Posts Tagged ‘utflykt’

Utflykt

augusti 8, 2016

Igår gjorde vi en utflykt tillsammans med Alex’s morfar till Simonstorp. Min farmor pratade alltid så varmt om sina år i Simonstorp. De bodde där från det att min pappa var 7 år tills han fyllde 15 år. Alltså på 50-talet. Jag har så länge önskat att jag skulle kunna få se det där huset hon berättat så mycket om. Och när nu min pappa återupptog kontakten efter alla dessa år infann sig ju möjligheten.

Så igår åkte vi alltså dit. Och det mesta var sig likt. Han kunde peka ut sin gamla skola, tvätthuset vid vattnet och så deras gamla hus. En granne var ute när vi kom dit, så min pappa berättade att han bott i huset för länge sedan och frågade om de som bodde där nu var hemma. Det var det inte, men med grannens godkännande gick vi ner på tomten och tittade lite. Så roligt att få se huset och omgivningarna!

test01.jpg

Sen fortsatte vi till Brandkårsmuséet i Simonstorp. Alex fastnade vid en leksaksbrandbil där man kunde trycka på knappar och spela upp sirenljud, få en ”saftblandare” att blinka blått och (roligast av allt) prata i en mikrofon så det lät i hela lokalen. Gissa vem som sedan satt och läste upp långa meddelanden hela tiden vi var där. Haha!

test02.jpg

Själv fastnade jag för alla fantastiska mässings- och koppardetaljer på de gamla brandbilarna. Så fina! Det fanns brandbilar från den tiden de bestod av en hästkraft (en häst som drog) och framåt. Lite kul att se faktiskt!

test03

Han som sålde biljetter var en riktig entusiast och kom och berättade en massa historia för oss. Bl a om varför hinkarna man använde förr i tiden var konformade i botten (för att de skulle sjunka när man hissade ner dem i en brunn).

Efter museet åkte vi till Reijmyre och tittade lite snabbt på glasbruket. Vi hade tänkt äta på Reijmyre Gestgifveri, men det var typiskt nog stängt just denna dag. 😦 Snopet!

Så vi fick improvisera och åkte istället till det f d MC-stället Oskarshäll (dit vi ofta åkte med motorcykeln i början av 2000-talet). Stället har bytt ägare och de har fixat till lite och förbättrat menyn lite. Så vi fick i alla fall en halvhyfsad lunch (även om Alex som vanligt mest petade i sin mat).

Efter maten gick vi ut till utsiktsplatsen och tittade lite.

test04.jpg

Det tog några timmar, allt som allt. Och det är inte helt enkelt alltså. Jag blockeras totalt och kan verkligen inte komma på någonting att säga emellanåt. Det är lite awkward minst sagt. Himla skönt att ha med sin Riddare som kan hålla igång samtalet lite när jag misslyckas. Jag vet inte varför jag har så svårt att prata. Kanske för att det ligger årtionden av prat som aldrig blivit av mellan oss? Det är lite synd. Men vem vet, det kanske blir bättre med tiden?

 

High Chaparral – old style

augusti 1, 2016

När jag såg framför mig möjligheten att fota i High Chaparral var det väl egentligen den här typen av foton jag såg framför mig:

Svartvitt, sepia, lite gammalt och nött. Jag borde tagit fler detaljbilder insåg jag när jag kom hem. Trots drygt 300 kort på minneskortet kommer jag på saker jag missade att fota.

Nåja, vi får väl helt enkelt åka dit någon mer gång. Jag tror inte sonen skulle klaga över det. 😉

High Chaparral, del 2

augusti 1, 2016

Efter en natts (inte så) god sömn (obekväma sängar) vaknade vi i torsdags till en ny dag på High Chaparral. Det var dessutom min och Riddarens 12-åriga bröllopsdag (vilket vi typ inte firade alls, tråkiga som vi är).

Vi startade dagen med att äta frukost i Restaurang Diligensen. Eller ja, vissa av oss petade mest i maten men fick kanske i sig en prinskorv eller två och några gurkskivor. Det var inte precis någon gourmetfrukost, men så var det ju inte heller maten vi var där för. Efter frukosten checkade vi ut och la bagaget i bilen. Medan jag köade i förköpskön gick Alex och Riddaren till butiken ”Vapen & läder” och köpte en snusnäsduk och en Lone Ranger-stjärna till Alex. Sen var han redo för en dag som sheriff, eller kanske bandit. 😉


Någon ser rätt livsfarlig ut.


