Posts Tagged ‘musik’

Så sorgligt

december 26, 2016

Vaknar upp till nyheten att ännu en stor sångare gått ur tiden. Den här gången är det min favorit – George Michael. Herregud vad jag lyssnade mycket på Wham! när jag var tonåring! Sen blev han soloartist och jag fortsatte köpa skivorna.

Det var mycket jag inte tyckte om med denna man. Drogerna, framför allt drogerna! Hur han körde onykter och togs av polisen. Hur han blottade sig på den offentliga toaletten i USA och alla skumma besök hos manliga prostituerade i parken i London. Han verkar ha varit en väldigt ångestriden och inte så särdeles lycklig människa.

Men rösten! Denna helt otroliga röst! jag kan inte låta bli att undra hur långt han kunnat gå om han inte haft oturen att födas som homosexuell i en tid då det var tabu och om han kunnat hålla sig ifrån drog-/alkoholträsket… Han kunde ju verkligen sjunga som änglarna, denne man!

En enda gång kom han till Sverige och spelade (vad jag vet). Och jag var där. Tack gode gud att jag var där! För det var dem mest magiska konsert jag någonsin varit på!

Och nu har denna honungslena stämma tystnat för gott…

Vi är nog många som har fällt en tår idag…

Take care my love, she said
Don’t think that god is dead
Take care my love, she said

You have been loved
(You have been loved – George Michael)

Annonser

Idol = Top Model?

december 1, 2013

Man ska ju inte bry sig, men jag kan ändå inte låta bli att störa mig på att svenska Idol överhuvudtaget inte verkar vara en sångtävling, utan en utseendetävling. American Idol tycker jag är roligt att titta på. Dels p g a att det brukar vara duktiga artister (och just det här året helt enastående sångerskor) och dels för att folk faktiskt för det mesta röstar på dem med bäst sångröst och förmåga att leverera på scenen. Svenska Idol däremot verkar vara lika delar en tycka-synd-om-tävling (i år Sandra) som en han-är-ju-så-söööööt-tävling (i år Kevin).

Det är lite synd för finalen blir ju en gigantisk skämskudde för svensk musikindustri. Jag menar, en kille som Kevin har ju (oavsett hur sööööööt han är) ungefär samma chans som en snöboll i helvetet att sälja sin musik efter Idol.

Lullaby

september 21, 2012

Kan. Inte. Sluta. Lyssna. På.

Well I know the feeling
Of finding yourself stuck out on the ledge
And there ain’t no healing
From cutting yourself with the jagged edge

I’m telling you that
It’s never that bad
And taking that something is where at
Lay down on the floor
And your not sure
You can take this anymore

So just give it one more try
To a lullaby
And turn this up on the radio
If you can hear me now
I’m reaching out
To let you know that you’re not alone
And you can’t tell
I’m scared as hell
Cause I can’t get you on the telephone
So just close your eyes
Well honey here comes a lullaby
Your very own lullaby

Please let me take you
Out of the darkness and into the light
Cause I have faith in you
That you’re gonna make it through another night
Stop thinking about
The easy way out
There’s no need to go and blow the candle out
Because you’re not done
You’re far too young
And the best is yet to come

So just give it one more try
To a lullaby
And turn this up on the radio
If you can hear me now
I’m reaching out
To let you know that you’re not alone
And you can’t tell
I’m scared as hell
Cause I can’t get you on the telephone
So just close your eyes
Well honey here comes a lullaby
Your very own lullaby

Well everybody’s hit the bottom
And everybody’s been forgotten
When everybody’s tired of being alone
Yeah everybody’s been abandoned
And left a little empty handed
So if you’re out there barely hanging on

Just give it one more try
To a lullaby
And turn this up on the radio
If you can hear me now
I’m reaching out
To let you know that you’re not alone
And you can’t tell
I’m scared as hell
Cause I can’t get you on the telephone
So just close your eyes
Well honey here comes a lullaby
Your very own lullaby

Well honey here comes a lullaby
Your very own lullaby

U2 – Globen – 9/7 2001

september 16, 2012

Nu får ni följa med på en sista resa bakåt i tiden, när jag såg U2 för fjärde gången i mitt liv!

