Beröm

februari 21, 2019

Igår hade jag uppföljningssamtal med min chef. Man går igenom om det är något särskilt och stämmer av äldsta ärenden, om man har fått återkoppling på kvalitetsbrister från beslutsfattare och om det är något man behöver utveckla eller så. Ett medarbetarsamtal light skulle man kunna säga.

Jag uttryckte min frustration över aktivitetsbaserat arbetssätt och beskrev hur mycket av min arbetstid som går åt till att skapa en arbetsplats där jag inte får ont, och vilken stress jag upplever av att det går åt så mycket tid till förflyttning. Jag hade episk huvudvärk de första 2½ veckorna efter att vi flyttade.

Säg att jag kommer till jobbet 08.45. Det tar mig då minst 15-20 minuter att hämta mina grejer i mitt skåp, leta reda på en ledig och lämplig arbetsplats, gå tillbaka och hämta min stol och mina andra tillbehör (underarmsstöd, rollermouse och tangentbord), ställa in skärmarna, installera mina externa tillbehör och ställa in bordet i rätt nivå. Sen ska jag kanske sitta i telefoni en timme. Då ska jag packa ihop mina grejer, leta rätt på en telefoniplats (kanske i andra änden av huset), rulla dit min stol och mina grejer och installera allt igen. Där gick ytterligare 10-15 minuter. Efter telefonitimmen ska jag gå tillbaka till en tystare avdelning och leta upp en arbetsplats med okej skärmar (vissa datorskärmar kan jag överhuvudtaget inte använda p g a att de köpt in billiga skitskärmar som inte går att höja upp) och förflytta mig dit. Ytterligare 10-15 minuter försvinner. Och sen ska jag gå hem och då tar det 10-15 minuter till att packa ihop, köra tillbaka stolen och tillbehören till sin plats och sedan gå till mitt skåp och packa in allt. En vanlig dag kan det alltså gå åt 45-60 minuter av mina sex arbetstimmar åt bara förflyttning. Det är helt galet!

Min chef var mycket förstående och menade att det ju inte är mitt fel att man valt att vi ska arbeta så här och att hon måste ta hänsyn till det när hon tittar på min produktion. Men det där tror jag på när jag ser det vid höstens lönesamtal…

I övrigt fick jag faktiskt så mycket beröm att jag nästan blev generad. 🙂 Jag hade inga gamla ärenden och ingen återkoppling från beslutsfattare gällande bristande kvalitet. Min chef var odelat jättenöjd med mig och tycker jag är en utmärkt handledare och jättebra på att informera externa aktörer och dessutom ett bra bollplank för henne själv. Hon såg inte att jag hade några utvecklingsområden alls. Och det är ju roligt att höra.

Det får gärna visa sig vid nästa lönerevision för det är lite bittert att få så mycket lovord och samtidigt veta att man har lägst lön av alla i teamet på grund av att alla nyanställda går in på betydligt högre lön än vi gamla har. Och jag lider dessutom fortfarande av fel som gjordes med min lön för länge sedan och som ingen kunde kompensera trots att alla var överens om att ett fel begåtts. Inte alls bittert…

Oh…well…

Annonser

A non smoking generation

februari 20, 2019

Jag är ju så lastgammal att jag minns samhällskampanjen ”A non smoking generation”. För mig har rökning aldrig varit ett alternativ. Det har bara inte funnits på världskartan. Jag växte upp med en rökande mamma med astma. När jag var liten blev det många turer till akuten med mamma och några tillfällen då hon blev inlagd. Så det där med rökning är inget som någonsin lockat mig.

Jag vet inte hur många gånger min mamma slutade röka genom åren. Ibland övergick hon till snus för att försöka sluta, ibland höll hon upp i flera månader eller t om år, men alltid föll hon tillbaka i rökandet till slut. Det var först när en läkare upplyste henne om att hon höll på att utveckla KOL som hon faktiskt slutade för gott. För jo, nu har hon hållit upp så länge att jag för första gången vågar tro att det är för alltid.