Alex ”skrämde livet” ur nybyggarna Sven-Erik och Ester, som förskräckt slängde upp armarna i vädret när de fick syn på honom (älskade hur vissa skådisar verkligen gav allt och interagerade med barnen)! 🙂

Vi började dagen med att gå runt och titta lite i de olika husen, medan vi väntade på att Lucky Luke-föreställningen skulle börja. Och så stötte vi på ett par bekanta från Norrköping. It’s a small world!


Smedjan.


Jag ÄLSKADE verkligen alla detaljer! Allt från gamla vagnar till boots till läderremmar. Såååå mycket fint att fota överallt!


Miljöerna är så fina!


Alex lekte en stund i Buffalo City, där det hela tiden fanns massor av leksugna barn som sprang och sköt med knallpulverpistoler och klättrade på taken. Riddaren och jag höll oss i det lite lugnare nybyggarlägret. 😉

Sen var det dags för Lucky Luke-föreställningen. Alex och jag hann precis trycka i oss varsin korv med bröd innan det började. 🙂 Föreställningen var väldigt skämtsam/barnslig. Ungarna verkade ha kul. Själv tyckte jag det var rätt töntigt. Men, men.. 🙂


Lucky Luke och Bröderna Dalton.

Efter Luck Luke försökte vi få plats i Onkel Sams snea hus, men eftersom bara 20 personer fick gå in per föreställning, och vi var nummer 21,22 och 23 fick vi stå över. Vi gick till Kristinastugan och åt våfflor istället medan vi väntade på nästa föreställning. Då såg vi till att vara där i god tid så vi kom in.

Alex tyckte det var jättespännande och lite läskigt där inne. Man letade efter en professor som hittat magiskt vatten och gick runt i ett hus där bollar kunde rulla uppåt och stolar satt fast på väggen (det var byggt helt snett för att lura ögonen).


Inuti snea huset.

När vi kom ut från snea huset var Alex lite omskakad. 🙂 Vi tog en paus för lite dryck och kex vid en bänk och sen gick vi vidare genom parken bort mot indianerna.


Knack, knack!


Cool sheriff utanför banken.

Vi hade missat indianshowen dagen innan så nu såg vi till att vara där i god tid för att få bra platser. Det är indianer från Kanada som framför olika rituella danser.


Efter föreställningen fick man gärna ta kort tillsammans med dem. Det ville Alex!

När vi sett indianföreställningen gick vi bort till Old Mexico för att ta tåget tillbaka.


I väntan på tåget…


När vi åkte tåget tillbaka passerade vi detta underbara tåg!

Det började bli sent och vi hade gjort allt vi föresatt oss. Vi avslutade dagen med att Alex fick leka en stund till i Buffalo City och sen gick jag runt och tog några sista foton av staden (som nu låg ganska öde).

Sen var det dags att tuffa hemåt. Med hjälp av en ljudbok lyckades Alex hålla sig vaken ända till Mjölby. Där slocknade han dock och sov som en stock ända tills vi var hemma. 🙂

Sammanfattningsvis ger jag ändå High Chaparral ett bra betyg. Det kanske inte riktigt når upp till Astrid Lindgrens Världs nivå, men nästan. Och är man det minsta fotointresserad är det definitivt värt ett besök!

Flygvapenmuséet

oktober 24, 2015

Vi har pratat länge om att vi borde åka till flygvapenmuseumet i Linköping, men så har det aldrig blivit av. I år var vi lite smarta och gav Alex’s farmor och farfar ett besök där, inklusive lunch, i födelsedagspresent. Då var vi ju liksom tvungna att se till att det blev av. Himla fiffigt av oss!

Så igår tog jag ledigt från jobbet och Alex hade ledigt från skolan. Farfar och farmor kom till oss vid 11.00 och så klämde vi in oss alla fem i vår bil (nu vet jag hur sardiner i en sardinburk känner sig efter att jag suttit klämd mellan bilbarnstolen och svärmor i baksätet). 🙂

Vi började med att titta på utställningen ”Hemliga handlingar – DC-3:an som försvann”. Det var intressant, men lite spöklikt och läskigt tyckte Alex. Planet står uppställt en trappa ner i ett mörkt rum med ödesmättad musik, så jag kan förstå att det var lite läskigt.


