Min stora frustration

oktober 11, 2020

Alltså, jag vet inte vad ni tycker om det här landet och om ni är nöjda med det våld som trappas upp allt mer? Tycker ni att det är helt okej att det briserar bomber, bilar tänds på, kvinnor och unga män våldtas och ibland torteras i timmar, att No Go-zonerna blir allt fler, våra barn rånas på mobiler och kläder och förnedras, att det skjuts på öppen gata både dagtid och nattetid och att rånarligor ibland inte ens bryr sig om att någon är hemma utan tar sig in ändå och håller folk gisslan under vapenhot medan de länsar huset?

Jag jämför klimatet i den här staden nu och för 15 år sedan. Då kunde jag fortfarande gå hem på kvällen utan att känna mig rädd. Jag kunde ta bussen sent en kväll utan att känna obehag. Idag skulle det inte falla mig in. Jag tar taxi. Punkt. Jag oroar mig för att Alex ska gå i skolan inne i stan fr o m nästa höst och vad som kan hända på raster och till och från skolan. Vi kommer att få försöka skjutsa så mycket det går och han och jag kan ta sällskap på bussen när det funkar.

Den här stan är inte säker längre. Härom lördagen försökte en icke-svensk slita av min kollegas gamla mammas guldkedja mitt på dagen, mitt på stan. Det finns inga hämningar längre.

Och ser man inte sambandet mellan det ökade våldet och den otroliga invandring vi haft är man rätt dum i huvudet menar jag. Det går inte att ägna sig åt massinvandring i en massa år utan att det leder till problem. Det är inte rasism att påpeka det, det är realism. Om folk kunde sluta vara så himla rädda för att bli kallade rasister och se verkligheten för vad den är! Vi vet vilka som är överrepresenterade i i stort sett all brottsstatistik.

Och eftersom Sverige marknadsför sig som ett smörgåsbord av bidrag kan ju vem som helt gissa vilka människor vi attraherar. Här lönar det sig att leva på bidrag. Vill man jobba och tjäna pengar åker man väl i första hand till ett land där det lönar sig att göra det liksom…. Av 772 000 personer i Sverige som inte är självförsörjande är 600 000 utlandsfödda…

Men svensken är så jämrans naiv. Det är klart alla vill integreras och göra rätt för sig. Det är klart att om jag är snäll och god får jag godhet tillbaka. Bara det lilla problemet att i vissa kulturer ses det som en svaghet att vara snäll, det är genom att kräva och vara macho du får respekt.

Det här är bland det mer insiktsfull jag läst på länge. Läs!

Om vi skapar incitament för att skicka hit ensamma barn kommer föräldrar att göra just det. Samma sak om vi låter det löna sig att gå under jorden eller på andra sätt använda barns utsatthet för att utverka permanenta uppehållstillstånd. Historien kring de apatiska flyktingbarnen är ett exempel på vilka fruktansvärda konsekvenser den typen av incitament kan leda till.

Det är verkligen dags att skärpa kraven på dem som kommer hit. Att få gratis tolk efter 10 år i landet tex. Vansinne! Villkora bidrag så att man faktiskt måste försöka lära sig språket och de regler vi har här i landet. Villkora uppehållstillstånden så att om de straffomyndiga barnen begår upprepade och grova brott kan hela familjen utvisas. Och grova brott begångna av invandrare ska ta mig sjutton ofelbart leda till utvisning. Daltandet måste ta slut nu!

Jag har absolut inget emot invandrare som kommer hit och sköter sig och vill bli en del av vårt samhälle. Sådana människor ser jag som berikare av vår kultur och vårt samhälle. Men de som kommer hit och förstör och begår brott har jag ingenting för. Inte heller vill jag ha hit islamister som tycker att kvinnan är en jäkla ägodel som kan giftas bort och som ska lyda mannen i allt. Jag ser det som direkt provocerande att man ser mellan fingrarna med sådant. Min mammas generation kämpade så hårt för jämställdhet och för kvinnors frihet. Vi kan inte acceptera fler steg i fel riktning gällande detta! Vill man leva enligt denna sjukt förlegade mansdominerade kultur får man väl ta sitt pick och pack och flytta till ett land där sådant är accepterat. Sverige är INTE ett sådant land (än)!!!

