Posts Tagged ‘jobb’

Lösenordsskyddad: Komplett galna

maj 19, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Torsdag

maj 14, 2017

Alltså, torsdagen var verkligen en hemskdag. jag sov knappt. Vaknade vid halv fem av att fågeljävlarna skreksjöng utanför och inte hade jag några öronproppar tillgängliga. Fick lägga en kudde över örat och när jag till slut somnade drömde jag en helt vidrig mardröm om att Riddaren dog knall och fall. Jag vaknade så där flämtande som om man varit på väg att drunkna, med migränhuvudvärk på gång och värk i hjärtat av alla anspänning. Sen var det lögn att somna om.

På jobbet fick folk tokfnatt på ett möte. Någon tog en sak så personligt att hon darrade på rösten och fräste – trots att det handlade om att några andra bara undrat om det inte fanns ett bättre sätt att fördela ärenden. Men det mottogs som ett personangrepp (?) som måste bemötas med motattack, varpå en annan kollega gick från mötet i tårar. Suck!

Och på morgonen uteblev halva gruppen från vårt morgonmöte utan förklaring för de skulle tydligen tacka av en kollega som byter team. Fullt normalt att då inte meddela att man inte kommer att dyka upp (?!?).

Alltså…..jag är så trött på sättet vuxna människor beter sig på mitt jobb.

I alla fall. När jag kom hem kände jag mig bara så urvriden. Ville bara ha helg och få vila. Och så hittar jag det här på köksbordet:

18342433_10154833253959317_393546592202207521_n

Då kan man eventuellt få en liten tår i ögonvrån… ❤

Lösenordsskyddad: Spyless

februari 17, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Avsatt

februari 13, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Flytt

december 6, 2016

Idag var det dags att flytta på jobbet igen. Jag räknade ut idag att det är min fjärde flytt på tre år. Det är en himla procedur varje gång med folk som ska in och ut ur samma rum. Och varje gång dammar jag av alla ytor och försöker göra snyggt efter mig – bara för att flytta in i ett dammigt och ostädat rum. Suck…

Den här gången hamnade jag dessutom i ett rum som luktar intensivt av….Wunderbaumgran?!? Jag fattar inte vad tanten som suttit där innan pysslat med? Både jag och min kollega Anna höll på att storkna och jag fick öppna fönstret och vädra hela tiden. 😦 I morgon måste jag kolla bakom bokhyllan om människan gömt (glömt?) en doftgran där! 😉 Eller så tillhör hon de där människorna utan doftsinne och har suttit där inne och sprayat på sig tonvis med billig parfym? Hur som helst inget kul alls för min redan hopplöst täppta näsa.

Så…nu har de lyckats med konststycket att splittra mig och mina kollegor så vi sitter på två olika våningsplan i huset. Verkligen lysande för sammanhållningen…

Men, men, som en av de få i teamet som faktiskt fick ett eget rum ska man väl inte klaga antar jag.

Julbord

november 26, 2016

Igår bjöd jobbet på julbord. Jobbar man på en statlig myndighet (i alla fall vår) får man stå för all dryck själv och julbordet bokas på billigaste lågbudgetstället. Men vi är inte bortskämda direkt, så vi är glada över att slippa betala maten själva. 😉

Jag gick ju till frissan innan. Vet inte om det blev så lysande precis. Hon sprayade lockarna så hårt att de var som ”korvar” hela kvällen och luggen blev för platt i fukten ute. 🙂 Men, men… At least I tried.

Jag mötte upp tre av mina kollegor på Bishop’s Arm vid 16.00 och så tog vi en drink (en Guinness för min del) där innan vi drog oss mot julbordslokalen.

Där var det uppdukat långbord och redan från start var musiken liiite för hög och mingelytorna nästan obefintliga. Så det blev liksom att där man satte sig, där förblev man, mer eller mindre.

Själva julbordet var verkligen fattigt. I synnerhet för mig som inte äter fisk och sparsamt med kött. Detta var vad jag kunde knåpa ihop på min tallrik:

_DSC5114.jpg

Som tur var så var sällskapet roligare än maten. 😉 Jag satt med bästa Bosse (så klart), vår nya solstråle Anna, en förfriskad men lika solskensglad Sofia, roliga Kent och vår originella (men roliga) beslutsfattare Micke, så jag kunde inte önskat bättre sällskap. 🙂

I dessertväg erbjöds ostkaka. Punkt. Fattigt! Men då får man väl skaffa sig en riktigt dessertig drink tänkte jag.

