Halloweengrisar

oktober 26, 2021

Jag inser ju att jag måste göra om och ”göra rätt” nån dag. I helgen kanske? Men här är i alla fall en tålmodig Bella och en väldigt nyfiken och entusiastisk Smula under helgens försök till Halloweenfoton. 😀

Igår var jag och Riddaren på Rusta och då kan jag eventuellt ha köpt lite Halloweenprylar på deras rea som kanske kan användas som rekvisita. 😀

Äntligen helg!

oktober 24, 2021

Åh vad jag behövde ledigt den här helgen! Jag var sååå trött hela veckan. Men nu har jag sovit, och legat och dragit mig ohemult länge på mornarna både lördag och söndag (den i särklass största fördelen med att inte ha småbarn), så nu känner jag mig lite mer som folk igen. För säkerhets skull har jag beställt hem Gerimax (ginsengrot). Jag brukar alltid köpa det på vinterhalvåret, men i år har jag inte kommit ihåg att köpa hem det. Jag har ingen aning om ifall det är placeboeffekt, eller om det verkligen är uppiggande, men oavsett brukar jag få mer energi när jag äter det. Så värt det oavsett tänker jag. 😉 Kommer med Bets i morgon kväll, så sen ska jag bli en ny människa. Säger vi.

Kommer ni ihåg min vånda över trädgården? Riddaren och Alex gjorde en insats och klippte äppelträdet och en buske utanför boden och räfsade ihop en hög löv för några dagar sedan. Igår tog Alex och jag tag i resten. Jag planerade ljung och andra höstblommor i krukorna, jag slängde jord i krukor där allt vissnat och ställde undan dem för säsongen, jag klippte ner lavendeln lite och drog upp halvvissna sommarblommor ur rabatten på framsidan. Alex samlade ihop alla löv i tunnan och klippte ner växter i rabatten efter instruktion från mig. Sen gick vi ungefär tusen vändor (kändes det som) till föreningens container där man får slänga trädgårdsavfall. Jag bar in vattenmätaren och några solcellslampor i boden och så sopade vi framsidan. Jag tog in det elektriska ljuset som står i ljuslyktan på framsidan och bytte batteri. Nu ska vi bara Halloweenpynta lite (dock sparsamt i år) så är vi faktiskt klara med ”höstandet”. Vi hann allt det viktigaste och det var sååå skönt att vi kunde få med det i containern (som transporteras iväg på måndag) så vi slipper köra det själva. Alex gjorde verkligen en fantastisk insats! Jag undrar ibland om vi är de enda vuxna som sätter vårt barn i arbete. Jag ser aldrig några barn här i området hjälpa till med trädgårdsarbete. Alex får hjälpa till både nu och då. jag tänker att det är bra att få lära sig ta ansvar, att se att det är vårt hem och därmed vårt gemensamma ansvar att ta hand om det. Sen kan han gärna få en högre veckopeng de veckor han hjälpt till mycket, men fokus ligger på hur viktig hans arbetsinsats är för oss alla. Och han har verkligen blivit skitduktig på att hugg i utan protester. Jag hade på riktigt inte orkat göra allt själv igår.

Förutom ett par timmars trädgårdsarbete hann jag, med Alex’s hjälp, även storstäda buren. Jag tvättade och hängde ett par tvättar, diskade och städade upp i köket och lagade pannbiffar och köttbullar med sås och potatis till Alex och mig (Riddaren jobbar tolvtimmarspass hela helgen). Sen var jag rätt slut som artist. Men det innebar att jag å andra sidan kan ta det rätt lugnt idag. Jag har ägnat mig åt ansiktsvård och hårvård (inpackningar) och åt en rätt kaotisk marsvinsfotografering.

Haha! Det är alltid spännande att försöka få marsvin att agera fotomodeller. Jag ville ta nåt Halloweeninspirerat foto på marsvinen. Nellie gjorde klart direkt att det var något hon inte var intresserad av, så hon slapp vara med den här gången. Bella utstår ju det mesta med stoiskt lugn, bara hon får nåt gott att tugga på, så hon satt snällt där jag ville medan jag fotade. Då dog blixten (batterierna tog slut och jag orkade inte gå och byta). Jag hämtade Smulan som entusiastiskt deltog med liv och lust. Om hon kunnat prata människospråk hade hon sagt ”Åh! Vad är det här? Går det att äta? Vem är det där? Kan jag klättra här? Nu måste jag gå och kolla vad som finns där borta! Åh! Godis! Tack!”.