Även det här är intressant läsning.

Jag är så sjukt besviken på, och frustrerad av, hur regeringen bara låter allt fortgå. Nu ska vi t ex lätta på kraven så att vi kan ta emot en massa sjuka från allsköns länder. De ska sedan leva på bidrag och använda sjukvårdsappraten i anspråk (som inte aaaaalls går på knäna redan).

Och jag är sjukt besviken på alla er som röstar så att de får fortsätta köra vårt land i botten! Shame on you! 😦 Är det verkligen inte dags att vakna till snart och fundera på om du verkligen vill ha det så här???

Jag tänker inte låta mig skrämmas till tystnad. Något är seriöst ruttet i detta land, där de s k ”opartiska” media fokuserar mer på att rapportera som eventuella snedsteg som högerpolitiker och SD-politiker tar än på brutala våldtäkter, förnedringsrån och mord som våra medmänniskor råkar ut för dagligen.

Och så tog det slut…

oktober 10, 2020

Från att faktiskt oändligt sakta börjat bli lite bättre gick det i måndags kväll väldigt snabbt utför med svärfar. I tisdags förmiddags var det riktigt illa och min svärmor, svägerska och Riddaren fick alla ila in till sjukhuset.

Själv satt jag i möte hela dagen, ansvarig för en heldagsutbildning som en annan specialist egentligen skulle ha hållit i. Men han fick hastigt och lustigt vabba, så det blev jag och en annan kollega som fick försöka ro den skutan i land. Herregud vilken hemsk dag det var! Först denna heldag, som jag inte riktigt kände att vi kunde göra så bra som hade varit önskvärt – i synnerhet som mina tankar var på annat håll hela tiden.

Sen ta hand om en ledsen och orolig Alex när han kommit hem från skolan. Och fullt upp med vardag (städa hos marsvinen, fixa mat o s v). Fick inte barnet att somna förrän vid 21.30. Och vid 21.00 (när jag låg hos Alex för att han skulle kunna somna) hörde jag Riddaren komma hem och öppna en öl. Då förstod jag. Hade han trott att han kanske skulle behöva åka tillbaka till sjukhuset hade han ju inte tagit den där ölen. Och han kom inte heller upp och sa god natt till Alex trots att han måste ha hört att han inte sov. Så jag förstod hur det gått.

När Alex äntligen somnat kunde jag gå ner och få det bekräftat. 18.50 hade svärfar dragit sitt sista andetag.

Det känns så overkligt fortfarande. Men jag vet ju av erfarenhet att det tar tid innan man riktigt förstår att det är på riktigt, och för alltid, som personen i fråga är borta.

Och stackars svärmor! De blev ihop när hon var 15 år och har gjort allt tillsammans. Det måste vara så outsägligt tomt nu! Och så fyllde hon dessutom år i torsdags. Och trots att det kändes konstigt att fira valde vi att ändå försöka göra det. Vi bjöd hit henne och de åkte direkt hit efter besöket på begravningsbyrån. Och så fikade vi med bakelse, och vi tog ett glas Prosecco före maten och åt kycklinggryta, ris och sallad och drack gott rödvin. Och vi varvade skratt med prat om begravningen och annat och jag tror faktiskt att hon uppskattade att vi ändå försökt ordna en trevlig kväll.

Man ska ju inte sitta ensam på sin födelsedag!

Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm
En droppe som faller i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens färg en minut
brister och faller och drömmen är slut

– Nils Ferlin 

Vila i frid fina svärfar! Vid 18.30 i tisdags fick jag en så stark känsla av närvaro från honom. Så jag projicerade tankar om att det var okej att släppa taget, att han inte behövde kämpa längre, att alla förstod. Lite utan att tänka så mycket på det, nästan som jag var halvt omedveten om det. Jag fixade det sista med middagen och tänkte att jag väl inbillade mig eller så… Men på kvällen sen fick jag veta att svärfar hade ett långt andningsuppehåll vid 18.30 och att de trott att han dött då. Men sen kom andningen igång en stund till innan han slutligen upphörde andas. Så lite märkligt ändå…

Det känns väldigt skönt att försämringen gick fort och att han gled in i medvetslöshet lugnt och stilla. Inga smärtor och ingen kamp. Och om det nu var så att våra själar för ett ögonblick möttes hoppas jag han fick med sig mitt budskap. ❤