Jag måste säga att jag tycker det är sorgligt hur unga människor fortfarande börjar röka – trots att vi vet att det är så skadligt. Jag kan för mitt liv inte begripa att det är coolt att suga i sig gifter och bokstavligt talat bränna upp pengar? Dyrt är det ju också. Och illa luktar man!

Och det är just det jag tycker är det värsta med rökandet. Du förpestar ju även luften för din omgivning! Jag är all for alla former av förbud mot rökning. Älskar t ex att min arbetsgivare inte tillåter rökning någonstans i lokalerna eller ens utanför entréerna. Och jag tycker absolut det ska vara rökförbud även på uteserveringar. Jag vill inte sitta vid bordet intill rökare och försöka äta allt medan cigarettröken blåser åt mitt håll. Och någonstans kan man ju hoppas att förbud mot rökning försvårar och avskräcker folk från att bli rökare.

För mig är f ö rökning så äckligt att jag troligen väldigt mycket sållar bort rökare ur mitt liv. Den enda rökare i vi har i vår bekantskapskrets är min pappa. Och han är som tur är väldigt hänsynsfull (även om han luktar illa av rök jämt).

besök hos morfar 181118 (05).jpg
Morfar röker alltid bara utomhus när han träffar oss och går alltid undan (här har Alex gått efter honom och vill sitta nära trots att morfar röker).

Måste man nu prompt ha nikotin tycker jag man kan snusa. Det stör åtminstone inte omgivningen. Sen tycker väl inte jag att det är så där jättemysigt att pussas med en snusare (min exman snusade i alla år vi var tillsammans). Jag är rätt glad över att ha en snusfri man!

Det finns tydligen tobaksfritt snus, som ändå innehåller nikotin, idag. Detta snus är kritvitt och mindre fuktigt, vilket gör att snuset varken missfärgar tänderna eller bidrar med den klassiska snuslukten. Epok är ett sådant snus.

Allra bäst är ju ändå att inte röka eller snusa alls. Diverse sluta-röka-hjälpmedel har ju funnits i många år, men visste du att det även finns snus utan tobak som ska underlätta snusavvänjning? De förstör dock emaljen på sikt, så här gäller det väl att använda dem under en begränsad tid gissar jag.

Jag frågade maken hur han gjorde när han slutade snusa (skedde innan vi träffades). ”Jag bara bestämde mig” menade han. Det var skitsvårt att sluta, och han var arg som en grizzlybjörn när abstinensen red honom, men att börja igen var aldrig ett alternativ säger han. Men så är han den envisaste man jag någonsin träffat också. 🙂

Bildbevis från jobbet

februari 17, 2019

Två veckor med aktivitetsbaserad arbetsplats och mitt huvud håller på att ta livet av mig. Jag har SÅÅÅÅ ont i huvudet hela tiden. Vet inte om det är en slump eller inte, men det är skitjobbigt. Inte ens på helgen lättar det. Och idag hjälper inte ens migräntabletter. Suck…

Jag tänkte att jag kunde visa några kort jag slängt iväg med mobilen på jobbet. Det är ju helt nyrenoverat och fräscht i alla fall.

20190213_094348

20190213_094359

20190213_094403

20190213_112317

20190213_112344

20190219_145503.jpg

Dock väldigt mycket labyrint med långa korridorer. Det är ett evigt gående om dagarna. I synnerhet när man är Petra och hela tiden glömmer saker. Det är helt värdelöst för mig att ha ett skåp, en påse med grejer jag behöver under dagen, ett kapprum där man inte kan lämna saker i fickorna och en datorväska. Jag glömmer hela tiden saker. Åkte hem utan nycklar till huset en dag. Tur för mig att Riddaren vabbade och var hemma. En annan dag åkte jag hem utan plånbok. Suck…

HuvudetUnderArmen stavas Petra…

Nu har jag jobbat hemifrån torsdag-fredag och vabbat halva dagarna. Vet inte om jag orkat annars, så det var välplanerat av Alex att bli sjuk!