Sneakpeak från fotograferingen. Smulan provsmakar rekvisitan.

Jag tänkte att det vore smart att hålla till i badrummet på bottenvåningen. Litet rum = ingenstans att springa iväg och gömma sig. Men det blev skitsvårt att få nån vettig kameravinkel och min gamla hög till kamera ville dessutom vare sig ljusmäta vettigt eller ställa skärpan. Så det blev ett gäng suddiga bilder och några halvokej. Men, men… Jag får väl göra ett nytt försök nån dag. 😀

Smulan tyckte i alla fall att det var high life att vara fotomodell så det var ju bra. Hon positionsknorrade nöjt och när vi var klara gick hon hem, men kom snabbt tillbaka och gick runt en sväng på filten i badrummet bara för skojs skull. 🙂

Har jag förresten sagt att hon har lärt sig pussas nu? Tyvärr pussas hon med samma entusiasm som hon tar sig an allt annat i livet, vilket betyder att det lätt blir små nafsningar när hon är hungrig eller ivrig. Så vi jobbar på det där med att inte använda tänderna. Jag kan svära på att hon (om hon kunde prata) skulle säga ”Hoppsan, det var inte meningen! Förlåt matte! Men ro hit med nåt gott nu då!”.

Besök av mormor

oktober 20, 2021

I lördags kom min mamma hit. Hon tog bussen från Jönköping och Riddaren och Alex hämtade henne med bil på busstationen inne i stan. Egentligen var nog både jag och Riddaren lite för trötta och slitna för att orka med besök, men min förkylning verkar ju ha slagit rot för evigt och man kan ju inte sluta umgås med folk helt. Så det fick gå.

Vi bjöd på lite enkel mat. Potatis- och purjolökssoppa med ört- och ostgratinerade mackor till lunch. Sen ville mamma titta på mitt släktträd i MyHeritage, så då blev vi sittande där ett tag. På seneftermiddagen spelade vi Carcassonne, och trots att mamma glatt deklarerade att ”det var mycket roligare att spela det på två”, verkade hon inte helt uttråkad.

Själv hade jag varit snäll och låtit mamma välja röda spelpjäser (som jag alltid har) så jag satt och rabblade som ett mantra ”Jag är blå!” för att komma ihåg att bygga på rätt ställen. Det tyckte min son var mycket roligt och skrattade hjärtligt varje gång. 😀 Vi spelade två partier och jag bara förlorade. Värdelöst! 😉

På kvällen åt vi tacos och satt sedan och pratade rätt länge. Alla utom Alex sov rätt länge på söndagen. När jag kom nervacklande hade mamma inte gått upp än. Alex och jag hjälptes åt att göra frukost. Han hade lärt sig göra smoothie på hemkunskapen och ville bjuda på det. Så vi micrade bär och tog fram mixern. Jordgubbar, hallon, vanilj- och jordgubbsyoghurt och mjöl åkte ner i mixern och blev en riktigt god smoothie. Jag fixade kokt ägg och skar upp grönsaker. Sen fick Alex gå upp och hämta sin mormor. Hon tyckte smoothien var lite för söt, men jag och Riddaren tyckte den var god.

Framåt lunchtid åkte vi in till stan. Riddaren körde runt och visade alla nybyggnationer i centrum. Sen pausade vi på Lindahls för lunch/fika.

Vi promenerade upp i Industrilandskapet och Alex fick visa var han äter lunch.

Skorstenarna på Värmekyrkan blir världens största adventsljusstake i december.

Sen gick vi ner mot Strömparken och Alex’s skola.

Det är fint i Industrilandskapet även om flera broar just nu är avstängda.
Många udda byggnader och former finns det.
Nedre fallet i motljus.
Och Strömparken som Alex har som ”skolgård”.
Alex visade sin skola för mormor.

När vi gått klart inne i stan åkte vi en sista runda lite utanför centrum och tittade på nybyggda områden. Sen åkte vi hem. Riddaren och jag fixade tomatsoppa med pastaskruvar (med riktiga tomater så klart, inga halvfabrikat här inte) och så åt vi lite tidig middag eftersom mamma skulle åka med en buss 18.35. Vi körde henne in till busstationen.

