Posts Tagged ‘vårdcentral’

All is well

april 19, 2017

Alex’s läkare ringde mig nyss. Precis alla provsvar var normala och bra.

Känner kanske lite att luften just gick ur mig. Alltså, det är ju jättebra. Förstås.

Men jag är lämnad med en jaha-men-vad-gör-vi-nu-då-känsla. Rent förnuftsmässigt är jag jättetacksam över att kunna sluta grubbla över om den autoimmuna hemolytiska anemin är tillbaka eller nåt annat otäckt. Rent förnuftsmässigt tänker jag att barnet ju varit mer eller mindre konstant sjuk sedan i augusti och då kan ju nästan en månads förhöjd temp lika gärna bero på flera virus som löst av varandra. Det kan också vara hasselallergin som spökar sa barnläkaren. Den kan också orsaka trötthet.

Det som är svårare att förklara är all huvudvärk han haft senaste månaden. Men visst, han har två huvudvärksföräldrar och han har vätska bakom trumhinnorna och det är inte länge sedan han var rejält täppt och gulsnorig. Det kanske spelar in. Sen får man ju inte precis mindre huvudvärk av att sitta inne och dega hela dagarna. Det märks nu, när han gått till skolan i två dagar, att han har mindre huvudvärk.

Så, jo, det är bra nyheter. Vet ju det. Det är väl bara jag som är knäpp och vill att han antingen ska bli 100% kry NU eller så vill jag ha nåt som går att bota snabbt med meducin. Hatar ovisshet.

Men nu fokuserar vi på att huvudvärken i alla fall minskat och att tempen sakta kryper neråt. Den är inte helt normaliserad än, men det är definitivt inga 38 grader längre!

Annonser

2 x vårdcentralen

april 18, 2017

Så, klockan 15.00 på skärtorsdagen fick vi då träffa barnläkaren. Som tog oss på allvar. Som alltid. Som lyssnade och frågade, vände sig till Alex och bemötte honom jättefint. Som talade om för honom att hon tyckte att han var så klok och mogen och att hon uppskattade att han såg henne i ögonen och svarade och lyssnade ”fast jag pratar med brytning och kanske är lite svår att förstå”. Härliga människa! 🙂 Hon tittade i öronen och konstaterade att trumhinnorna var grumliga (=vätska bakom) och i näsan. Hon hummade och funderade och sa att hon misstänkte att han har bihåleinflammation. Men att de skulle ta ordentligt med prover för säkerhet skull. Sen följde hon med oss till lab för att se om det var för sent på dagen att ta alla prover och på vägen drog hon mig lite avsides och sa tröstande att hon inte trodde det var något att oroa sig för. ”Han ser ut som ett friskt barn ska göra”. Gulle henne! ❤

Naturligtvis var det för sent att ta proverna. Så vi fick vänta tills idag. Riddaren var en hjälte och skjutsade oss till vårdcentralen och sedan till skolan (och sen mig till sjukhusets apotek så jag kunde hämta ut medicin som var tvärslut och som jag behövde). Han borde ha sovit för han jobbar nätter.

Själva blodprovstagningen (två rör från armvecket) var inte rolig. Inte för att det gjorde särskilt ont. Alex fick Emlakräm innan. Men han är så himla stickrädd. Det är iofs inte så konstigt med tanke på vad han varit med om. Men ändå! Och han var så tapper. Satt i mitt knä och blundade och höll mig krampaktigt i handen. Stora tårar droppade ner på våra händer… Men han skrev inte och spjärnade inte emot utan fann sig ändå i det ofrånkomliga. Så det gick rätt bra ändå.

Och jag har pratat med Alex’s lärare om hur det är så de lovade hålla ett extra öga på honom. Men det gick bra idag. Han hade inte haft huvudvärk (första huvudvärksfria dagen på evigheter), men var trött när jag hämtade honom. Men inte dödstrött. 37.5 i temp när vi kom hem så nån träning kunde det inte bli. Jag frågade särskilt barnläkaren hur vi ska göra och hon sa att har han över 37.2-37.3 ska han inte träna. Så i morgon får han även avstå gympan. Men då får det väl vara så.

Nu längtar jag bara efter provsvar och allra helst ett besked om att han typ behöver en penicillinkur och sen är han bra.