Svårt att inte tänka på hur det måste ha känts för besättningen att bli beskjutna och störta i havet. Hu!

När vi tittat klart på DC-3:an gick vi till restaurangen för att få lite lunch. Det var väldigt lång kö, och vääääldigt ineffektiv personal. Dessutom var en massa mat slut. Men vi hittade nåt att äta i alla fall (Alex och jag fick ta pannkakor, men det funkade ju – även om sylten var så sur så tungan krullade sig). Sen fick vi maten vid så olika tidpunkter att Riddaren nästan hunnit äta upp innan Alex och jag fick våra pannkakor. Men, men…

När vi ätit gick vi och letade upp helikoptern som man får klättra in i. Jag vet ju hur kul Alex tycker att det är. Men besvikelse över att man inte fik sitta i cockpit! Den var avspärrad av ett plexiglas! Så synd! Men Alex hade kul ändå och ville aldrig gå därifrån.


Hjälper farmor ut ur helikoptern.


Det fanns några knappar att trycka på i alla fall, och rotorljud kunde man också få.

Medan Alex lekte i helikoptern gick jag en sväng i den stora flygplanshallen för att fota.


Jag fastnar lätt i coola detaljer och glömmer att fota översiktsbilder (trots att jag hade ett vidvinkelzoom på kameran). 🙂


Här står farfar och tittar på jättehelikoptern som Alex lekte i (om man tittar noga kan man se Alex i ett av fönsterna).


Märkligt plan med plexiglas längs hela sidan. Jag fattade aldrig om de verkligen såg ut så där i original, eller inte.


Ett riktigt monsterbombplan!

När Alex lekt klart i helikoptern (ja, han hade väl kunnat stanna där hela dagen, men efter ett tag gick det i alla fall att locka ut honom om man började prata om flygsimulatorer och annat) gick vi upp till Science-center.


Lyckan i att få flyga ett flygplan i simulatorn!


Och en annan simulator.


Här försökte Alex sig på ett test man måste klara för att bli pilot. Det var visst väldigt svårt!


Och så fick man provsitta ett stridsflygplan.

Efter en ganska lång stund gick vi vidare till utställningen om kalla kriget. Då var vi alla lite trötta i fötter och ryggar och knän, så vi gick igenom denna del ganska snabbt.


Jag fastnade visst vid de här bjässeplanen. De är så imponerande på något vis. 🙂


Stoooor helikopter som jag tyckte gjorde sig på bild.

Vi avslutade dagen vid vindtunneln, som skulle blåsa stormvindar. Inte så imponerande tyckte f d skåningen Petra (där man är van vid friska vindar). 🙂

En tur till Jönköping

september 14, 2014

Min kära mor fyllde jämt alldeles nyss. Så i fredags åkte vi ner till Jönköping för att fira henne lite. Resan ner gick bra och Alex höll sig lugn (utan att sova) när han fick lyssna på en Pippi-saga och äta några tablettasksgodisar. När vi kom fram fick vi lite lunch och sen åkte vi ut till mammas sommarstuga en sväng.


I det ihåliga gamla äppelträdet fanns det små presenter (några godisar och en liten nyckelpiga).


Örjan hade kaklat och tapetserat i köket. (När Alex bara räckte ut tungan på korten löste mormor enkelt det lilla problemet med en hand.) 🙂


Örjan tog sin elcykel ut.

Riddaren och jag åkte en snabb sväng till IKEA och köpte lite smått och gott jag tittat ut. Vi var supereffektiva och var tillbaka på en dryg timme, trots bilköer. Sen åkte vi tillbaka till stan och åt middag. Örjan åkte hem efter maten och Riddaren nattade Alex. Sen satt vi uppe alldeles för sent och tittade på valdebatten och pratade. 🙂

Men mamma var jättesnäll och tog hand om Alex på morgonen så vi fick sovmorgon. Lyxigt! Sen kunde man ju tro att vi skulle vara pigga och utvilade. Ha!


