Posts Tagged ‘marsvin’

Glad midsommar

juni 23, 2017

En gång var hon en söt nioåring med världens största midsommarkrans!

Hoppas ni alla har och har haft en underbar midsommarafton!

Här har vi hunnit transportera tre traumatiserade marsvin till svägerskan och Alex’s kusin, som kommer att ta hand om dem på bästa sätt. Men hu så läskigt det var att åka bil och hamna på ett nytt ställe! När jag lyfte ut dem ur transportburen var alla tre stela av skräck och Mimmi försökte klättra in innanför min jacka för att gömma sig. Sötnosen! ❤ ”Syns jag inte finns jag inte” – typ. 🙂

Vi har packat och dammsugit nedervåningen, vattnat ute och inne och ställt alla blommor i vardagsrummet för att underlätta för dem som vattnar åt oss. Och så har vi hunnit grilla och ha åtminstone liiite midsommarmys.

I morgon ringer väckarklockan 04.15. Huuuäää!!! Men bara man uthärdar dagen så är vi på Rhodos på eftermiddagen! 😀 Och sen ska vi koppla av och slappa i 14 dagar!

Trätmajor

juni 2, 2017

Du milde vad dessa tre marsvinsbebisar träter med varandra emellanåt! I eftermiddag har jag sprungit och rutit åt dem flera gånger när det låter som någon blir yxmördad (för det mesta den lilla nya, Klara).

Om man t ex lägger in maskrosblad i buren (på olika ställen för att alla ska få) så kan man ge sig den på att alla måste träta om samma himla blad! De ser ut som Lady och Lufsen med spagettin, förutom att de inte pussas kärleksfullt utan istället ilsket slänger med huvudena. 😀

_DSC6447
Klara: Kan jag få smaka?!?

_DSC6449
Vera: Va fan! Låt bli mitt maskrosblad!

_DSC6451
Mimmi: Vad äter ni på??? Kan jag få smaka??

Annars går det väl sakta men säkert. Mimmi, som är såååå lik min älskade Snutten både till utseende och sätt, börjar bli riktigt tam. Hon sätter framtassarna i min hand för att nå godsaker och låter sig oftast klappas lite i buren. Hon tar utan tvekan mat ur handen på mig och idag la hon sig avslappnat lätt på sidan i min famn och såg ut att trivas med att bli klappad.

Vera är en tuff brud med kvicksilver i ådrorna. Det är oftast hon som drar igång hysteriska racingrundor i buren (där hon springer rakt in i kompisarna om de råkar stå i vägen). Hon hoppar upp på husen och klättrar på gallret om hon tror att hon kan komma undan på det sättet. Och hon vill INTE sitta i min famn. INTE. Hon ålar sig, försöker nafsa sig loss och verkar tro att hon kan flyga (vill kasta sig rakt ut i luften). Jag tror inte hon är rädd, men hon tycker det är astråkigt att sitta stilla. Hon nafsar de andra – ibland bara för att nåt ska hända tror jag.

Och lilla nya Klara då. Hon är fortfarande rätt rädd för oss, men har ätit både gräs och broccoli ur min hand. Och hon har suttit rätt lugnt i min famn ett par dagar nu. Jag låter henne komma ner efter några minuter för att inte stressa henne för mycket. Hon är nog den av dem som är en cry-baby. Hon piper och skriker hjärtskärande både när hon blir nafsad och när hon blir rädd, eller bara lite kränkt. 😉

Ingen av dem bryr sig längre om att man sitter vid buren. Eller jo, men inte så att de blir rädda. Istället brukar de uppfordrande upplysa mig om att de är utsvultna så fort jag kommer i närheten. 😀 De har snabbt lärt sig vem man ska tigga mat av.

Jag måste vara galen!

maj 29, 2017

Alltså, hur gick det här till?!? Vi skulle bara gå in i djuraffären och köpa en borste och en transportbur till marsvinen och sen gå till ICA och storhandla igår. Istället kom vi ut med en borste, en transportbur OCH ett marsvin?? :-O

Men det satt ett stackars ensamt litet fluffigt virvelmarsvin (med lite angora i pälsen) i buren och såg så himla övergivet och olyckligt ut. Alex ville absolut att vi skulle köpa henne och jag gick och frågade om hon var ensam kvar. Det visade sig att de sålt två marsvin på förmiddagen och den sista kompisen hade blivit sjuk och skulle troligen inte överleva, så därför var hon ensam kvar. Riddaren och jag tittade på varandra och jag talade om att tre marsvinsbebisar är för mycket för mig att ta ensamt ansvar för (vad gäller socialisering). Men jo, Riddaren kunde väl tänka sig att hjälpa till och jo, nog borde vi väl adoptera denna lilla krake (han är en sån softis innanför skalet). 🙂 Så efter att ha försäkrat oss om att kompisen inte hade nån smittsam sjukdom (det var diarré och troligen nåt fel på magen som inget av de andra marsvinen drabbats av) bestämde vi oss för att köpa henne.