Den stora tröttheten

oktober 2, 2020

Jag vet inte vad det är för fel på mig, men jag är så jäkla trött hela tiden. Från att ha tyckt att mina motionsrundor gått lättare och lättare är det nu precis tvärtom. Känns som jag har bly i blodådrorna och det är bara sååååå tungt. Hjärtat slår sina konstiga felslag och ibland för fort, och jag borde så klart ringa vårdcentralen igen. Gånger två. För när jag pratade med dem sist lovade de att kalla mig ”inom några veckor” för en kontroll av mina leverfläckar. Det är nu en månads sedan och jag har (självklart) inte hört något.

Den här veckan har varit evighetslång, så jag är sååå tacksam över att det är fredag äntligen! I måndags åkte jag in till jobbet för att vara med på ett möte med en riksdagsledamot som sitter i socialförsäkringsutskottet. Nu ger jag inte mycket för sossarnas politik, men jag kan ändå uppskatta att hon engagerar sig tillräckligt mycket för att vilja prata med oss som jobbar mitt i verkligheten för att förhöra sig om vilka svårigheter vi ser. Efter mötet passade jag på att långluncha med Kent. Man får passa på att komma överens med folk om att de också ska komma in till jobbet så man får lite socialt umgänge ibland. Vi sponsrade Texas Longhorn så lunchen var både god och trevlig! 🙂

I tisdags följde jag med Alex till skolan 08.00 så att han fick ta sin vaccinationsspruta innan alla andra barn började. Han är spruträdd, precis som hans mamma var som barn, vilket inte är så konstigt med tanke på vilket trauma det var när de skulle sätta dropp när han hade vinterkräksjuka och de stack och stack och stack. Hu! Det var hemskt! Men han var supermodig och fixade det jättebra. Och det underlättar lite när man vet att man får en present efteråt (den här gången en hett önskad legorymdraket). Efter två timmar i skolan ringde han och ville komma hem pga mådde illa och kände sig sjuk, så då var det ju bra att mamman jobbade hemifrån. Han fick dock ingen feber och framåt kvällen var han nästan bra igen. Så på det stora hela lindriga biverkningar jämfört med hur det brukar vara.

I onsdags hade jag tid hos tandläkaren för justering av min bettskena. Efter att de gjorde en krona på min bråkiga tand passar inte bettskenan så jag har inte kunnat ha den utan att få ont. Nu bestämde de sig för att göra en helt ny bettskena åt mig (utan kostnad) och det är väl bra. Då blir den ju gjuten efter den nya tanden. Men jag hade liksom hoppats att det här skulle vara sista tandläkarbesöket, och så blev det ju alltså inte. Nu ska jag dit om två veckor igen för finjustering av den nya bettskenan. Det tar aldrig slut med tandläkarbesök…

Torsdag eftermiddag tvingade jag mig själv att ge mig ut och jogga/promenera efter jobbet. Men fy satan vad tungt det var! Och idag promenerade jag min halvmilsrunda och det var bara tungt och jobbigt och gjorde ont (i höften), trots att jag lyssnade på ljudbok och tog det ganska lugnt. Jag fattar inte varför det är så motigt? Trist!

Nå, nu är det i alla fall helg! Prisa herren, eller nåt. 🙂

Lösenordsskyddad: Om hur det går

oktober 1, 2020

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Personlig assistans – borde vara en rättighet men utnyttjas till grova bidragsbrott

september 27, 2020

Vad kan du om personlig assistans? Om du är som jag var innan jag började jobba på Myndigheten vet du troligen inte jättemycket om denna socialförsäkringsförmån. Så låt mig lite kort gå igenom grunderna.

Rätten till personlig assistans regleras i Socialförsäkringsbalken och LSS (Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade).

För att få personlig assistans måste du enligt LSS tillhöra den så kallade personkretsen. Om du tillhör personkretsen och behöver hjälp med de grundläggande behoven, kan du ha rätt till personlig assistans.

Du ansöker om personlig assistans hos din kommun eller Försäkringskassan.