Istället var vi ungefär så här pigga. 🙂

Efter lunchen tog vi oss i alla fall samman och åkte upp till stadsparken för att få lite frisk luft.


Mormor, Alex och en kanon.


Utsikten.


Alex hade också med sig sin kamera och fotade lite.


Och så här ungefär känns det nog att vara Alex. Ständigt en kamera riktad mot sig. 😉 Alex fotar mig och mormor.


Vi gick till lekplatsen en stund. Den var riktigt stor och full av roliga saker.


Sen gick vi bort mot djurhagarna.


Där hittade vi bl a en påfågel.


Och några ponnys.

Innan det var dags att åka hem (Riddaren hade ju en Vita Hästen-match som inte kunde missas) hann vi äta en björnbärspaj som mamma slängde ihop på egna björnbär. Inte så dumt!

Det blev en kort visit, men det kändes som vi hann med en hel del ändå. Tänkte igen att det är lite synd att vi bor 17 mil ifrån varandra. Tänk så mycket smidigare om man kunnat enkelt ses över dan bara. Bo i samma stad, eller i närheten. Men, men, det kunde varit värre. 🙂

Och tänka sig! Barnet höll sig vaket och lugnt hela vägen hem också! Hurra!

Gamla Linköping

juli 6, 2014

Det var en trött och ynklig liten kille vi väckte i Gamla Linköping. Det var så tydligt att han inte riktigt var i form, men han var inte varm och hade inte ont nånstans. Så vi traskade ändå iväg längs gatorna.

Och när vi kunde gå på jakt efter en försvunnen vätte (man fick en lapp med ledtrådar att följa) fanns det ändå lite ork i benen.

Vi lyssnade på en läskig spökhistoria i ett av de gamla husen och tittade hur man tvättade förr i tiden.


Och här lagade de fläderblomssaft.

Det är mysigt att bara strosa omkring och titta på allt som händer runt omkring. Tyvärr kom vi för sent för att se dockteater eller barnteater. Det får vi se en annan gång.


Den som vill kan åka häst och vagn.


Alex vilade sina trötta ben på en veteranbil.

Vi var alla tre lite hängiga (Riddaren är inte pigg efter sin vattkoppsomgång och jag kände mig grymt trött) så det var skönt att gå och sätta sig under ett äppelträd på fiket och fika. Eller ja, somliga ville ha en jättestor hallonmuffins som somliga sedan åt typ två små bett av och sedan lämnade.


Men han såg ju glad ut här i alla fall.


Plötsligt blev det disigt. Eller så drabbades jag av akut ålderspanik när jag fick se korten Riddaren tog på mig och blev tvungen att lägga på ett filter. Usch och suck för åldersförfallet! 😦

När vi tankat lite energi genom fikat gick vi runt lite till.


Alex hittade en häftig kattmask.


Och jag hittade exakt sådana aklejor som jag hoppas kommer att blomma nästa vår i vår trädgård.


De är så himla häftiga!


Antik traktor.

Och sen, ja sen vara alla trötta och affärerna började stänga så då åkte vi hemåt.

Alex ägnade en halv evighet åt att leka med mitt nya smyckesskrin och sen var det dags för middag. Det fick bli take out från mitt favorithak, Texas Longhorn. Middag på altanen och sen natta mycket trött son.

Sämre födelsedag kan man verkligen ha!

Ågelsjöutflykt med snöpligt slut

augusti 15, 2013

I lördags åkte vi ut till Ågelsjön på eftermiddagen. Alex var inte svårövertalad för det är ju så himla roligt att leta ledtrådar (som leder till en skatt) därute tycker han. När han och Riddaren var där den 1 augusti letade de ledtrådar hela promenaden och nu fick de lära mig att se upp för köttätande växter (granar), snubbelfällor (rötter), leta ledtrådar (orange markering på träd) m m.

Vi började raskt med att gå fel så vi hamnade på en bilväg. Riddaren fick då för sig att vi skulle bege oss rakt ut i spenaten för att hitta rätt stig, varpå vi klättrade uppför branta bergsväggar (nåja, nästan) och hamnade mitt i storskogen. Så vi fick vända tillbaka och gå vidare en bit innan vi hittade rätt väg.