——————————————–

Nu har det hänt massor som jag skulle kunna skriva om, men jag tänker koncentrera mig på det viktigaste. U2 är ju här!!! Och igår var jag där, där som DÄR – i Globen! *strålar som en sol* Vi åkte upp på f m så att jag hann besöka min frissa först. Efter de senaste veckornas värmebölja var det lätt att föreslå min frissa att hon skulle klippa ännu lite mer på längden så nu är jag på gränsen till korthårig och dessutom blondare än på länge. Nu växer mitt hår som ogräs så det lär ha växt ut fortare än kvickt. Vid halv fem åkte vi ut till min kompis Åsa. Vi var sju stycken mer eller mindre entusiastiska människor som samlades och åt och drack gott och laddade inför konserten.

Vi kom till Globen precis i tid för att hinna höra förbandet, Stereophonics (som var bättre än jag väntat mig). Sen väntade vi och väntade och väntade……och sen bara stod de där och jublet var otroligt! Jag har sett dem tre gånger tidigare men det här var första gången inomhus – och hjälp vilken ljudvolym publiken åstadkom! Den första halvan av konserten bestod tyvärr enbart av nya låtar. Okej, jag förstår att de vill spela sitt nya material, men allvarligt talat, vem vill höra det? Visst applåderades det och så, men det var lite halvhjärtat så där. Bono var hes och den där fantastiska karisman från förr hade nog allt falnat lite. Jag kom på mig själv med att le lite nostalgiskt och tänka tillbaka på den helt magiska konserten 1993 på Stadion. Men sen drog de igång med en hel räcka av de gamla pärlorna och Globen började koka! Temperaturen steg påtagligt både bildligt och bokstavligt när varenda kotte i Globen stod upp och skrek, klappade takten, dansade och sjöng med. När de gjorde ”Sunday, bloody Sunday” och kom till refrängen bara FÖRUTSATTE Bono att publiken skulle sköta sången – och SOM vi sjöng!!!! Det var helt otroligt! Jag rös så varma jag var! Vi fick höra ”Pride” och ”Bad” och ingenting annat existerade under tiden!

Sen började de spela nyare material igen och vips svalnade hettan i Globen igen. Det var synd, för de hade verkligen en läcker show med en hjärtformad ramp runt scenen och en massa häftiga ljuseffekter. Tyvärr är deras senare låtar inte lika bra (en del är rent av bedrövliga enligt mig) och de börjar bli äldre och mer loja. Det märks. Dessutom hade vi egentligen urusla platser. Vi satt längst bak på andra läktaren så det var låååångt fram till scenen. Så…….hur fantastiskt det än var att se dem var det ändå en besvikelse i jämförelse med tidigare år. Stadion 1993 är fortfarande min favoritkonsert med dem (kanske delvis p g a att vi hade så himla bra platser då). 1997 på Ullevi var också bra, delvis fantastiskt, men sången var väldigt lågt mixad den gången. 1987 såg jag dem på Eriksbergsvarvet och det var ju ingen bra arena precis. Annars var det också en magisk kväll. *minns och ler nostalgiskt* Publiken ville aldrig gå hem utan bara fortsatte att sjunga på sista låten, om och om igen.

Jag är avundsjuk på dem som ska se dem ikväll igen, men jag undrar om Bonos röst håller?

U2 – Ullevi – 29/7 2005

september 16, 2012

Igår när jag satt och letade lite i min blogg insåg jag att allt jag skrivit om U2-konserter jag varit på inte finns i bloggen. De texterna finns bestämt inte kvar någonstans alls på nätet längre och det är ju nästan lite synd. Så därför får ni följa med på en resa bakåt i tiden idag. 🙂

——————————————————-

Strax efter klockan 18.00 igår kväll svängde vår taxi in vid Ullevi. U2-festen var redan i full gång med picknickande människor, mingel och tröjförsäljning. Att jag skulle ha en tröja var ju liksom givet, men att älsklingen också ville ha en var en glad överraskning. Så vi valde och vrakade och trängdes och köade och fick till slut varsin tröja (de var inte så himla dyra heller tyckte jag – 280 kr/st). Jag tog en vit och älsklingen ville ha en svart. Mest sålde visst en (i mitt tycke urful) militärgrön tröja.