Så inte blev det något handlat. Istället åkte vi hem med en livrädd liten Klara som fick vänta i kartongen medan vi klippte klorna på Mimmi. Sen fick de två bekanta sig med varandra i buren. De kröp bums ihop tätt intill varandra och verkade vara i lika stort behov av närhet båda två. Jättesöta! Undertiden fick Vera sin klor klippta och sen fick hon ansluta till de andra två i buren. Då blev det mindre sött. Jäkla Vicious Vera gav sig till att bita stackars Klara flera gånger under kvällen så hon skrek. 😦

_DSC6337
Mimmi och Klara har gosat ihop sig tätt intill varandra.

Idag går det bättre. Lite gnabb är det, och alla tre är lättskrämda och hoppiga. Men det var nog jobbigt att få klorna klippta och så en ny kompis på det. Idag har de i alla fall hållit på och ”tvätta” (?) Klara (de liksom borrar in nosen i hennes päls och ser ut att slicka) och det var så Vera och Mimmi gjorde på varandra när de började bli sams. Så förhoppningsvis finns det hopp om livet. Nu gäller det bara att få Klara att börja äta gräs, grönsaker och frukt. Än så länge har hon bara ätit hö och pellets.

Och hädanefter ska jag INTE titta åt djurburarna när jag är i en djuraffär. Så det så! 🙂

Bättre och bättre

maj 25, 2017

Det blir allt mysigare att ha marsvin måste jag säga. Igår åkte vi till djuraffären och köpte halm, hö, pellets, en mindre skål och två aktiveringssaker (typ ihåliga träbitar med torkade godsaker i som man kan gnaga fram). Drygt 500 kr (!) kostade kalaset. Det är inte billigt att ha marsvin precis… Jag passade på att fråga om de visste när de var födda. Det hade de så klart inte koll på. Men de sa att de brukar vara ca 5 veckor när de levereras till butiken och de kom 2 maj vet jag. Så då bör de vara födda i slutet av mars. Sötbebisarna! ❤ Vi såg förresten en av Veras systrar som var kvar i hagen. Den enda av alla marsvinsbebisarna som inte blivit såld. Det var sjukt svårt att låta bli att köpa henne kan jag meddela! 🙂

Idag har Alex och jag städat buren och det var hur lätt som helst att lyfta ur Mimmi och Vera ur buren. Jag har jobbat hårt sista veckan på att lära dem att min hand betyder mat och att låta dem äta ur min hand. De är sååå mycket mindre rädda nu och Mimmi satt lugnt hos Alex medan jag städade buren. Sen avslutade hon med att skruva på sig, pipa till och kissa i hans knä – men det var ju inte hennes fel. Hon sa ju faktiskt till fast han inte fattade. 😉 Vera fick sitta i en stor plastbytta som jag satte ner det lilla huset i och hon var också lugn och fin och var lätt att lyfta upp när buren var klar. Så skönt att de inte blir stressade och rädda längre.

_DSC6250.jpg

Och de är knappt osams längre, annat än när Vera stjäl Mimmis mat. Men igår såg jag Mimmi nafsa Vera i sidan när hon försökte ta Mimmis matbit så hon har verkligen lärt sig att säga ifrån när det blir för mycket. 🙂

 

Åh! De är så söta! Man vill bara vara hemma och gosa marsvin hela tiden! Älskar deras ljud och doft och att ha en varm marsvinskropp i famnen! ❤ ❤ ❤

Heja Mimmi!

maj 22, 2017

Hon har verkligen börjat fräsa ifrån till Vera lite då och då och ibland är det hon som går vinnande ur striderna. Sen kan jag eventuellt tycka att hon är lite korkad som frenetiskt jagar efter Vera när hon (Mimmi) är rädd. Hon springer och försöker gömma sig under henne eller vill trycka sig mot Vera, och då blir Vera sur och hotar och luftnafsar. Men Mimmi fattar liksom inte när det är läge att backa.