Sen åkte vi hem och dog lite vid tanken på att det snart var måndag. När man mår så här behöver man verkligen de där två helgdagarna för viiiila. Men vi får ju skylla oss själva. Men det var faktiskt nästan två år sedan mamma var här (bortsett från en blixtvisit på 1½ timme förra sommaren), så det var ju på tiden kan man tycka.

Kan dock säga att jag tjöt en skvätt i tisdags morse innan jobbet. Jag hade sovit förfärligt dåligt och drömt mardrömmar hela natten och skulle gå en lång utbildning hela dagen. Men det gick ju och utbildningen var dessutom riktigt intressant. Men det var då jag insåg exakt HUR mycket jag behöver vilan på helgen just nu. Det finns liksom inga reserver att ta av.

4½ vecka

oktober 13, 2021

Tror ni jag är frisk än? Alltså, jag börjar tro att det numera finns kroniska förkylningar för den här vägrar lämna min kropp. Den bara ändrar karaktär lite då och då. Idag värker bihålorna och jag har en elak huvudvärk. Och måndag-fredag blir jag slemmig i luftrören och harklar mig i ett och får hostattacker lite då och då. Jag antar att jag pratar mycket mer på mina jobbdagar än på helgerna. För då brukar det vara mycket bättre eller nästan helt bra. Sen är jag ju såååå trött. I helgen kändes det som jag skulle ha kunnat sova bort hela lördagen och söndagen. Hade jag inte haft barn och marsvin vet jag inte om jag kommit ur sängen.

Det börjar bli lite tröttsamt… I synnerhet som jag har galet mycket jobb hela oktober. Just nu känns det otroligt skönt att jag har lagt in två dagars ledigt på höstlovet så jag får en långhelg då! Man får dock försöka glädja sig åt det lilla. Just nu har jag inga känningar av njurarna och det är väldigt skönt!

Idag på eftermiddagen slutade jag redan vid 13.00 (började tidigt och tog en timmes friskvård. Friskvårdstimmen ägnade jag åt trädgårdsarbete. Jag var ute 1½ timme och lyckades fylla en sopsäck med avklippta grenar, vissnade växter och gamla tomatplantor som gjort sitt. Och ändå syns det typ inte att jag gjort nåt. Suck… Men hur sväljer man en elefant? Jo, i bitar. Och är man krasslig får man väl vara glad för det lilla man orkar göra och försöka ta lite i taget. I helgen måste vi klippa ner äppelträdet för helgen efter kommer föreningens container där man får slänga trädgårdsavfall. Så nästa veckas eftermiddagsprojekt får väl bli att räfsa löv och fortsätta klippa ner vissna växter.

Äntligen!

oktober 11, 2021

Jamen då var äntligen spruta 1 avklarad. No thanks to Vilbergens vårdcentral – för tro inte att nån hörde av sig därifrån idag trots löfte från sköterskan i fredags. 😦 Men Riddaren hade ju som sagt lyckats boka en tid ändå och med alla papper påskrivna och i ordning gick det snabbt och smidigt på vaccinationscentralen i eftermiddags. Alex var nervös, men mycket modig. Med tanke på hur hemska sprutupplevelser han har i bagaget (när han hade vinterkräksjuka och de stack och stack och stack honom för att hitta nånstans att sätta droppet) gick det jättebra. Han var blek och lite skakig, men fast besluten att ta sprutan. Sköterskan var jättegullig och sticket var inte så illa konstaterade Alex efteråt.

Nästa spruta får han om fyra veckor redan. Så skönt att de har kortat väntetiden mellan spruta 1 och 2! jag längtar verkligen efter att vi alla ska ha fullt skydd. Och efter att det ska ha gått så lång tid efter vaccinationen att man kan veta att Alex inte drabbas av hjärtmuskelinflammation, proppar eller nån annan läskig biverkning. Men tänk om vi kan få en december med låg smittspridning, inga nya otäcka mutationer och alla har fullt skydd! Tänk att kunna gå i affärer och julhandla, fika på Lindahls och leva som förr! Vad underbart det vore!