Vid 18.30 letade vi oss upp till våra sittplatser. Vakten frågade om vi hade bomber i ryggsäcken, men jag bedyrade att det bara var regnställ i den och med det lät han sig nöja. Han påstod dock att det aldrig regnar i Göteborg. Det borde han ha fått äta upp ett par timmar senare. Inuti mitt regnställ låg även min lilla digitalkamera inrullad. Jag hade ju helst velat ha med min A1:a, men jag vågade inte ta risken att de skulle hitta den och plocka den. Högt upp satt vi, på O-läktaren, sjunde raden nerifrån. På långsidan, men lite närmre scenen än mitt på långsidan.

Så här i efterhand önskar både jag och Riddaren att vi hoppat över förbanden. Göteborgsbandet Soundtrack Of Our Lives kan nog vara lyssningsbart under bättre förhållanden, men som små prickar längst fram på scenen tillförde de inte mig speciellt mycket. Efter en lång väntan äntrade Razorlight scenen och då blev jag mycket tacksam över mina öronproppar. Det blev en skränig och seg väntan på att de skulle bli klara och därefter tog det en timme (!) innan U2 äntligen drog igång. Den timmen var väldigt lång – i synnerhet för Riddaren som var småsjuk och trött. Som tur var så var det väldigt varmt och inte ens jag frös i min U2-tröja från 1993. 🙂 Publiken blev allt mer otålig och fördrev tiden med att göra vågen, varv på varv och att skrika ramsor av typen ”Andra sidan är ni klara – Jajamensan fattas bara”. Själv ”roade” jag mig med att studera folk. Det finns alltid folk att fascineras över – som t ex grabben två rader bakom oss som hällde öl över tjejen som satt bakom oss, eller tjejen framför oss som gick iväg och sedan höll på att aldrig hitta tillbaka till sin plats.


Folkmassan framför scenen.


En knapp timme innan U2 gick på var det redan så här fullt på innerplan.


Det syns inte så väl, men här når vågen innerplan.

Så äntligen, ÄNTLIGEN klev de på scenen! Och jublet steg som en orkan, folkhavet viftade med vita tygstycken och jag rös!


Tittar man noga ser man alla vita tygstycken som det viftas med.

Jag har väl inte riktigt tagit till mig låtarna från de senaste albumen. Jag är inte speciellt förtjust i de allra första heller. Så när konserten drog igång med ”Vertigo” som följdes av ”I will follow”, ”The electric co” och ”Evevation” kände jag mest att ”jaha, okej, det är inte dåligt men ingen höjdare heller”. Men sen! SEN började de spela mina låtar! ”New Years day” var underbar. ”I still haven’t found what I’m looking for” (som är min favoritlåt, alla kategorier) fick mig nästan att fälla en tår. Det var så ohyggligt mäktigt när precis hela Ullevi klappade takten och sjöng med så det dånade. Den låten är så vacker och som Aftonbladet skrev; Ullevi förvandlades till världens största kyrka. Sen kom fina ”All I want is you” och jag sjöng för kung och fosterland. *ler* Det var lite roligt (för att återknyta till det där med att studera folk), för killen som stod bredvid mig var ca 25 år och han sjöng med i alla de nya låtarna vars texter jag är dålig på och stod tyst när jag sjöng med i låtarna från ”The Joshua Tree” och ”Rattle And Hum”. Det var så tydligt att vi lyssnat på olika epoker av deras musik. Det var överhuvudtaget väldigt skiftande ålder på publiken. Jag såg barn, tonåringar, vuxna och äldre om vartannat. Härligt!


ÄNTLIGEN U2!!!