_DSC5125.jpg
En Rosa Panter.

test02
Herregud! Jag bad Kent ta ett kort på Anna och mig! Svim! Glad hamster med striplugg bredvid ett 28-årigt bombnedslag. Så……nedslående! 😀

Jag vet inte riktigt hur de som var festarrangörer i år tänkte. De hade ordnat nån slags onlinetjänst där man kunde gå in via mobilen och svara på frågor och så kom svaren upp på en vit overheadduk på scenen. Typ: ”Vad har du för förväntningar på kvällen? Vad väntar ni er för show”. Det var då man insåg vad många unga som anställts. Haha! För svaren var väldigt omogna. Man förväntade sig hångel, sex o s v och ville ha nakenshow, Betty Boop och grädden (?), ballongdans m m. Och jag kände eventuellt att ”I’m too old for this shit”.

Det dök upp nån slags stå-uppare jag aldrig hört talas om och som inte var särskilt lysande. Lite för plump och förutsägbar. Men festkassan tillät väl inte några större stjärnor. Vi jobbar ju statligt, remember? 😉

_dsc5130
Lite svettflåsig stå-uppare.

_DSC5131.jpg
Somliga kollegor ville inte fastna på bild. 🙂

Efter underhållningen blev ljudvolymen på musiken närmast plågsam och det fanns ingenstans att ta vägen om man faktiskt ville kommunicera med sina kollegor. Tant är ju lite lomhörd redan från början så jag hade ingen chans att höra vad nån sa. Så när både Bosse och Kent drog hemåt gjorde även jag det.

Det var ändå lite skönt att vara hemma tidigt (22.30). I synnerhet som jag skulle upp tidigt idag.

Turen ler mot mig

november 17, 2016

Idag skulle vi då alltså bestämma hur vi skulle fördela arbetsplatserna. Alla utom jag tyckte att vi skulle lotta ut platserna. Jag hävdade att jag tyckte att det var vår chefs sak att bestämma vilka som har störst behov av eget rum. Vår chef hade sagt att om vi inte kom överens skulle hon bestämma. Det debatterades ett tag om det innebar att det faktum att jag var av avvikande mening innebar att vi inte kunde lotta. Men till slut tyckte alla de andra att vi skulle lotta ändå, och om jag sen var missnöjd så skulle jag framföra det till vår chef, som då fick avgöra om lottningen skulle gälla eller inte. Troligt att hon skulle säga något annat än att lottningen skulle gälla! Eh…

Jag vägrade, med en dåres envishet (jag vågar inte tänka på hur impopulär jag blev), att ta en lott utan sa att de väl i så fall helt enkelt fick dra lotter tills en blev kvar. Två personer hade läkarintyg på att de behöver eget rum. Det innebar att det fanns tre egna rum kvar, ett rum där två ska sitta och två platser i ett ”kontorlandskap” som egentligen mest är en utvidgning av korridoren (ett gräsligt ställe att sitta på).

När alla hade dragit varsin lott fanns det ingen lott kvar. Det visade sig att kollegan A råkat ta två lotter. Hon försökte få mig att ta en av lotterna, men jag vägrade av principskäl. Vid det laget stod det klart att den ena lotten var ett eget rum och den andra en av de hatade platserna i korridoren. Till slut tog hon en lott – och drog nitlotten.

Alltså fick jag ett av de egna rummen! Lyckan i det liksom! Inte för att man lär få ha kvar det i all evighet, men förhoppningsvis ett tag i alla fall. 🙂 Sån lättnad! Jag som aldrig brukar vinna nåt i lottdragning eller på skraplotter och liknande!

 

Livet är fullt av förtretligheter

november 16, 2016

Är det inte så man säger?

Idag fick vi veta hur det blir med flytten på jobbet. Man har dragit igång ett nytt ”hela havet stormar-projekt” på jobbet och folk ska flyttas runt – igen. Jag hann ha mitt rum i lite drygt ett år innan det nu är dags för en ny flytt.

Vårt team ska nu delas upp på två våningsplan (plan 0 och plan 2). Plan 0 är intensivt hatat. Där låg tidigare vår kundmottagning och rummet är ett enda stort kontorslandskap med massor av fönsterväggar (= kallt på vintern). Mitt team drog väl vinstlotten på så sätt att vi nu kommer att få flytta till plan 2. Problemet är att där finns 4 singelrum, ett rum för två personer och två platser i ett utrymme i korridoren (typ) som är helt värdelöst. Två personer har läkarintyg på att de behöver eget rum… Nu tycker vår chef att vi själva ska bestämma vem som ska sitta var.

Haha! <– Bitter skratt Vi ska alltså bilda ett nytt team och vår första gemensamma aktivitet blir att starta Tredje Världskriget när vi ska kriga om rummen! Så……eh…..genomtänkt!

Alltså. Jag. Blir. Så. Trött.