_DSC6255.jpg

Annars är läget sig likt. Vera vill inte sitta i knäet utan leker utbrytardrottning. Det är faktiskt lite trist, men vi får väl traggla på ett tag till. Mimmi är ju desto mysigare. Henne kan jag t o m klappa i buren nu (om det inte finns några hus att gömma sig i). Hon är också mer obrydd om mina händer och äter glatt ur min hand och kommer fram och nosar. Vera har ju sina franska nerver och studsar högt över allt och inget. 😉

Svinen

maj 21, 2017

Idag fick våra små ”svin” välja på att sitta i knäet eller kliva ner på golvet. Jag satte Vicious Vera i Alex’s famn och en stund satt hon där och lät sig klappas. Sen tog rastlösheten överhanden och hon trodde nog inte sina ögon när hon fick kliva ner från hans knä och börja undersöka golvet (vi hade spärrat av hallen). Hon ålade sig fram längs golvet och spatserade runt och undersökte allt. 🙂

Undertiden lyfte jag upp Mimmi (nästan utan protest) och la henne i Alex’s knä. Det var lite läskigt, men hon låg snällt kvar utan att försöka rymma. Vi plockade lite extra med henne eftersom Alex blev kissnödig, så jag fick ta över henne en stund. Men det gick jättebra.

Vera ville så klart inte bli infångad, men var dum nog att gömma sig i ett av husen så sen var det bara att stoppa in handen och fånga henne. Båda fick varsin äppelbit som belöning när de var tillbaka i buren och verkade ändå rätt belåtna efter äventyret.

_DSC6239

_DSC6244

Hurra! Riddaren verkar ha lyckats laga min externa blixt, så nu kan jag ta icke-gryniga kort på våra sötnosar!

Marsvinsrapport

maj 20, 2017

Jag förstår att det nog är så där lagom rolig läsning, att läsa om våra framsteg med marsvinen, men det här är ju också en slags ”dagbok” för mig. Ett sätt att minnas hur det egentligen var. Så ni får härda ut! 😉

De växer, de små liven. Och de kommer allt bättre överens tack och lov! Idag kom jag till och med på Vera med att tvätta Mimmi i, och bakom, öronen. Skitsött! Visst gruffas det en del – framför allt om mat – men Vera har nästan helt slutat bita Mimmi och det är så skönt. Och Mimmi har kommit på en teknik där hon hoppar runt och slår till Vera med rumpan (!) när hon tycker att hon bråkar för mycket. Ser galet roligt ut! 😀

De är fortfarande rätt skraja, men brukar komma springande om jag sätter mig vid buren för att kolla om jag har mat med mig. Jag brukar sitta med en bit äpple i handen och låta dem äta ur handen på mig. Mimmi är modigast, men Vera är hungrigast så om Mimmi vågar sig fram blir Vera så avundsjuk att även hon tar mod till sig och kommer fram. 🙂

De sista dagarna har vi sluppit panikrusningar i buren när jag tagit upp dem. Igår satt Mimmi helt stilla och jag kunde klappa henne och sen lyfta upp henne (då sprattlade hon iofs till). Vera är svårare men om man motar in henne i ett hörn går det rätt bra att ta henne. Hon får inte panik i alla fall. Däremot har hon kaxat till sig när hon sitter i famnen. Hon är måttligt road och försöker hitta vägar att smita. Är det en hand i vägen sätter hon gärna tänderna i den för att bita sig fri. Inte jättemysigt. Men det är nog hennes läggning. Hon har kvicksilver i ådrorna och är nog ingen mystant. Det är däremot Mimmi. Igår låg hon helt utspridd i min famn och kuttrade nöjt en lång stund. Den damen gillar mycket mer att bli klappad.

Tyvärr har min externa blixt dött en kvalfylld död (batterisyra som oxiderat igen kontakter inuti eller nåt sånt) så det går knappt att fota de små svinen. Med mitt mest ljusstarka objektiv och skyhögt ISO funkar det, men blir väldigt grynigt. Men lyckades i alla fall fånga en söt marsvinspuss på bild idag. 🙂

Babysteps

maj 12, 2017

Det går ändå framåt med de små ”svinen” här hemma. Mimmi har blivit modigare. Idag kom hon fram och åt äpple ur handen på mig. Jag får i o f s inte röra mig, för då blir hon livrädd och sticker, men ändå… Och hon är hyfsat enkel att fånga in. Sitter lugnt i famnen och idag vågade hon både småprata lite med mig och knapra lite på en morot.