Är så tacksam över att jag kan jobba hemifrån tisdag-torsdag och därmed kan hämta Alex när skolan slutar 13.40! Blir han inte sämre så funkar ju den lösningen.

Äntligen!

april 13, 2017

Det finns inte mycket alternativ till vårdcentralen här i stan alltså. Så idag åkte vi in till vårdcentralens lättakut och satte oss. Jag hatar verkligen denna lättakut! Det finns aldrig något syre, det finns för få stolar, folk har dränkt sina otvättade kroppar i billig parfym och det är snarkande människor och skrikande ungar överallt. Tortyr!

Men efter 1½ timmes väntan fick vi träffa en jättetrevlig sköterska som verkligen tog oss på allvar. Det var inget snack om att vi inte skulle få träffa en läkare. Men inte bara det. Hon tyckte inte det dög med en vanlig lättakutsläkare utan hon började rota runt i Mirjanas (Alex’s barnläkare) schema och hittade en trolig lucka på eftermiddagen. Hon ringde runt halva vårdcentralen och när hon inte fick svar sprang hon iväg och letade upp Mirjana för att säkerställa att hon kunde boka tiden åt oss. Det kunde hon som tur var. Så nu får vi träffa en bra läkare klockan 15.00. Känns så skönt!

Och vi kunde åka förbi Apoteket på hemvägen och fixa Emlaplåster så Alex kan bli bedövad i armvecket innan det är blodprovstagningsdags. Han är såååå rädd för det! Lilla älsklingen! Iofs inte ett dugg konstigt med tanke på hur traumatiskt det var att sätta en kanyl när han var vinterkräksjuk i december 2015. Det var verkligen vidrigt den gången! Känns så hemskt att tvinga honom till något han är så rädd för, men man måste ju. Vi får försöka belöna honom ordentligt efteråt!

Sedan igår har f ö även jag förhöjd temp, allmän sjukdomskänsla och trötthet. Det är nästan så jag är glad för det för det ökar ju liksom chansen att det är ett synnerligen envist virus Alex har och som han nu smittat mig med. Jag är gärna sjuk i en månad om det innebär att det han har är ett virus som går över av sig själv till slut!

Varför jag verkligen hatar vårdcentralen

april 11, 2017

Alltså, vårdcentraler!

Jag ringde alltså igår morse. Försökte förklara för en ointresserad sköterska att barnet haft förhöjd temp i flera veckor, huvudvärk och allmän trötthet av och till. Hon konstaterade bara att det fanns en notering om att han skulle kallas den 20 april. Att någon annan läkare skulle kunna titta på honom var uteslutet ”för han åt ju som han skulle och verkade inte allt för smärtpåverkad”. Eh….jaha.

Idag kom äntligen kallelsen. 5 maj har vi fått tid!!! 5 MAJ?!?! Ska han behöva ha det så här tills dess menar de??? Ja, så vida han inte blir spontanfrisk då (vilket vi naturligtvis innerligen hoppas). Dessutom behöver han mer effektiv allergimedicin – typ för en månad sedan.

Jag. Blir. Så. Trött.

I morgon är det jag som ringer stans privatpraktiserande (och tydligen inte helt hederliga) barnläkare för att se om han har en tid åt oss! 😦

Och undertiden har vårt tappra barn ikväll genomfört jujutsuträning med 37.7 i temp. Det är fruktansvärt svårt att veta om vi gör rätt, men han hade i alla fall roligt och verkade ha orkat med.

Sjukstuga

april 9, 2017

Sjukstugan fortsätter. Lilla älsklingen dras med en envis huvudvärk och förhöjd temp som vare sig Alvedon eller Ipren hjälper på. Det är väldigt svårt att inte oroa halvt ihjäl sig! Försökte få kontakt med vårdcentralen i fredags, men jag kom inte på att jag skulle ringa förrän klockan 11.00 och då tog de inte längre emot samtal (!). I morgon bitti är det jag som ringer i samma ögonblick de öppnar telefonerna.

Tur i oturen att det är påsklov och maken har tagit föräldraledigt måndag-onsdag. Sen är jag ledig på torsdag och sen är det ju påsk. Måtte vi nu bara kunna få en läkartid och hjälp att klura ut vas som är fel med Alex!!!