Vansinnigt dåligt

oktober 10, 2021

Jag säger bara det. Det är TUR att jag har ett rätt lågt blodtryck till vardags. Annars hade jag nog inte överlevt fredagen. I torsdags fick vi det hett efterlängtade brevet med posten som talade om att det nu var Alex’s tur att vaccinera sig. Ivrigt läste jag brevet och kastade mig över 1177’s bokningssystem. Brevet uppmanade en att boka digitalt antingen på vaccinationscentral eller ”vissa vårdcentraler”. Man kunde söka på samtliga tillgängliga vaccinationsställen samtidigt och vi blev jätteglada över att hitta en ledig tid redan dagen efter (alltså i fredags) på en vårdcentral i stan. Eftersom Alex är som jag, och ofta får ett gäng biverkningar av vaccinationer, kändes ju en fredagstid toppen. Vaccinationscentralen hade inga fredagstider alls.

Så i fredags hämtade vi Alex efter skolan. Han hade sovit uruselt på natten och mått illa av nervositet hela dagen, men var ändå väldigt pepp på att äntligen få sin vaccination. Vi åkte till Vilbergens vårdcentral där jag bokat tid och gick in. Sköterskan i receptionen såg ut som ett frågetecken när jag förklarade vårt ärende. Hon frågade hur jag bokat tid och jag förklarade. ”Jamen det ska inte gå att boka tid hos oss så. Det är bara personer som äter blodförtunnande eller har fått svåra allergiska reaktioner av vaccin som ska vaccinera sig på vårdcentralerna. Det står i brevet ni fått. Det är meningen att man ska ringa det nummer som står och boka tid genom dem.” Tyvärr hade jag inte med brevet, men jag var tämligen säker på att hon hade fel (och det hade hon ju kunde jag konstatera när jag kommit hem). Dessutom var den sköterskan som utförde vaccinationerna sjuk. Men hon hade haft fler personer som kommit under dagen och trott att de skulle få vaccinera sig.

Och ändå har människan inte tagit tag i detta och kollat upp vilka som bokat och kontaktat dem!!!

Jag brukar försöka vara vänlig mot folk, men jag lyckades inte särskilt bra nu. Jag talade rätt ingående om vad jag tyckte om det hela, men det var ju bara att åka hem.

Väl hemma gick vi in igen på 1177 för att boka en tid på den himla vaccinationscentralen istället. Tror ni det gick? Nej, för då kom det upp att vi redan bokat en tid och man får inte boka mer än en tid. Gaaaah! Ungefär här höll jag på att få hjärnblödning.

Jag ringde det där jäkla numret då (som brevet angav som alternativ) och lyssnade på evighetslånga inspelade meddelanden. Man kunde inte gå tillbaka så man fick ringa upp igen hela tiden för att höra alla alternativ. Ingenstans kunde man få prata med en människa för ”de hade typ fyllt sin kvot av samtal för dagen”. Nu var jag så arg att jag tuggade fradga.

jag ringde upp Vilbergens vårdcentral och beredde mig på att få höra att jag fick ringa på måndag igen men konstigt nog lovade de att ringa upp efter en halvtimme. Och det gjorde de faktiskt. Jag fick prata med en lite vettigare människa (vilket nog var tur för både henne och mig) som åtminstone verkade fatta vad som hänt och som förstod att de måste avboka tiden så att vi skulle kunna boka en ny tid. Det var det bara en enda människa på vårdcentralen som kunde göra (varför funkar vårdcentraler som institutioner i gamla Sovjet?) och hon hade gått hem för dagen. Men hon lovade att be människan göra det så fort som möjligt på måndag och meddela mig när det är fixat. Alltid något.

Så här två dagar efteråt inser jag ju att jag säkert överreagerade nåt enormt, men jag är så hjärtinnerligt trött på hela vården i Östergötland! Alltså, det ska jämt strula! Ska man ta prover kan man ge sig fan på att läkaren missat att lägga in en beställning. Hur många gånger har jag inte fått höra av en läkare att jag ska åka på drop i-röntgen och när jag kommer dit får jag veta att nej, de gör inte alls såna röntgenundersökningar utan remiss? Vill inte ens tänka på sommaren när Alex var bebis och åt skyhöga doser kortison och jag jämt fick ringa själv för att fråga hur nertrappningen skulle ske för att ingen bemödade sig om att lägga upp ett schema åt oss. Eller när han hade hemska allergiska utslag och BVC-sköterskan envist hävdade att det var normalt (trots att han skrek och knappt sov) ända tills vi träffade en barnläkare för nån kontroll som insåg att ungen troligen var födoämnesallergisk och vi fick börja utreda det och få medicin mot de otäcka utslagen. Efter alla enskilda händelser har jag väl byggt upp nån slags nolltolerans för vårdstrul. 😀

