Vart tog tiden vägen?

maj 23, 2017

Alltså, jag fattar inte vart dagarna tar vägen. Jag vaknar, jag gör frukost åt mig och Alex, jag tjatar honom i kläder och genom morgonbestyr, jag följer till skolan och tar bussen till jobbet. Jag jobbar mina sex timmar, tar bussen hem, hämtar (oftast) barnet, fixar ett extra mellis, matar hungriga marsvin och försöker hinna socialisera dem. Just det där tar tid just nu. Sen kan man ge sig på att det är en tvätt som behöver köras och hängas eller en diskmaskin som ska köras och tömmas. Har man tur ska det handlas och är det inte träning ska det lagas mat. Vips är det dags för läxa, nattbestyr och sagoläsning och så somnar jag före Alex, vaknar med ett ryck runt 21.00 och så har jag en timme innan det är dags för mina egna nattbestyr. Och så börjar det om…

Hur sjutton hinner folk jobba heltid?

Heja Mimmi!

maj 22, 2017

Hon har verkligen börjat fräsa ifrån till Vera lite då och då och ibland är det hon som går vinnande ur striderna. Sen kan jag eventuellt tycka att hon är lite korkad som frenetiskt jagar efter Vera när hon (Mimmi) är rädd. Hon springer och försöker gömma sig under henne eller vill trycka sig mot Vera, och då blir Vera sur och hotar och luftnafsar. Men Mimmi fattar liksom inte när det är läge att backa.

_DSC6255.jpg

Annars är läget sig likt. Vera vill inte sitta i knäet utan leker utbrytardrottning. Det är faktiskt lite trist, men vi får väl traggla på ett tag till. Mimmi är ju desto mysigare. Henne kan jag t o m klappa i buren nu (om det inte finns några hus att gömma sig i). Hon är också mer obrydd om mina händer och äter glatt ur min hand och kommer fram och nosar. Vera har ju sina franska nerver och studsar högt över allt och inget. 😉

Svinen

maj 21, 2017

Idag fick våra små ”svin” välja på att sitta i knäet eller kliva ner på golvet. Jag satte Vicious Vera i Alex’s famn och en stund satt hon där och lät sig klappas. Sen tog rastlösheten överhanden och hon trodde nog inte sina ögon när hon fick kliva ner från hans knä och börja undersöka golvet (vi hade spärrat av hallen). Hon ålade sig fram längs golvet och spatserade runt och undersökte allt. 🙂

Undertiden lyfte jag upp Mimmi (nästan utan protest) och la henne i Alex’s knä. Det var lite läskigt, men hon låg snällt kvar utan att försöka rymma. Vi plockade lite extra med henne eftersom Alex blev kissnödig, så jag fick ta över henne en stund. Men det gick jättebra.

Vera ville så klart inte bli infångad, men var dum nog att gömma sig i ett av husen så sen var det bara att stoppa in handen och fånga henne. Båda fick varsin äppelbit som belöning när de var tillbaka i buren och verkade ändå rätt belåtna efter äventyret.

_DSC6239

_DSC6244

Hurra! Riddaren verkar ha lyckats laga min externa blixt, så nu kan jag ta icke-gryniga kort på våra sötnosar!

Att ha hittat en vän

maj 21, 2017

Alex har alltid varit barnet som haft många kompisar, men som aldrig haft någon riktig vän. Han har aldrig haft problem att hitta någon att leka med – vare sig på dagis eller i skolan. Men han har å andra sidan aldrig hittat den där vännen som man aldrig kan få nog av att leka med.

Sen en tid tillbaka har jag förstått att det finns en kille i klassen (vi kan kalla honom L)som han kommer väldigt bra överens med, men som han inte riktigt fått möjlighet att leka med så mycket som han önskat. Den killen är nämligen väldigt populär och i synnerhet en annan kille i klassen har lite velat ”lägga beslag” på L och har ibland uteslutit Alex ur leken på ett lite elakt sätt.