Ungefär här tycker jag personligen att konserten mattades lite. Bandet spelar ”City of blinding lights” och ”Miracle drug” och det är snyggt, väggen bakom scenen visar ett EKG-liknande mönster, men det berör inte. Inte mig i alla fall. Med ”Sometimes you can’t make it on your own” tar det fart igen. Bono sjunger om och för sin döda pappa och det berör. Introt till ”Sunday Bloody Sunday” gör att Ullevi åter kokar. Bono pratar om fred och åberopar Abraham. Och U2 är U2 och världen är som den ska vara. Det politiska budskapet fortsätter under ”Bullet the blue sky” och ”Miss Sarajevo” (och Bono är kanske inte Pavarotti, men jädrarns vad han sjunger Pavarottis partier mäktigt! Jag rös verkligen!). Och så ”Pride” så klart! Oooooohhh! WOW! Vad vi sjöng! Magiskt igen!


Jag veeeet att man inte ser så mycket, men jag måste ändå lägga ut lite bilder. 😉

Under ”Where the streets have no name” fortsatte Ullevi att koka. Sen spelade de underbara ”One” och Bono (som är den borne publikdomptören) uppmanade alla att lysa med sina mobiltelefoner och kameror. Och som vi lös upp Ullevi! Det var så oerhört vackert (och lika omöjligt att fånga på bild). Tänk dig en av världens vackraste ballader och säkert 30 000 mobiltelefoner och kameror som lyser i olika färger – som en magisk stjärnhimmel. Rysvarning igen!


Det gick inte att fånga på bild, men här lyser massor av mobiler upp Ullevi.

Efter ”One” tackade bandet för sig, men gjorde så klart en massa extranummer. De kom tillbaka med ”Zoo station” (som jag inte alls gillar) och ”The fly”. Regnet hade hängt i luften hela kvällen och enstaka jättedroppar hade fallit lite nu och då. Men plötsligt bestämde sig himlen för att öppna sig att det började hällregna. Vi snodde snabbt på oss våra nyinköpta regnställ och kunde sedan stå torrskodda under resten av konserten. Alla hade inte varit lika förutseende och förvånansvärt många valde att gå (???). Bl a fyra stycken som stått framför oss. Välja att gå för att det regnar? När U2 spelar??? Ofattbart!!! Jaja, de missade fantastiska ”With or without you” då Bono (precis som han alltid gör) drog upp en ung tjej på scenen som han dansade med. Jag läste idag att det passande nog var ett riktigt fan, som sitter i redaktionen för u2.se. Därefter kom ”All because of you”, urgamla ”Party girl” (varför liksom?) och sist ”Vertigo” – en gång till?? Det fattar jag inte. Varför spela samma låt först OCH sist? Jag hade heller hört ”40”. Jag vill att de ska sluta med ”40” så att vi alla kan sjunga ”How long to sing this song” i en halv evighet när de har gått av scenen. 🙂

Sammanfattning då. För det första är jag glad och tacksam över att de äntligen mixat ljudet vettigt så man faktiskt kunde höra Bonos sång ordentligt. Det var urdåligt både i Globen 2001 och på Ullevi 1997 så det tackar vi extra mycket för. Sen tycker jag det var en snygg scenshow och fyra stora bra bildskärmar som visade var och en av bandmedlemmarna (himla trevligt för oss som satt långt bak). Och U2 var som U2 ska vara. Samma engagemang och glöd, även om Bono inte längre springer omkring som ett skållat troll på scenen, utan snarare går (åldern tar väl ut sin rätt). Jo, jag är nöjd och lycklig över att jag fick se dem igen. Dessutom fick jag dela upplevelsen med den jag älskar. Det är ingen liten sak det!

Daughtry och Nickelback i Globen 120912

september 15, 2012

Tre favoriter har jag när det gäller rockmusik; 3 Doors Down, Nickelback och Daughtry. Himla bra födelsedagspresent av Riddaren att fixa biljetter till en konsert med två av mina tre favoritrockband måste jag säga! 😉 Han hade dock inte lyckats få tag på sittplatser. Å andra sidan vill man ha jäkligt bra sittplatser som man ska på en rockkonsert. Annars är det faktiskt bättre med ståplats!