I alla fall. Idag hade Riddaren fått för sig att han skulle testa att boka tid åt Alex på vaccinationscentralen för det fall den gamla bokningen annullerats nu. Och nu funkade det! Så imorgon e m får han äntligen sin första spruta! Men sch! Säg inget till Alex! Han blir så nervös då. Det är bättre att han får fortsätta tro att vi ska försöka få en tid i morgon, men att det inte är säkert att det kommer att gå. Jag tror han mår bättre av att inte veta säkert.

Långskånken

oktober 10, 2021

I augusti 2020 var Alex 146,5 cm och bland de kortaste i sin klass. Nu är han nästan 162 cm lång och bland de längsta i sin (nya) klass. Vad han har vuxit senaste året! Och kanske i synnerhet senaste månaderna. Han växer ur skor och kläder nästan i samma takt som vi hinner köpa dem känns det som.

Inför att han skulle börja träna jiu jutsu igen fick han prova sin gamla dräkt. Haha! Den, som var på gränsen till för stor när han tränade i mars 2020, var nu så galet för liten. Så det var bara att köpa en ny. T o m tandskyddet hade han vuxit ur så även ett sådant fick vi skaffa nytt.

Han har alltid haft svart dräkt tidigare:

Gradering december 2019.

Men nu valde han en grön dräkt. Jag kanske gillade den svarta mer, men jag förstår ju att omväxling förnöjer. Tänk att han nu är så stor att han tränar i vuxengruppen! Jag är så stolt över honom som hänger i med träningen. Han som var så tafatt de första terminerna. Han har utvecklats enormt under de här åren och nu när han tränar med de vuxna blir det ju träning på en helt annan nivå. Mer teknik och mindre lek. Men han gillar det och tycker träningen är rolig. Jag är så himla glad att vi hittade en träningsform som passar honom och som också är så himla bra (kunna självförsvar är guld värt i det nya Sverige där ungarna förnedringsrånas var och varannan dag).

Igen ett sånt där kort som blir oförklarligt pixligt när jag laddar upp det. Såååå tröttsamt!

Tonårstjejen

oktober 7, 2021

Marsvinsbebisar växer så fort! Det känns som helt nyss Smulan var en liten bebis som ropade efter mamma. Nu har hon blivit kaxig tonåring! 😀

Hon har nästan helt vuxit ifrån de fantastiska tokfnattrycken hon fick som bebis när hon studsade runt och sprang blixtsnabba rundor under trappen. Nu utforskar hon världen och drar med sin Nellie ibland. Då smyyyyger de fram, långa och platta, och tar sig ibland ända bort till ytterdörren. Smulan är t o m modigare än Vera var, så henne får man hålla lite koll på. Apropå Vera så blir Smulan bara mer och mer lik henne. Hon kommer till köket ibland nu och tigger mat, precis som Vera gjorde. Och hon är så himla kontaktsökande. Om jag pratar med henne svarar hon alltid och kommer ofta springande när jag ropar på henne (för att få nån godsak så klart). Hon klättrar på mig och har slutat nafsa i mina fingrar. Istället gör hon lite som Vera gjorde, buffar och letar godis. Skillnaden var att Vera även pussades. Men igår fick jag faktiskt en liten slick för första gången, så det kanske kommer.

Hon är lika silkeslen i pälsen som Vera var, men kommer aldrig att bli någon skönhetsdrottning. Hon har en underlig fena av hår på ryggen som ser ut som nån slags dinosauriefena, eller hajfena (syns inte på just de här korten) och hennes bakben är ovanligt långa tror jag för hon har ett nästan lite känguruaktigt utseende. Men det hon saknar i utseende tar hon igen med charm. ❤

På den korta tid vi haft henne har hon verkligen fångat våra hjärtan och hon fyller tomrummet efter Vera så gott som någon nu kan. Jag är så glad att vi bestämde oss för att hitta en tredje liten pälsboll till flocken.