Sen bar det uppåt och uppåt ända till passagen där man satt upp rep för att underlätta klättrandet. Alex var verkligen jätteduktig på att klättra


Det är svårt att få en uppfattning om hur brant det är på ett foto.


Förra gången Alex och Riddaren var där såg det ut så här när Alex klättrade.


”I’m on top of the World!”


Utsikten är inte dålig uppifrån berget vid sidan av sjön.

Vi traskade på och femtioelva gånger sa jag åt Alex att titta på stigen så att han inte skulle snubbla på stenar och rötter. Han var så upptagen med att titta efter ledtrådar och annat att han inte såg sig för. Rätt vad det var småvrickade jag till min egen fot (den är väldigt lättvrickad efter att den fått sig ett par riktigt rejäla vrickningar i min ungdom). Men det var ingen större fara och jag tog mig ner för den brantaste passagen utan problem. Där är det tvärbrant och Riddaren fick lyfta ner Alex stegvis, sätta honom på en avsats, klättra ner en bit själv och sen lyfta ner Alex till nästa avsats o s v. Som tur är finns det ett rejält rep med knutar på som man kan använda som stöd.

När vi kom ner till sjön var Alex rätt trött så då passade vi på att pausa och fika. Med nyvunna krafter fortsatte vi längs sjön (där det också är rätt kuperat med flera klätterpassager). Rätt vad det var trampade jag snett (på den defekta högerfoten förstås) och föll pladask. Tydligen landande jag på en barrtäckt berghäll med vassa stenar ett par centimeter från båda mina knän. Handflatorna skrapade jag upp på den vassa berghällen och något inne i foten small/knäppte till. Den där obeskrivliga smärtorna de första sekunderna innan man hunnit börja röra sig. Jag trodde ett tag att jag brutit foten, men den var bara stukad, och inte såååå himla illa heller som tur var.

Lagom när jag kommit på fötter och börjat halta vidare längs stigen började åskan mullra och himlen öppnade sig. Men tack liksom! Stukad fot och regnhala berghällar och trädrötter är ingen bra kombination. Kallt blev det också när regnet blötte igenom kläderna på nolltid. Det var bara att halta på så fort jag kunde och Riddaren fick hjälpa både mig och Alex på de branta ställena. Stackaren var lika blöt av svett som av regn!


När man närmar sig parkeringen ser det ut så här – en dag då det inte regnar alltså.


Också fotat när Riddaren och Alex åkte dit själva.


Alex klättrade på det liggande trädet.

Hur som helst…vi tog oss ju tillbaka till bilen utan att trilla något mer och utan att träffas av blixten. Men usch och fy så ont min fot gjorde och höger handflata såg förfärlig ut. Det slutade inte göra ont förrän igår. Foten är fortfarande blå, svullen och öm, men jag kan gå på den. Det känns dock att den är väldigt instabil så jag får ta det lugnt och se mig för hela tiden så jag inte trampar det minsta snett.

Men! Det var en bra motionstur och jag är grymt impad av att Alex orkar så bra. Vi gick minst 6 km i mycket kuperad terräng.

Söderköping och glass

augusti 10, 2013

En onsdag då man är föräldraledig och har en make som ska jobba natt kan det hända att man helt oförhappandes hamnar i Söderköping på eftermiddagen. Det började med att vi skulle åka till Joy, som har halva reapriset och därmed säljer ut koftor för nästan inga pengar alls. Sen undrade Riddaren om någon var sugen på glass, och det var någon tydligen. Så då åkte vi till Söderköping för där finns den godaste glassen någonsin i Rådhuskällaren. Alex ville som vanligt ha en Piggelin, men jag avnjöt en bägare med polkagris- och lakritsglass. Den är sååååå god, med riktiga bitar av polkagris och lakritskaramell i!

Har ni förresten tänkt på att befolkningen kan delas in i kategorier utifrån vilken smak på glass man föredrar? Jag tycker bara om glass som smakar godis (polkagris, choklad, lakrits, pecannötskola och sånt – och kaffe vilket kanske inte riktigt stämmer med teorin). Vissa tycker bara om glass med smak av frukt och bär (jordgubb, melon, blåbär, päron osv). Och åter andra är tokiga i nöt- och likörliknande smaker – gärna med nötbitar i (typ romrussin, whisky (jo det finns faktiskt), hasselnöt, mandel och sånt). Eller är jag ute och cyklar nu? Det kanske bara är min bekantskapskrets som har så där tydlig uppdelning av vilken slags glass de gillar?