Vera däremot är ett nervknippe. Lite ÄR hon nog bara sån. Hon får tokspatt och far omkring i buren och studsar rakt upp i luften och hoppar och springer som en galning ”bara för att” ibland. Mimmi är lugnare till sättet, även om hon också börjat busa runt ibland.

Nu har Mimmi börjat säga ifrån lite till Vera. Hon biter inte men hon markerar, lite ”nu får du ta och ge dig”. Och Vera har allt mer övergått till att ”luftbitas” istället för att bita på riktigt. Ibland verkar de mer busa än vara osams på riktigt. Så det känns ju jätteskönt!

Det enda problemet är nu att lyckas fånga Vera utan att stressa upp henne för mycket. Hon är så himla vesslesnabb och idag fick hon spatt och glömde bort att hon är ett marsvin och inte en råtta och klättrade upp på gallret (?!?!). Där kunde jag ju enkelt greppa henne, men då pep hon till av skräck, stackaren. 😦 Sen var hon ett nervknippe en lång stund innan jag fick henne att koppla av i min famn och börja småprata lite.

Hu ja… Det kommer att ta tid innan de litar på oss.

Mimmi den timida

maj 10, 2017

Och här har vi Mimmi. Lilla virvelskruttan som är så lik Snutten.

test

Idag har vi tränat henne på att sitta i famnen i en timme nästan. Men inte ett pip gav hon ifrån sig idag. När Vera var uppe pratade hon hela tiden och käkade morot och försökte knapra i sig dragkedjan på min tröja. Mimmi är blygare och gömde huvudet innanför min huvtröja.

Visst känner man sig som en bov när man lyfter upp dem mot deras vilja, men jag tror ändå att det nånstans behövs att man redan när de är så här små vänjer dem. Jag vet av erfarenhet att det inte är lika lätt att fånga ett vuxet marsvin. Visst, man kanske kan vänja dem vid att lita på oss ändå och komma upp i famnen på egen hand. Men om det inte funkar sitter vi där med Vilda Vera som kanske bits när man försöker lyfta henne och Livrädda Mimmi som flyr så fort hon ser en. Så vi testar så här en vecka så får vi se. Är de fortfarande lika rädda då får vi väl byta taktik.

Som det är nu blir de ungefär så här rädda bara man går nerför trappen eller råkar hosta eller om telefonen ringer:

test07.jpg

Mimmi försöker klättra upp på Vera eller gömma sig under henne, och Vera blir snabbt skitsur och hugger som en kobra. Jag önskar verkligen Vera kunde lugna ner sig lite för det är inte roligt att höra Mimmi skrika till av smärta flera gånger om dagen när hon får sig ett tjyvnyp. Det avråds från att separera dem så vida ingen blir skadad, och det har ju som tur är inte hänt (än) vad jag kan se. Marsvin är tydligen ungefär som hästar och det kan gruffas en del.

Vicious Vera

maj 9, 2017

Så söt. Så elak. I alla fall mot sin sambo Mimmi. Blodvite har inte uppstått än vad jag kan se, men hon har bitit så Mimmi skrikit högt. 😦 Hon är förjävla bossig, denna lilla pälsboll. Samtidigt som hon är mer nervös än Mimmi. Franska nerver skulle jag säga att hon har, denna lilla dam.

_DSC6192

Men hon har i alla fall inte bitit mig – trots att jag jagat runt henne i buren för att fånga in henne. Jo, för killen i djuraffären framhåller vikten av att ta upp dem lite varje dag för att vänja dem vid oss.

Väl uppe i famnen var hon dock hur mysig som helst idag. Hon låg rätt avslappnat och kuttrade och pratade hela tiden jag klappade henne. Och hon vågade sträcka sig upp och nosa på min haka och till och med försiktigt provsmaka den (!). Den var som tur var inte god. 😉 Alltså….det är 33 år sedan jag hade ett marsvin som hemtrevligt kuttrade under min haka. Så. Himla. Mysigt. Gud vad jag saknar Snutten! Jag har inget minne av att han någonsin var så här rädd. Men det är klart. Dessa är bara små bebisar och det kanske bidrar till att de är så himla nervösa.