Jag blir så trött

oktober 5, 2021

Det är inte en evighet sedan jag var stolt över att vara svensk och kände att Sverige var det bästa land man kunde bo i. Det är inte jättelänge sedan man naivt sa att så där som de har det i USA, med skjutningar, gäng, No Go-zoner, Gated Communities och knarkhandel – så skulle vi minsann aldrig ha det i Sverige.

Jo just det.

I början av 2000-talet rörde jag mig tryggt genom Norrköping om kvällarna. Idag är det något jag bara inte skulle göra. Nu när Alex har träning 19-20 får han hoppa över de pass som infaller när Riddaren jobbar kväll. Jag sätter mig inte på bussen och rör mig i city så dags. Stan tillhör gängen och busen om kvällarna nuförtiden. Och det är så sorgligt hur ens frihet kringskärs allt mer.

Och med svenskt jämnmod accepteras det att mord och skjutningar nu tillhör vardagen, att man inte vill vandra hem från stan om kvällen genom Hageby utan får bekosta en taxi, att vi på vissa håll har klaner som skipar rättvisa, att man som kvinna inte kan räkna med att sola i bikini (eller gud förbjude topless) på en badstrand utan att bli antastad eller tillrättavisad…och så vidare.

Var det så här vi ville ha det när vi bestämde oss för att bli en stormakt inom flyktingmottagande och migration?

Jag blir så trött på islam och den kultur som hör till religionen. Jag VILL inte att den frihet som min mamma och hennes generation kämpat för i Sverige ska kringskäras och begränsas. Jag VILL faktiskt inte anpassa mig till förbannelse till män med en ålderdomlig syn på kvinnor och män och deras rättigheter. Jag VILL inte se kvinnor som går runt som enmanstält, täckta från topp till tå, när det är 30 grader varmt. Det KAN inte vara skönt och jag kommer aldrig att tro att det är deras vilja. Men man anpassar sig ju efter den kultur man lever i. Jag blir ledsen av att läsa hur muslimer nu uttrycker sin glädje över Lars Vilks död i sociala media (allt för många för att det bara ska vara enstaka radikaliserade islamister). Jag blir ledsen över vandaliseringen av kyrkor och över hur judehatet på nytt breder ut sig. Det var inte så här jag ville att det skulle se ut i Sverige.

Jag accepterar inte alla dessa rån som begås mot våra barn och gamla (lätta offer). Det finns ingen moral, bara förakt och förnedring. Jag skäms helt ärligt över att vara svensk, över vad vi gjort mot vårt land. Nu har vi fattigpensionärer som står i soppköksköer för att få mat samtidigt som vi skänker enorma belopp till korrupta länder och betalar etableringsersättning och full pension till folk som kommit hit och aldrig arbetat en dag i vårt land. Något är skevt. Och jag står för att jag tycker det trots att jag vet att folk kommer att kalla mig rasist.

Om man är rasist om man tycker att landets pengar i första hand ska gå till drägliga förhållanden för dem som byggt upp detta land, till vettig vård, skola och omsorg och att en huvudlös migration som leder till enorma problem med kriminalitet är vanvettigt – ja då är jag väl rasist då. Men jag vet inte hur de som är för fri rörlighet har tänkt? Hur många miljoner afrikaner, afghaner etc tror de att vi har råd att ta emot? Vi vet att det är en mycket liten andel av dem som kommer in på arbetsmarknaden och blir självförsörjande. Vi vet att kvinnorna ofta föder många barn, aldrig lär sig svenska och hamnar i bidragsberoende samtidigt som barnen ofta inte får det stöd de skulle behöva hemifrån (jag skrev ofta, inte aldrig, för självklart finns det lysande invandrarföräldrar med många barn). Vi vet att andra generationens invandrare är de som är mest benägna att hamna i gängkriminalitet. Och om man lyssnar på intervjuer med andra generationens gängkriminella (”Tills alla dör” t ex) framhåller de ofta själva att föräldrarna var frånvarande, att man hängde med äldre killar som drog in en i gänggemenskapen.

Vi vet en massa saker, men vi låter bara allt fortgå.

Så låt mig förutspå att när jag blir gammal finns det definitivt inga drägliga pensioner. Snart börjar de rika bygga Gated Communities. Den laglöshet och den gängkriminalitet vi ser idag är bara början. Yttrandefrihet? Kommer att inskränkas allt mer.