Hur som helst, vi hamnade alltså i Söderköping. När vi ätit upp våra glassar gick vi en sväng längs Göta Kanal. Precis när vi kom bort till slussen kom en stoooooor båt och skulle slussas vidare. Spännande tyckte Alex!

När vi tittat klart på båten fick vi för oss att klättra upp på Ramunderberget. Dum idé tänkte jag halvvägs, eftersom jag hade träningsvärk efter att ha sprungit lite dagen innan. Men upp kom jag ju (om än med en liten vilopaus halvvägs). 🙂 Och utsikten är ju fin.


Söderköping och kanalen.


Söderköpings märkligaste hus? En silo som är ombyggd till bostäder – och så kastade man upp en villa längst upp?


Suck. Jag skulle behöva klättra upp för berg varje dag!


Innan vi åkte hemåt fick vi stanna en stund på lekplatsen vid slussen. Medan Alex gungade roades jag och Riddaren av mannen som syns i bakgrunden. Han sprang omkring med en systemkamera med snuskdyrt teleobjekiv (vill haaaaaa) och koreograferade hela sitt sällskap för att få ”naturliga” och ”spontana” kort på lekplatsen. Lätt hysteriskt…

Valla Gård och Gamla Linköping igen.

juli 25, 2013

I lördags morse frågade Riddaren om inte Alex och jag hade lust att åka på en liten spontanutflykt. Det hade vi förstås. Och så åkte vi en sväng till Valla Gård i Linköping. Det ligger precis intill Gamla Linköping, men vi hann inte dit förra gången vi var där. Så vi packade lite matsäck och åkte iväg.

Väl på plats ville Alex gå in i tågmuséet, så det gjorde vi.

Man får ju klättra upp i tågen och titta och det var jättekul tyckte Alex. Han hittade dessutom en ungefär jämnårig lekkamrat där inne och de körde loket och hade jätteskoj tillsammans! 🙂

Till slut fick vi med oss Alex ut igen och så gick vi vidare till lekplatsen.


Någon som numera vågar åka rutschkanor. 🙂

I det här röret på lekplatsen fotade jag Alex förra året också. Då såg det ut så här:

Sen blev det dags för lite lunch. Pastasallad på picknickfilt.

När vi ätit tog vi Tuff Tuff-tåget till Gamla Linköping. Vi gick och tittade på en del ställen där vi inte varit tidigare (skolan och banken) och sen tog vi en fika på uteserveringen.


Några tvätterskor som höll på och busade och skvätte vatten på varandra. Jätteroligt tyckte Alex.

När vi fikat strosade vi runt ett tag till och njöt av den pittoreska miljön.

När klockan var halv fem gick vi bort till Tuff Tuff-tågets station och åkte tillbaka till Valla Gård, för att sedan hoppa i bilen och fortsätta hem.

Tyvärr förmörkades utflykten lite av att yngsta familjemedlemmen stundtals var på ett väldigt dåligt humör. Hur man än försöker är det svårt att inte bli påverkad själv då. Men, men…sådant är det, livet som förälder. 😉

Kolmårdens djurpark

juli 21, 2013

Lite annat än husrelaterat jobb har vi ju faktiskt hunnit med på semestern. Skam vore det annars! I måndags var vi t ex på Kolmårdens djurpark hela dagen. Varje år säger vi att ”nästa år ska vi skaffa årskort”, men så blir det inte av. Inte i år heller. Men nästa år, då ska vi. Säger vi. 😉 För egentligen är det för jobbigt att försöka göra hela parken på en dag. Dessutom är det så många saker som bara händer vid ett klockslag, eller kanske två. Eller inte ens varje dag. Så ska man hinna se allt behöver man åka flera dagar. Och vi har ju larvigt nära till parken.

I måndags var det i alla fall rätt perfekt Kolmårdenväder. Det var uppehåll, växlande molnighet och ganska svalt. Långbyxor och jacka för mig. Shorts och tröja för alla andra. Typ. Men inte kvalmvarmt så alla djur låg och flämtade i skuggan.