Så den sista tiden har vi försökt hjälpa Alex genom att bjuda med L hem hit på lek när Alex slutar 13.40 och jag har ibland hört av mig till L:s mamma och frågat om han vill komma hit och leka på helgen. Roligt nog har det lett till att de verkligen har funnit varandra. De leker väldigt bra tillsammans och har ett delat intresse för Minecraft. Både är snälla och schyssta killar och de kompromissar bra.

I onsdags följde L med hem efter skolan och lekte här tills det var kväll. Både igår och idag leker de. Jag ser knappt röken av min son. Men jag är sååå glad för hans skull. Han kom hem genomsvettig och med vätskebristshuvudvärk strax efter 18.00 igår. Han var så trött att han nästan grät, men samtidigt så lycklig över all rolig lek. Lite mat, en dusch, lite ishockey-VM och sen sängen. ”Det här har varit en av de bästa dagarna i mitt liv” utbrast han innan han somnade som en stock. 🙂 Härligt att höra.

test02.jpg
Två fina killar!

Marsvinsrapport

maj 20, 2017

Jag förstår att det nog är så där lagom rolig läsning, att läsa om våra framsteg med marsvinen, men det här är ju också en slags ”dagbok” för mig. Ett sätt att minnas hur det egentligen var. Så ni får härda ut! 😉

De växer, de små liven. Och de kommer allt bättre överens tack och lov! Idag kom jag till och med på Vera med att tvätta Mimmi i, och bakom, öronen. Skitsött! Visst gruffas det en del – framför allt om mat – men Vera har nästan helt slutat bita Mimmi och det är så skönt. Och Mimmi har kommit på en teknik där hon hoppar runt och slår till Vera med rumpan (!) när hon tycker att hon bråkar för mycket. Ser galet roligt ut! 😀

De är fortfarande rätt skraja, men brukar komma springande om jag sätter mig vid buren för att kolla om jag har mat med mig. Jag brukar sitta med en bit äpple i handen och låta dem äta ur handen på mig. Mimmi är modigast, men Vera är hungrigast så om Mimmi vågar sig fram blir Vera så avundsjuk att även hon tar mod till sig och kommer fram. 🙂

De sista dagarna har vi sluppit panikrusningar i buren när jag tagit upp dem. Igår satt Mimmi helt stilla och jag kunde klappa henne och sen lyfta upp henne (då sprattlade hon iofs till). Vera är svårare men om man motar in henne i ett hörn går det rätt bra att ta henne. Hon får inte panik i alla fall. Däremot har hon kaxat till sig när hon sitter i famnen. Hon är måttligt road och försöker hitta vägar att smita. Är det en hand i vägen sätter hon gärna tänderna i den för att bita sig fri. Inte jättemysigt. Men det är nog hennes läggning. Hon har kvicksilver i ådrorna och är nog ingen mystant. Det är däremot Mimmi. Igår låg hon helt utspridd i min famn och kuttrade nöjt en lång stund. Den damen gillar mycket mer att bli klappad.

Tyvärr har min externa blixt dött en kvalfylld död (batterisyra som oxiderat igen kontakter inuti eller nåt sånt) så det går knappt att fota de små svinen. Med mitt mest ljusstarka objektiv och skyhögt ISO funkar det, men blir väldigt grynigt. Men lyckades i alla fall fånga en söt marsvinspuss på bild idag. 🙂

Lösenordsskyddad: Komplett galna

maj 19, 2017

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Vettigt!

maj 14, 2017

Det här är bland det vettigaste jag läst på senare tid. Vi behöver faktiskt inte få moralpanik när barnen leker krig.

Torsdag

maj 14, 2017

Alltså, torsdagen var verkligen en hemskdag. jag sov knappt. Vaknade vid halv fem av att fågeljävlarna skreksjöng utanför och inte hade jag några öronproppar tillgängliga. Fick lägga en kudde över örat och när jag till slut somnade drömde jag en helt vidrig mardröm om att Riddaren dog knall och fall. Jag vaknade så där flämtande som om man varit på väg att drunkna, med migränhuvudvärk på gång och värk i hjärtat av alla anspänning. Sen var det lögn att somna om.