För att du ska få assistansersättning genom Försäkringskassan ska du ha ett behov av personligt utformat stöd i mer än 20 timmar per vecka för hjälp med något av följande:

  • andning
  • personlig hygien
  • intagande av måltider
  • klä av och klä på dig
  • kommunikation med andra
  • annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om dig som person.

Och visst låter det humant att om man har ett omfattande vårdbehov ska man kunna få hjälp av ett fåtal assistenter som känner en väl, istället för att det kommer en ständig ström av främlingar? Idag finns det ett rätt stort utbud av olika assistansbolag som sysslar med personlig assistans, där t ex Särnmark är ett exempel på ett av de bra.

Många av dem har grundats av anhöriga till en person som fått behov av assistans. Och tanken är ju så behjärtansvärd. Både den som är i behov av assistans och hens anhöriga ska kunna känna sig trygga med att assistenten är någon som känner brukaren väl. Att det blir mer personligt och tryggt.

Och är man som jag tänker man att det här med personlig assistans ju måste vara väl spenderade skattepengar. Jag menar, att hjälpa våra sjuka och utsatta kan väl inte vara fel?

Tyvärr är ju sällan verkligheten så där enkel. Nyligen kom en studie som Nationellt underrättelsecentrum under 2019 fick i uppdrag att genomföra, som handlar om angrepp mot välfärdssystemet. Där framkom det att assistansföretag förekom i flera olika typer av brottsupplägg.

Resultaten har sammanfattats i en myndighetsgemensam strategisk rapport om arbetstillstånd och assistansersättning. Och där konstateras att marknaden för personlig assistans sedan länge är en måltavla för den organiserade brottsligheten. Brottsligheten innefattar bland annat felaktiga tidsredovisningar, arbetskraftsexploatering, folkbokföringsbrott och handel med arbetstillstånd.

Det finns en tydlig koppling till migration och exploatering av arbetstagare i avancerade brottsliga upplägg.

Rapporten kartlägger inte den totala omfattningen av brottlighet inom assistansbranschen utan belyser konstaterade brottsupplägg och påvisar svagheter i det nuvarande systemet. Det är skrämmande och läsvärt!

Uppenbart är att den svenska modellen, med ett i det närmaste oändligt antal bidrag som man kan söka (barnbidrag behöver man inte ens söka!), är en guldgruva för folk som vill bidragsfuska. Bara hitintills under 2020 har Försäkringskassans kontrollenhet upptäckt felaktiga utbetalningar för 647 miljoner kronor (!!!). Försäkringskassan har de senaste fem åren stoppat felaktiga utbetalningar till ett sammanlagt värde av tre miljarder, samt har återkrav på ytterligare ungefär två miljarder under samma period. Och hur många miljoner (miljarder?) kronor som utgått felaktigt utan att man upptäckt det vill man väl inte ens tänka på.

Varje år bara blöder det ut skattepengar till organiserad brottslighet och diverse småfifflare. Ofta handlar det om folk som flyttar tillbaka till sina hemländer utan att anmäla det och fortsätter casha in bosättningsbaserade bidrag, om folk som skriver sig på fel adress för att komma åt bostadsbidrag de inte har rätt till och (som sagt) om assistansmygel. Detta är pengar som desperat hade behövt gå till en anständig pension till våra fattigpensionärer. Att vi idag har missbruksfria pensionärer som blir hemlösa på grund av att deras pensioner är så låga är för mig så vidrigt! Och att assistansersättningen är så hårt ansatt av kriminalitet gör ju att man seriöst ifrågasätter om man ens kan ha en sådan förmån? Det är ju hemskt att ens tänka så, för de som verkligen behöver det skulle ju hamna i kläm. Men nuvarande lagstiftning med fri arbetskraftsinvandring inom EU öppnar ju upp för så mycket fusk. Det är skrämmande!

Och våra politiker låter som tjattrande papegojor som upprepar att ”vår socialförsäkring ska gå till dem som behöver den, inte till dem som medvetet försöker få mer pengar än vad de har rätt till” – men ingenting händer. Pengarna fortsätter rulla…

Lösenordsskyddad:

september 18, 2020

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Beröm

september 15, 2020

I denna tungrodda smet jag nu befinner mig i var det ändå lite kul att min chef i förra veckan entusiastiskt ringde upp mig för att berätta att områdeschefen (alltså min chefs chef) berömt mig på ett chefsmöte. Hon var med som åhörare på en sittning som jag hade tillsammans med en enhetschef och en medarbetare där vi under en timme hade en genomgång av arbetssätt och processefterlevnad.