Så vi stod. Oj vad vi stod! Jag med mina plantar fasciit-onda fötter (kronisk inflammation i senspegeln under foten) kan väl stå max 30 minuter på ett betonggolv innan fötterna värker satan. Nu stod vi från 19.00 till närmre 23.00 och sen gick vi för säkerhets skull tillbaka till hotellet och var där vid 23.30. 🙂 Men, det är bara smärta som Riddaren påpekade (hans fötter gjorde också ont) och jag påminde mig att jag faktiskt fött barn och haft njursten och i jämförelse var detta ingenting. 😉

Och det är ju lite kul att stå där mitt i folkmassan och låtsas att man är 20-nånting igen! Apropå det så var det en underbar mix av människor på konserten. Jag såg allt från tonåringar till grånade rockfarbröder. Gissar att medelåldern låg runt 30?

Daughtry var, som sagt, förband och gjorde sitt jobb med den äran. Jag är kanske inte jätteimponerad av Chris Daughtrys scennärvaro, men han verkade åtminstone mycket mer bekväm på en livescen än när han uppträtt på American Idol-scenen (han var ju med i den tävlingen för ett antal år sedan). Tyvärr verkade han ha problem med rösten i onsdags. Han sjöng lite ansträngt och stundtals falskt och jag vet att han kan bättre när rösten är frisk.

Jag vågade inte ta med mig systemkameran till konserten då ”professionell fotoutrustning” var förbjuden. Gissar att även en lågbudgetsystemkamera med teleobjektiv kan klassas som sådan. Så det fick bli min lilla kompaktkamera som fick försöka återge konserten. Det var skitsvårt att fota. Blixten räckte ju inte alls ända fram. Scenen var rätt mörk, och lång slutartid gav oskärpa. Och för att inte bara få med huvuden på bild var jag dessutom tvungen att hålla kameran rakt upp, högt ovanför huvudet. Det är inte helt lätt att hålla kameran stilla då. 🙂 Så….med tanke på det får jag väl vara halvnöjd med bilderna iaf…


Killen i de röda byxorna (Josh Paul) gick Riddaren och jag förbi på ca 2 meters håll när vi skulle gå hem till hotellet senare på kvällen och jag kände inte ens igen honom utan Riddaren fick peka ut honom för mig. 😉

Bäst med Daughtry var när de körde ”Home” och ”It’s not over”. Sämst var att så stor del av publiken inte ens var på plats under deras spelning. Sen blev det lite awkward att Chris hela tiden försökte få publiken att sjunga med trots att det inte riktigt funkade. Tror många inte kunde texterna helt enkelt…

Jag kände väl lite att jaha, det var väl….sådär….efteråt. Kul att ha sett dem live men man var inte jätteimpad kanske. Efter en stunds paus var det så dags för Nickelback att inta scenen och jäklar i min lilla låda vad tacksam jag var över öronpropparna då! För när ”This means war” drog igång kastades man nästan baklänges av ljudvågen! Det dunkade i bröstbenen och byxorna bokstavligt talade fladdrade i basvågorna (jo det är säkert!).

Jag är inte helförtjust i deras allra hårdrockigaste låtar (typ ”Something in your mouth” och ”Animals”) men jag gillar deras kluriga och underfundiga låttexter och man kunde inta annat än imponeras av både bandet och Chad Kroeger’s oklanderliga sång (inte en falsk ton där inte)! Det var fullt ös från början till slut och publiken var verkligen med på noterna.

Därför kändes det väldigt märkligt att efteråt läsa recensionerna i Expressen och Aftonbladet. Vilken konsert var de på??? Aftonbladet skrev t ex att ”det dröjer en halv konsert innan de drygt 14 000 fansen börjar höras ordentligt inne i arenan. Eller så är det helt enkelt svårt att uppbringa någon energi på golvet när det är omöjligt att få ut ens en kilowatttimme ur bandet. Den kanadensiska kvartetten dånar från scenen men utstrålar ingenting. Varken glädje, sorg eller partystämning.” Eh???