Och Riddaren har en trasig axel. Han träffade en ortoped i veckan som olycksbådande pratade om möjlig artros och skickade en röntgenremiss. Han ska på röntgen i slutet av veckan så får vi se sen. Nu kämpar han envist på med jobb, trots smärtan.

Inte är det vidare roligt, livet, just nu…

Det kunde väl änna räcka nu?

april 5, 2017

Jag har inte skrivit så mycket om det, men de senaste veckorna har Alex dragits med förhöjd temperatur av och till (mest till), trötthet, huvudvärk lite av och till och nu en förkylning sista veckan. Han har varit hemma från skolan torsdag-fredag förra veckan och hela veckan innan dess. Det är helt hopplöst! Nu har han ändå, med viss möda, orkat med skolan måndag-onsdag och idag hade han t o m med sig en kompis hem efter skolan. Men ikväll slog febern till igen – bara så där. Den steg snabbt och huvudet värkte. Så nu lär han ju vara tvungen att vara hemma IGEN i morgon.

I fredags ringde jag vårdcentralen och bad om en tid hos barnläkaren – dels för att få allergimediciner på recept och dels för att prata om det här att han varit mer eller mindre konstant sjuk sedan i augusti. Vi har inte fått någon tid än…

Det är verkligen inte bra för min mentala hälsa detta! Jag får sånt ångestpåslag när han är krasslig. Katastroftankar, magras, sömnproblem, ångest, ångest, ångest! Nu vill jag bara att vi ska få en tid på vårdcentralen så de kan ta en massa prover och kolla så det inte är nåt allvarligt fel på honom. Jag förstår ju rent förnuftsmässigt att det troligen är ett envist virus han dras med den här gången, men det hjälper liksom inte. Jag oroar ihjäl mig ändå. Jag skyller det på traumat från när han var bebis och fick autoimmun hemolytisk anemi.

En dag

mars 31, 2017

En enda dag hann Alex faktiskt känna sig frisk den här gången. I tisdags när han och jag åkte buss till och från träningen konstaterade han att han äntligen kände sig pigg och frisk igen. På onsdagsmorgonen nös han en himla massa och när jag hämtade honom efter skolan bröt förkylning nummer femtioelva den här hösten-vintern-våren ut (!). Igår var han helt däckad med rinnsnuva, förhöjd temp och enorm trötthet.

Alltså det är inte normalt! När jag pratade med en sköterska på vårdcentralen för ca 1-1½ månad sedan menade hon att det var helt normalt att ungen varit i princip konstant förkyld sedan i augusti. Igår ringde jag igen eftersom jag behövde boka en tid med Alex’s läkare gällande allergimedicinering nu under våren och sommaren. Då tog jag igen upp detta med hans eviga förkylningar och den här sköterskan verkade i alla fall hålla med mig om att det var onormalt många. Hon skulle se till att det skickades hem en kallelse så vi får träffa läkaren framöver. Bra det.

Maken jobbar nätter och jag är hemma med Alex. Igår kunde jag klämma in en fjärdedels arbetsdag genom att jobba lite hemifrån när han vaknat.

Det blir mycket film och dataspel, men också lite läxor (var och hämtade dem idag på förmiddagen) och pyssel. Det är otroligt skönt med ett större barn som lättare roar sig själv och man mest bara behöver finnas där och serva med mat, dryck, snorpapper, mediciner och lite allmän omvårdnad/kärlek. 🙂

Som förväntat

februari 14, 2017

Jo då, någon gång i natt gick det hål på trumhinnan. Bara lite den här gången – inte som de gånger den snarare verkar ha rämnat och hela örat och kudden varit fulla av blodigt var. Men det räckte tydligen för att smärtan skulle släppa. Alex somnade runt 22.00 och vaknade sen inte förrän vid 05.00. Då hade han ont och fick både Alvedon och Ipren igen. Sen kunde han somna om, tack och lov, och sov till 07.00.

Jag var snabb som en iller i morse och ringde en minut i halv åtta (när de öppnar slussen på vårdcentralen). Fick första uppringningstiden (08.00). Fem över ringde en sköterska upp mig och bokade in Alex på jourcentralen inne i stan klockan 11.00. När jag väl fått en tid kunde jag slappna av lite och åka till jobbet hyfsat lugn.