I morgon 10.30 ska vi alltså ha möte om detta. Jag antar att jag ska ringa vårdcentralen på fredag och be om en tid för att få ett intyg om att även jag behöver eget rum? Jag, som är norra Europas frusnaste människa, fixar inte att sitta och frysa i samma rum som andra (som alltid vill ha så jävla svalt). Jag spänner axlarna och får skitont. Och det funkar inte att klä på sig hur många lager som helst. Det blir otympligt och man får ont av det. Sen ska vi bara inte tala om hur svårt jag har för att koncentrera mig när det finns störande ljud runtomkring… Inte kan jag flytta runt till för dagen lediga rum heller lika lätt som andra. Jag har ju både Rollermouse, underarmsstöd, specialtangentbord, specialmus och behov av rätt inställd datorskärm och stol för att inte få ont.

Blääää!

Lön för mödan

november 15, 2016

Jag har slitit satan på jobbet det här gångna året. Bara detta med att lära upp 15 nyanställda har tagit på krafterna. Det har varit roligt, men det har tagit på krafterna.

Därför var det väldigt roligt att under lönesamtalet jag hade med min chef idag få höra att hon verkligen sett och uppskattat allt jag gjort. Både när det gäller de nyanställda, men också med att försöka hålla ihop teamet, att ta övergripande ansvar för att allt funkar optimalt och för mina egna ärenden.

Hon tyckte att jag över lag presterat över förväntan (högsta betyg) och det jag blev gladast för var att hon sett att jag har koll på mina ärenden, utreder lagom mycket, har driv och kundfokus. Nästan lika glad blev jag över allt beröm jag fick över min handledarinsats. Hon vet ju hur vi fick slita i våras med att ensamma utbilda (och hitta på utbildningsinsatser själva), men hon har också sett och uppskattat att jag försökt anpassa lärandet efter individernas lärstilar. Vissa kan ta in teori, andra behöver få göra själva medan man sitter bredvid och åter andra lär genom att sitta bredvid och se på.

Jag kände mig rätt stolt över mig själv när jag gick hem idag. Stolt – och nöjd även med det ekonomiska utfallet. 1 600 kr extra i månaden fick jag. Jag vet inte om jag nånsin fått så mycket i löneförhöjning. Man får betänka att jag jobbar på en statlig myndighet med tunn plånbok. De nyanställda fick allihopa 500 kr tror jag. Själv ligger jag fortfarande under medianlönen och för andra året i rad fick jag extrapengar för att lyfta upp min lön till den nivå där min chef anser att jag bör ligga. Men det finns inte ekonomiskt utrymme att ge allt på en gång påpekade hon beklagande, utan det får bli ett stegvis lyft (så länge man nu anses vara värd det).

Jag må fortfarande ligga under medianlönen, men nu är jag i alla fall nära och 1 600 kr per månad kommer ju att göra lite skillnad. Öka på amorteringen på huslånet lite till kanske? 😉

Den tappade sugen

november 10, 2016

I onsdags klockan 09.10 hände det. Med ett smackande ljud föll den i golvet. Min sug. Jag tappade sugen så totalt för mitt jobb! Det har varit galet sedan innan sommaren. För varje vecka som gått har det kommit allt mer (och fler) desperata mail från vår chef med omväxlande beröm och piska. Order delas ut. Nästa dag kontraorder. Tredje dagen ytterligare nya direktiv tills vi alla är helt yra i bollen. Ärenden omfördelas och omfördelas igen. Ingen vet vad de egentligen håller på med. Energinivån sjunker och tid går åt till att ventilera all galenskap.

Märkligt nog sjunker produktionen i teamet – varpå chefens chefers chefer blir hysteriska och leker ”katten på råttan, råttan på repet”. Droppen, den beryktade droppen, som fick min bägare att rinna över var när kollegorna berättade att vår chef på ett möte i tisdags hotat med att all julsemester skulle dras in. Vi har ett mål, ett helt ouppnåeligt mål, att göra klart x antal ärenden innan den sista december. Vi kan nog vara glada om vi når 2/3 av vägen dit. Nu hotar som sagt chefens chefs chef med att dra in all julsemester om vi inte uppnår det. Till vilken nytta undrar jag? Semester eller inte, vi når ändå inte målet. Det vi nu eventuellt kan producera över jul och nyår blir ändå inte avslutat förrän en bit in i januari. Det går inte att se det som något annat än som ett straff. Ett ”här får ni för att ni inte lyckades med det omöjliga och för att jag får stå till svars för ännu högre chefer”.

Jag har slitit satan det här året med att lära upp alla de nya, hålla utbildningar jag inte borde behöva hålla, vara teamkoordinator, peppa alla nya mitt i det här hysteriska  kaoset och samtidigt försöka hålla uppe ett visst mått av produktion själv. Men nu fick jag fan nog alltså! Om vi bara ska få skit när vi slår knut på oss själva för att klara omöjliga mål, ja då kan det kvitta känner jag. Varför ska jag ta extra ansvar då? Det är ju inte precis som att man får nån fet lön för besväret…

Jag är så trött på allt just nu!