Var det någonting Nickelback utstrålade så var det nämligen glädje, energi och partystämning! De verkade ha genuint roligt tillsammans och skojade friskt med varandra och publiken. Chad snackade på spontant och roligt mellan alla låtar och utsåg bl a en ”drinking coach” i publiken som skulle tala om för honom när det var dags för nästa drink. T o m jag, som är 40+ tyckte det var en rätt roligt grej där de med (o)jämna mellanrum zoomade in coachen och Chad bjöd honom på dricka när han själv drack (Coca Cola såg det ut som). Harmlöst och lite småroligt. Hur man kunde tycka att de var stela fattar jag bara inte??

Kolla förresten här. Ser publiken oengagerad ut, jag bara undrar???


The drinking coach i närbild.

Då tycker jag LiveNews recension ger en betydligt mer rättvisande bild av konserten.

När sista tonen klingat av kände i alla fall jag att wow vilken konsert! Riktigt, riktigt BRA! Fullt i klass med den senaste U2-konserten jag såg och då förstår de som känner mig att det är ett bra betyg! 🙂

Bäst var ”Photograph” (oj vad många kvällar jag vaggat Alex till den låten!) och ”Rockstar” (älskar texten!) och ”How you remind me”! Sämst var……ingenting! T o m låtar jag egentligen inte gillar blev liksom bra tack vare bandets otroliga energi! Jag menar, jag tyckte t o m att ett långt trumsolo (!) var bra! 😀

Veckans tips: Tycker du överhuvudtaget om rockmusik så gå och se Nickelback nästa gång de kommer tillbaka!


Fick för mig att rikta kameran uppåt, mot taket, en gång under konserten.

Nickelback

mars 28, 2009

När lilla älsklingen är så där hopplöst kinkig och ingenting är bra (förutom att bli buren runt, runt i lägenheten) så finns det en sak man kan ta till. Det är att sätta på stereon, vrida på basen ordentligt och spela Nickelbacks ”Gotta be somebody”. Då blir han knäpptyst såvida han inte är hungrig och skriker p g a det.

Just nu sitter han i sin stol bakom mig och lyssnar på Nickelback och suger på tungan. Innan dess försökte jag med allt möjligt för att roa honom, men ingenting dög. Till slut blir man lite lätt desperat… Mer för hans skull än för min. Jag tycker ju så synd om honom när han bara är ledsen hela tiden.

Tack gode gud för Nickelback säger jag bara!

Sjukbloggen?

mars 27, 2008

Jag får snart döpa om den här bloggen till ”sjukbloggen”. Visst låter det inspirerande? Precis en sådan blogg man vill läsa, eller hur? 😉 Om det kan vara till någon tröst är det inte precis den här typen av blogg jag vill skriva. Jag är nu inne på min 13:e dag tillsammans med Bihåleinflammationen Allan och jag kan meddela att jag börjar bli en smula less. Det är äckligt att snyta ut stinkande var och hur det smakar i munnen ska vi inte ens gå in på. Om man dessutom lägger till kombinationen mensvärk och en huvudvärk som stundtals varit så hemsk att jag knappt kunnat röra på huvudet och bara ligga stilla i ett halvmörkt rum kanske ni förstår om jag 1) inte tycker att det här är en särskilt rolig dag och 2) inte har så mycket upplyftande att skriva om? Fördelen med sådana här dagar är att man lär sig uppskatta de bra dagarna lite mer.

När jag mår så här undrar jag hur jag skulle klara mig utan min Riddare. Han sköter markservicen utan att klaga och dessutom kom han hem med fikabröd och presenter. Jag fick en skiva med Kelly Pickler. Hon gör countrymusik och jag har bara hört en enda låt men jag gillade den. Ibland blir jag lite glad av countrymusik – men i lagom små doser. Jag ska lyssna en dag när inte huvudet riskerar att sprängas. Sen fick jag en special edition av U2:s ”How to dismantle an atomic bomb” med en bok och en DVD-skiva som bonus. Jag får skamset erkänna att jag lyssnat extremt lite på denna skiva. Jag gillar mest U2 från ”The Unforgettable Fire” fram till ”Pop”.