Riddaren och Alex hade fått träffa en trevlig läkare och det var inget snack om annat än att han skulle ha penicillin. Han hade nästan 39 graders feber då, men åt ändå tappert en medköpt McDonaldshamburgare till lunch när de kom hem. Jag kom hem kvart i tre och då kunde vi äntligen ge första dosen penicillin (det är ju det där med att man inte får äta en timme före eller två timmar efter medicinen). Nu ser vi fram emot att den ska verka och få ner febern!

Nåja… Man får väl försöka tänka att hellre en öroninflammation nu än några veckor innan vår Rhodossemester (som det var förra året).

Men nej! Inte igen!

februari 12, 2017

Jaha.

Alex klagade flera gånger igår på att han kände sig dålig och det märktes att han inte var piggelin.

I natt sov han jätteoroligt och jag tyckte han kändes varm. Han väckte mig vid 05.00 och hade huvudvärk. Jag tog tempen och då hade han 38.3. Han fick Alvedon mot huvudvärken, men kunde inte somna om. Så han fick ligga och titta på film i sovrummet medan jag försökte sova. Riddaren jobbar nätter och kom hem vid 06.30. När han gick och la mig skickade han in mig i gästrumssängen så jag fick sova lite till.

När jag vacklade upp vid åttatiden var det en rätt ynklig Alex som hade noll aptit. Han tvingade i sig ett glas mjölk, en riskaka och en pytteliten skål yoghurt till frukost. Sen orkade han i alla fall sitta vid sin dator och spela Minecraft.

Men barnet har alltså stirrat på en skärm sedan 05.30 i morse och nu är det lunchtid. Men jag vet verkligen inte hur man ska komma runt det när han är febrig, har huvudvärk och inte orkar göra nåt annat?

Man får väl trösta sig med att de friska(re) dagarna begränsar vi skärmtittandet till nån timme per dag.

Hur som helst. Detta med att barnet bara inte kan bli friskt börjar verkligen oroa mig. Han har varit frisk och pigg nån enstaka dag då och då sedan slutet av augusti (!!!). Det hade väl varit okej med ett mindre barn som just skolats in på dagis, men han är ändå åtta år! Ingen av hans klasskompisar har det så. Jag börjar tänka på immunförsvaret och det faktum att han ju hade autoimmun hemolytisk anemi som bebis. Kan det vara nåt knas med immunförsvaret? Jag måste ringa vårdcentralen och föreslå att vi får en läkartid och att de tar en komplett blodstatus på barnet. Gud vad arg mitt spruträdda barn ska bli! Men jag behöver få veta om detta verkligen är normalt!

Ironlady

februari 11, 2017

I tisdags var det fyra veckor sedan jag lämnade blodprov senast och dags för ny kontroll. Så jag tog mig i kragen och åkte till vårdcentralen på förmiddagen (jobbade hemifrån). Som vanligt fanns det ingen beställning lagd, trots att läkaren lovat att fixa det. Men labbsköterskan ringde snällt upp till sköterskorna som ordnade så en beställning blev gjord. Så jag fick lämna blod.

Igår ringde jag och frågade efter resultatet. Och nu var Hb:t uppe på 127! För en månad sedan var det 86 och på gränsen till kraftig anemi. Nu är det normalt. Skönt! Sköterskan sa att nästan alla mina blodvärden varit onormala sist. Nu var det bara ett (som jag tror kallades NcHc) som inte var riktigt uppe på normal nivå.

Jag kan nu minska mitt järnintag med en tredjedel. Skönt det för magen är inte riktigt nöjd med detta enorma järntillskott jag ätit. Normalt kosttillskott av järn är 25 mikrogram. Jag har ätit 300 mikrogram per dag. Jag klurar dessutom på om det kan vara järntillskottets fel att jag haft så vansinnigt mycket huvudvärk och migrän senaste månaden (?).

Ah….well… Jag är i alla fall piggare. Märker framför allt att kroppen svarar på ett helt annat sätt. Jag kan gå uppför trapporna på jobbet utan att det är tungt. Jag kan gå raskt igen och jag ror lite i roddmaskinen varje dag. Babysteps!

Jag känner mig dessutom nästan bra från den där hemska luftrörsinfektionen som bara aldrig ville gå över. Lungorna har slutat värka och jag får luft igen! Så. Skönt.

Det är nu man undrar vad Murphy ska slänga i huvudet på en här näst…..? :-/