut att vilja ut (!). :-O

Jag blir så ledsen för nu verkar det ju uppenbart att sammandragningarna hänger ihop med jobbstress. Blir det likadant på tisdag (som är min nästa jobbdag) måste jag ringa barnmorskan. Jag vill ju inte riskera Pyrets väl och ve med min envishet!

Sådana här dagar är jag extra tacksam över att ha en man som verkligen bryr sig och månar om både mig och Pyret. Han servar mig och fixar med hushållssysslorna och det är så skönt att slippa be om det!