Hur som helst var det himla sött av honom att springa runt och leta upp presenter till mig! *kärlek*

Musikutmaning

januari 1, 2008

Jag är ju rätt restriktiv när det gäller att hoppa på alla listor och utmaningar som cirkulerar på nätet. Jag älskade listor ända tills en dag när jag bara fick tvärnog. Men när nu Kristina utmanande mig genom att fråga vilken favoritlåt jag har med en artist eller grupp som börjar på bokstaven U bara måste jag ju svara. Det råkar ju nämligen vara som så att världens bästa låt är gjord av ett band vars begynnelsebokstav är U. ”I still haven’t found what I’m looking for” med U2 har varit min ultimata favoritlåt sedan 1987. Så den här utmaningen var det nog meningen att jag skulle svara på.

Det är Mymlan som startade musikutmaningen och om du vill delta så ska du välja en artist på bokstaven V och de som du utmanar ska välja nästa bokstav och så vidare. Mymlan vill gärna veta vad vi andra väljer för låtar så meddela henne vad ni väljer. Själv är jag extra nyfiken på vilken låt med en artist/grupp vars namn börjar på V som Heidi, Nattfrost, Eva & Rudolph och Birdie skulle välja.

Sju låtar som förändrade mitt liv

maj 21, 2007

Sju låtar? Som förändrade mitt liv? Ptja, jag vet inte. Men jag kan nog skramla ihop sju låtar som betytt mycket i mitt liv.

”Sailing” – Rod Stewart – Mamma spelade alltid den sidan av ”Atlantic crossing” (det här var på den tiden när man spelade LP-skivor) när jag var liten och hon ville ha upp mig ur sängen. *ler* Jag älskade det pärlband av lugna låtar som Roddan sjöng och vaknade då något mindre morgonsur. 😉

”Fame” – Irene Cara – Filmen och TV-serien ”Fame” förändrade mitt musikliv. Det var först då jag började köpa skivor och lyssna mer aktivt på musik så därför får denna låt vara med.

”Here comes the rain again” – Eurythmics – Denna låt är för evigt kopplad till Snutten. Jag spelade den om och om igen när han dött och får ibland fortfarande tårar i ögonen när jag hör den.

”Careless whisper” – George Michael – Bara för att det var den första låt jag älskat så helt och fullt och för att George Michael var min största (enda) idolförälskelse.

”Hotel California” – The Eagles – Låten som får symbolisera glada fester när jag var 19-20 år, då min pojkvän och hans kompis alltid skulle spela gitarr och sjunga (och alltid ”Hotel California”). När jag tänker på våra galna fester tänker jag alltid på den låten. Dessutom är den passande nog citerad på den internetadress där mitt ”Hemma” låg fram till det stängdes ner. Så även av den anledningen får ”Hotel California” vara med och symbolisera en viktig del av mitt (nät)liv som försvunnit.

”I still haven’t found what I’m looking for” – U2 – Den är min ultimata favoritlåt och har så varit sedan 1987. Denna låt har jag haft lyckoruskickar till på fem U2-konserter och jag tror den räddade livet på mig en hemsk sommar i slutet på 90-talet när jag bara ville dö.

”Writing to reach you” – Travis – Riddarens och min låt. När vi inte kunde höras. När bara jag kunde skriva. När jag saknade så det gjorde ont. Då spelade jag denna låt. Och nu är den för alltid en del av vår historia.

Jag skulle vilja skicka denna lilla lista vidare till Mamarazzi, Nattfrost och Shelleyan. Jag måste för övrigt passa på och promota den sistnämnda damens blogg lite extra. Har du inte hittat dit än så ta vägen förbi. Jag lovar att det är värt besväret!