Det var på sätt och vis ett tufft möte, men jag hade förberett mig noga och tyckte nog själv att jag genomförde det bra. Och uppenbarligen tyckte områdeschefen det också eftersom hon särskilt tog upp det som ett guldkorn på deras möte. 🙂 ”Det har typ aldrig hänt tidigare!” utbrast min chef entusiastiskt. Så det var väl bra för mig då. Kanske? 😉

Mest blev jag faktiskt glad över att hon ens tänkte på att säga något positivt. Det är vi väl alla, lite till mans, dåliga på. Vi förutsätter att folk ska sköta sitt jobb och berömmer varandra alldeles för lite.

Med nya fransar kan man gå osminkad på sina promenader. 😉

Bara vad man kunde vänta

september 13, 2020

Om man vaknar en måndagsmorgon, innan klockan hunnit ringa, och känner sig pigg och utvilad borde man förstå att saker och ting är på väg att gå riktigt utför. I alla fall om man tillhör vår familj, där typ ingen nånsin vaknar pigg. Och där man oftast vacklar runt i ett trötthetstecken större delen av tiden.

Men måndagen var jag i alla fall pigg och alert. Sen bestämde sig min inre väckarklocka för att balla ur big time. Den har ringt allt mellan 03.30 och 05.00 om mornarna och när jag väl vaknat har det varit totalt omöjligt att somna om. Inte ens ljudbokstricket (lagom ointressant deckare som helst Katarina Ewerlöf ska läsa) har funkat. Jag har lyssnat och lyssnat på ljudbok efter ljudbok utan att kunna sova. Såååååå värdelöst! Natten till onsdag tog jag en halv insomningstablett för att åtminstone få en natts vettig sömn. Jag vet inte om det är de här nya konstiga hjärtklappningarna som stör sömnen, men jag vaknar och känner mig andfådd och ångestriden. Det är verkligen såååå jobbigt.

Trots tröttheten har jag i alla fall knatat runt i Hooden efter jobbet och kom upp i över 2,5 mils promenader den här veckan.

I torsdags var jag iväg och fick nya volymfransar. Det är så klart onödigt dyrt men åh så trevligt det är att slippa sminka sig! Önskar jag hade råd att jämt göra fransar!

Och i fredags åkte jag in till jobbet vid lunchtid (snäll make skjutsade mig) och gick ut och tog en långlunch med fina Cecilia (som jag lärde upp för 1½ år sedan). Man är verkligen svältfödd på sociala kontakter vid det här laget konstaterade vi båda. Vi gick till Texas Longhorn där det var glest med folk så det kändes rätt safe att sitta där och pladdra bort lite tid. 🙂

Och nu, denna helg, fick svärfar åka akut till sjukhus med befarad corona. Som om det inte räcker med cancer som bara går att bromsa liksom…

These are harsh times…

Sånt man möter på promenaderna

september 6, 2020

jag ska ärligt erkänna att det varit trögt att gå promenader den här veckan – främst p g a att hjärtat slagit en massa dubbelslag och jag stundtals känt mig yr och konstig. Trots det har jag ändå gått promenader i 3 timmar och 46 minuter den här veckan. 23,4 km totalt under veckan. Känner mig lite nöjd med det faktiskt.

Man möter lite spännande djurliv när man travar runt här i Hooden. Det finns ju extremt många stall lite utanför bebyggelsen, så man ser massor av hästar. Min favorit är lilla nyfikna fölisen som gärna kommer fram och hälsar. Häromdagen kom hen fram och hälsade så jag fick klappa sammetsmjuk fölmule. Myyyys! ❤

Det är rätt skönt att trava runt för sig själv där ute på landet. Jag lyssnar på ljudböcker (Storytel är verkligen en underbar vardagslyx) och försöker stressa ner. Igår när jag kom traskande på grusvägen vid Solberga gård fick jag syn på ett fet råtta som satt mitt på vägen och smaskade i sig säd som spillts ut när de skördade åkrarna. Jag hoppades att det skulle sitta kvar så jag kunde fota den lite bättre, men när jag närmade mig slank den ner i ett hål i diket.