På jobbet fick folk tokfnatt på ett möte. Någon tog en sak så personligt att hon darrade på rösten och fräste – trots att det handlade om att några andra bara undrat om det inte fanns ett bättre sätt att fördela ärenden. Men det mottogs som ett personangrepp (?) som måste bemötas med motattack, varpå en annan kollega gick från mötet i tårar. Suck!

Och på morgonen uteblev halva gruppen från vårt morgonmöte utan förklaring för de skulle tydligen tacka av en kollega som byter team. Fullt normalt att då inte meddela att man inte kommer att dyka upp (?!?).

Alltså…..jag är så trött på sättet vuxna människor beter sig på mitt jobb.

I alla fall. När jag kom hem kände jag mig bara så urvriden. Ville bara ha helg och få vila. Och så hittar jag det här på köksbordet:

18342433_10154833253959317_393546592202207521_n

Då kan man eventuellt få en liten tår i ögonvrån… ❤

Babysteps

maj 12, 2017

Det går ändå framåt med de små ”svinen” här hemma. Mimmi har blivit modigare. Idag kom hon fram och åt äpple ur handen på mig. Jag får i o f s inte röra mig, för då blir hon livrädd och sticker, men ändå… Och hon är hyfsat enkel att fånga in. Sitter lugnt i famnen och idag vågade hon både småprata lite med mig och knapra lite på en morot.

Vera däremot är ett nervknippe. Lite ÄR hon nog bara sån. Hon får tokspatt och far omkring i buren och studsar rakt upp i luften och hoppar och springer som en galning ”bara för att” ibland. Mimmi är lugnare till sättet, även om hon också börjat busa runt ibland.

Nu har Mimmi börjat säga ifrån lite till Vera. Hon biter inte men hon markerar, lite ”nu får du ta och ge dig”. Och Vera har allt mer övergått till att ”luftbitas” istället för att bita på riktigt. Ibland verkar de mer busa än vara osams på riktigt. Så det känns ju jätteskönt!

Det enda problemet är nu att lyckas fånga Vera utan att stressa upp henne för mycket. Hon är så himla vesslesnabb och idag fick hon spatt och glömde bort att hon är ett marsvin och inte en råtta och klättrade upp på gallret (?!?!). Där kunde jag ju enkelt greppa henne, men då pep hon till av skräck, stackaren. 😦 Sen var hon ett nervknippe en lång stund innan jag fick henne att koppla av i min famn och börja småprata lite.

Hu ja… Det kommer att ta tid innan de litar på oss.

Mimmi den timida

maj 10, 2017

Och här har vi Mimmi. Lilla virvelskruttan som är så lik Snutten.

test

Idag har vi tränat henne på att sitta i famnen i en timme nästan. Men inte ett pip gav hon ifrån sig idag. När Vera var uppe pratade hon hela tiden och käkade morot och försökte knapra i sig dragkedjan på min tröja. Mimmi är blygare och gömde huvudet innanför min huvtröja.

Visst känner man sig som en bov när man lyfter upp dem mot deras vilja, men jag tror ändå att det nånstans behövs att man redan när de är så här små vänjer dem. Jag vet av erfarenhet att det inte är lika lätt att fånga ett vuxet marsvin. Visst, man kanske kan vänja dem vid att lita på oss ändå och komma upp i famnen på egen hand. Men om det inte funkar sitter vi där med Vilda Vera som kanske bits när man försöker lyfta henne och Livrädda Mimmi som flyr så fort hon ser en. Så vi testar så här en vecka så får vi se. Är de fortfarande lika rädda då får vi väl byta taktik.

Som det är nu blir de ungefär så här rädda bara man går nerför trappen eller råkar hosta eller om telefonen ringer:

test07.jpg

Mimmi försöker klättra upp på Vera eller gömma sig under henne, och Vera blir snabbt skitsur och hugger som en kobra. Jag önskar verkligen Vera kunde lugna ner sig lite för det är inte roligt att höra Mimmi skrika till av smärta flera gånger om dagen när hon får sig ett tjyvnyp. Det avråds från att separera dem så vida ingen blir skadad, och det har ju som tur är inte hänt (än) vad jag kan se. Marsvin är tydligen ungefär som hästar och det kan gruffas en del.