Vi började dock besöket på den jättestora lekplatsen med imponerande klätterställningar. Det roligaste av allt i hela parken tyckte Alex, som aldrig ville gå därifrån. 🙂

Till slut fick vi med honom till ett matställe så vi kunde käka lunch innan det var dags att gå vidare i parken. Alex tyckte väl att djuren var så där kul det här året, så vi höll hyfsat tempo genom parken.


Surikaterna är ju alltid söta.


Och elefanterna är….stora….och glupska. 😉


Noshörningarna imponerade på Alex med sin storlek.


Och gorillorna får mig alltid att känna viss olust. De är så mänskliga att det känns obehagligt att de är fångna.

Sen var vi ju tvungna att åka linbanan en gång också. Jag tjurar fortfarande över att de tog bort girafferna från savannen så man bara kan se dem när man åker linbana. Det är skitsvårt att hinna ta nåt vettigt foto när man vinglar förbi i en linbanevagn.


Matdags.


Lejonen låg långt borta, dolda bland träden.


Nästan framme!

När vi klivit av linbanan skyndade vi oss bort till sälarna där Kapten Sjösjuks föreställning strax skulle börja. Det visade sig vara en riktig hit för en pirattokig fyraåring! Även för oss vuxna var det en trevlig, och lagom lång, föreställning.


Kapten Sjösjuk spelade sin roll med bravur!


Och hans pirater var också roliga!


Roligast var när Kapten Sjösjuk tvingade sina pirater att gå på plankan tyckte Alex.


Till slut fick alla hoppa i plurret. 🙂

Vi valde bort delfinföreställningen i år. Våra kompisar tyckte den var rätt värdelös och jag tror Alex hade blivit lite uttråkad av att sitta där inne så länge. Istället gick vi till delfinlagunen och tittade på några av delfinungarna som simmade och lekte där.


Att fota en lekande delfinunge genom en tjock glasruta är i princip omöjligt.

Sen gick vi förbi sovande tigrar och sovande vildhundar, kikade lite på ätande snöleoparder och de söta röda pandorna. Vi stannade till vid barnens lantgård där även bilbanan ligger. Dit var det kö, men Alex var fullt beredd att köa för att få köra bil. Och det är så kul att se att han numera vågar sånt som han för inte så länge sedan hade hoppat över, trots att han innerst inne ville. Fast vi förstod att han skulle bli rädd när han väl satt i bilen. Det gick dock bra. Mungiporna pekade neråt och han ville att pappa skulle styra, men han satt kvar och efter en liten stund körde han som han aldrig gjort annat. Så glad och lycklig!


Kolla den missnöjda minen!


Och nån minut senare sååååå glad!

När han åkt bilbanan gick vi in en kort sväng på barnens lantgård, men han hade nog växt ifrån att klappa getter. Det var bara kul nån minut. 🙂


Alex och Fläsk-Fia (suck)!

Vi gick vidare till björnberget där det precis startade en liten föreläsning om björnarna och hur de på olika sätt berikar deras miljö (bl a genom att gömma deras mat på olika sätt). Björnungarna var jättesöta när de sprang omkring och letade mat!


Björnhannen var rätt imponerande.


Ungarna var mest bara nallebjörnsöta.


Bredvid björnarna bor präriehundarna. De är såååå söta (tycker jag som älskar marsvin och tycker att de påminner lite om sådana)!

Vi avslutade (nästan) Kolmårdensbesöket med att gå till Bamses värld. Alex vägrade konsekvent att åka alla rutschkanor och var så feg att Riddaren och jag bara tittade på varandra och skakade på huvudena. Ungen måste övas sa vi till varandra! Och det är det vi ägnat oss åt sedan dess (t ex på Busfabriken).


Han vågade i alla fall åka karusell med pappa. Alltid något.

Precis innan de stängde hann vi med ett kort besök till på den stora lekplatsen där vi började dagen. Där lyckades vi äntligen få Alex att våga klättra och faktiskt åka lite rutschkana! Efter en hel dags promenerande och lekande var det stackars barnet helt förbi av trötthet. Han somnade som en stock i bilen på vägen hem. 🙂