Ibland behöver man inte ens gå ut på promenad för att få ta del av djurlivet. Igår gick jag ut till våra växthus och plockade in sallad till middagen. När jag skulle skölja av den under kranen såg jag att den såg lite konstig ut i toppen. Jag ser ju lite halvdåligt på nära håll, så det var ju en himla tur att jag upptäckte vad ”det konstiga” var för något!

En citronfjäril var det som satt där helt blickstilla! Den verkade inte må så bra, men jag petade försiktigt av den i en blomma utanför ytterdörren och idag var den borta.

Mindre kul var det när jag igår skulle byta påse för pappersåtervinningen och hittade en jättestor (alltså JÄTTESTOR!) husspindel i korgen. Fy faaaaan vad rädd jag blev! Jag trodde jag skulle få en hjärtinfarkt där och då. Och Riddaren var inte hemma, och Alex vägrar befatta sig med spindlar, så jag blev tvungen att ta fram dammsugaren och suga upp den själv. Förra helgen satt den (eller dess kompis) på väggen i hörnet vid marsvinsburen och då lät jag den vara och tänkte att Riddaren fick ta hand om den när han vaknat. Men när han väl gått upp var spindeln spårlöst borta och jag har gått på helspänn sedan dess (ja, jag tycker verkligen att stora husspindlar är såååå läskiga). Men tydligen dödade maken en sådan i köket i torsdags så det måste ha varit (minst!) två som tagit sig in. Huuuäää! Hatar hur de kommer in i huset när det börjar bli kyligt!

Hjärtkoll

augusti 31, 2020

Jo, jag ringde faktiskt vårdcentralen i morse. Hatar att ringa dit, men insåg att jag nog verkligen borde. Dessutom behöver jag få mina leverfläckar kollade. Swish så är det åtta år sedan sist och den gången tog de bort en fläck. Har nu några skumma fläckar som skorvar sig och en konstig knöl som växer där ländryggen övergår i rumpan.

Jag fick (faktiskt) prata med en trevlig sköterska som tog mig på allvar och bokade in en läkartid redan 13.00 idag. Leverfläckarna kommer jag att få en kallelse för att kolla upp inom några veckor. Riddaren är ledig idag så han skjutsade mig till vårdcentralen. Jag anlände med andan i halsen till vårdcentralen då vi fastnat i en bilkö precis här utanför (de asfalterar om) och blev jättesena.

Läkaren jag fick träffa var ungefär 15 år gammal, pratade jättetyst och såg helt likblek och nördig ut. Ja, vad nu det har med något att göra. Men först skulle det göras ett ultraljud och en medelåldersman fixade med det samtidigt som han skulle lära upp en ytterst tafatt invandrarkvinna som inte verkade fatta nåt. Stackars dem båda! Och stackars mig när han glatt slängde upp dörren till undersökningsrummet för att köra ut apparaten innan jag ens fått på mig tröjan. Nåja, det stod ingen jag kände utanför i alla fall. 😀

Läkaren med den väldigt tysta rösten sa att EKG:t såg bra ut och tog mitt blodtryck, som var högre än jag någonsin varit med om (130/90). Kanske för att jag kom stressande med andan i halsen? Jag brukar ligga i det lägre normalintervallet annars. Hon lyssnade också på hjärtat och tyckte det lät bra. Sen kollade hon långtids-EKG:t som togs för några år sedan och där kunde hon se att jag haft vissa dubbelslag. Hon frågade också ut mig grundligt om mina besvär och både lyssnade och antecknade (!).

Hon menade att jag sannolikt har två olika slags hjärtklappningar. Dels det som gör att min puls ibland rusar iväg i hysteriska hjärtklappningsepisoder och dels detta jag nu har där hjärtat slår extraslag. Det är i regel inte farligt och det kan medicineras om man har mycket besvär. Men vi kom överens om att jag avvaktar ett tag och ser om det blir bättre. Det har ändå börjat glesa ut sig igår och idag.

Motion är inte farligt utan snarare önskvärt. Bättre kondition sänker vilopulsen vilket i sin tur ofta gör att hjärtklappningarna minskar. Så då kör vi på det. Det funkade i alla fall att gå en rask promenad idag på eftermiddagen. Skönt!