Jag bara hoppas att tillräckligt många inser att det är dags att på riktigt sluta vara så rädd för rasistkortet och börja stå upp för det Sverige vi vill leva i. För mig handlar det inte om att alla invandrare är si eller så. Det finns massor av underbara invandrare. Jag älskar våra underbara invandrare som kränger pizzor till oss med stora leenden och städerskan på jobbet som sliter så hårt och tänker att de är en tillgång. Men begår man grova brott ska man ha förverkat sin rätt att vistas här. Och vi har inte råd att rädda hela världen från svält, krig och fattigdom. Alla kan inte flytta hit. Vi måste börja prata eget ansvar och motverka korruption på plats i de länder folk flyr från. Ta Afghanistan. Där har befolkningsökningen skenat de sista årtiondena. Detta i ett fattigt land med torka. Barnen är undernärda och det rimliga kan man ju tycka vore att försöka bromsa befolkningsökningen. Landet kan helt enkelt inte föda så många munnar. Men så får man tydligen inte tänka för det är en mänsklig rättighet att skaffa hur många barn man vill och dessutom är det emot religionen att använda preventivmedel. Och det är just där du tappar mig. Jag förstår ju att de med en generös syn på migration då tycker att det är synd om folket, låt dem komma hit så tar vi hand om dem. Men det finns nu ca 40 miljoner afghaner. Hur många av dem ska vi försörja, bygga hus åt, förvara i fängelser, vårda o s v? Var ska pengarna komma ifrån? När ska vi börja tänka välkommen – om du sköter dig och försörjer dig själv?

Befolkningsökningen är f ö enligt min mening det enskilt största miljö- och klimathotet om du frågar mig. Men det är en annan fråga.

Nu blev det här en massa lösa tankar nedskrivna i frustration. Men så får det vara denna regnmörka oktoberkväll. Varsågod och sluta läs om det jag skriver inte passar.

Fyra årstider

oktober 3, 2021

I februari i år kom jag på idéen att försöka fota exakt samma plats en gång i månaden under ett år framöver. Ja, nu ska jag inte ta åt mig cred för själva idéen, för det har ju folk gjort länge. Men jag kom alltså på att just den här vyn vore coolt att fota under ett helt år. Det är en grusväg som går mellan en hästhage och en skogsdunge och den ligger längs med den promenadsträcka jag brukar gå när jag ska gå en halvmil. Och jag har faktiskt lyckats ta en bild de flesta månaderna. Jag har bara missat maj så här långt. Från början tänkte jag att slutresultatet skulle bli 12 bilder ihopsatta till en (alltså 12 smala remsor som man lägger ihop i ett bildbehandlingsprogram). Men det föll på det faktum att jag inte hade stått på exakt samma punkt varje gång jag fotade.

Så nu tänker jag att det får bli De Fyra Årstiderna istället. Igår släpade jag mig iväg till den där vägsträckan, trots huvudvärk och förkylningströtthet, för att kunna fota hösten. Jag ska erkänna att jag sedan vände och gick snabbaste vägen hem, så det blev bara 3 km istället för 5 km. Men jag kan säga att det räckte, så som jag mådde.

Som synes har jag inte lyckats stå på exakt samma ställe varje gång jag fotat, men det är close enough bestämde jag mig för. Ändå kul att ha lyckats fota samma ställe under fyra så distinkt olika årstidsförhållanden. Det gav mersmak. Så nu kanske jag ska försöka hitta nån annan vy, med ett väldigt bra riktmärke där man kan ställa sig varje gång. Har en tanke om åkrarna och björkallén som ligger på samma promenadrunda.

Annars har inte mycket hänt här hemma. Riddaren är fortsatt dyngförkyld. Alex känner sig hängig, men är inte direkt sjuk. Och jag dras med den eviga huvudvärken och tröttheten efter min förkylning. Tycker snart det får ta och ge sig!

Oktober kommer att bli en väldigt arbetsintensiv månad för mig då vi ska följa upp kvalitén i alla medarbetares ärenden. Det blir en timmes sittning med alla medarbetare och deras chefer för att gå igenom om de följer processen och gör det de ska. Samtidigt har vi ett gäng nyanställda som ska introduceras och så vårt vanliga arbete ovanpå det, så det kommer att vara fullt upp. Inget utrymme för mer sjukfrånvaro än vi redan har (en kollega är halvt sjukskriven). Så nu gäller det att hålla sig, om inte frisk, så åtminstone arbetsför.