Alla Hjärtans Dag

februari 14, 2019

Oj oj oj. Detta blev i sanning en skammens dag för mig. Jag hade tänkt botanisera runt på stan efter jobbet igår efter någon bra alla hjärtans-present åt mannen i mitt liv. Så hör han av sig på eftermiddagen och meddelar att jag måste skynda mig hem på grund av att han ska på hockey. Heh…! Så jag fick ila omkring i panik (skulle dessutom till apoteket och fylla på smågodisförrådet inför helgen). Hittade till slut en blomma som åtminstone jag tyckte var söt (ett betonghjärta med några små växter i) och det fick liksom duga.

DSC00821.jpg

Men så kommer mina fina med ett paket till mig idag som innehöll ett presentkort på Salong EGhO (skönhetssalong) värt 1 500 kr. Ridå liksom! 😀 Jag hade tydligen muttrat något om att jag verkligen hade önskat att jag hade råd att göra en fransfärgning eller fransförlängning innan vi åker till Rhodos i sommar. Det är så trist att ha färglösa fransar hela dagarna vid poolen och jag har ingen lust att köra med vattenfast mascara. Och nog hade det varit trevligt med snygga naglar också över semestern… Detta hade Riddaren tydligen lyssnat på och på sitt vanliga noggranna sätt tagit reda på en salong med bra betyg. ❤ You gotta love him! ❤ ❤ ❤

DSC00819.jpg

Och självklart ska inte sonen gå lottlös på Alla Hjärtans Dag. Han ÄR ju vårt hjärtegull!

Han har önskat sig en lavalampa så det hade jag fixat.

DSC00812

DSC00814

PS. T o m av Vera har jag fått en Alla Hjärtans Dag-present. Hon brukar aldrig slicka mig. Lill-husse kan hon noggrant slicka så hon smaskar, men mig bara nosar hon på och stryker munnen mot min hand ibland. Men ikväll har hon flera gånger kommit fram och slickat mig på fingrarna. Sååååå mysigt! DS.

Marsvinet som trodde hon var en hund

februari 12, 2019

Visste du att man kan lära ett marsvin vacker tass? Jag kommer inte ihåg om jag har nämnt det, men jag har alltså lärt Vera kommandot ”vacker tass”. Eller, om du skulle fråga Vera har hon lärt matte att när hon krafsar i mattes hand ger matte henne en pellets. Mycket praktiskt. 🙂

Mimmi har jag lärt kommandot ”nosen”. Då sätter hon sin nos mot min näsa och trycker lite lätt och så får hon en pellets. 🙂 Fåret är ju så himla skyggt, men vi tränar på att stanna kvar och låta sig klappas och så får man en pellets som belöning.

DSC00774.jpg

Jag tränar även Vera på att ta c-vitamin på sked och sen får man pellets. De andra två tycker c-vitamin är gott och slickar glatt i sig från skeden. Vera gillar det dock INTE, så henne får man muta med godis. 🙂

DSC00773.jpg

Det har nu gått snart 1½ månad sedan Klara lämnade oss. Det känns fortfarande tomt i buren utan henne, men vi börjar väl vänja oss. Det är onekligen mindre jobb med tre svin (man behöver inte städa lika ofta). Och eftersom alla tre är matvrak kan man matransonera lite lättare.

Kalashelg

februari 11, 2019

Den här helgen var det kalas både lördag och söndag för Alex’s del. I lördags var det gamingkalas hos en kompis och igår hade vi äntligen bokat in Alex’s kalas för kompisarna. Han ville ha det på Busfabriken i år igen, och det är ju väldigt smidigt som förälder, så vi klagade inte. Vi var ruskigt sena med att ha kalaset (det är ju en månad sedan han fyllde år) men å andra sidan kan jag tycka att det är en fördel att sprida ut presenterna lite. När man fyller år två veckor efter julafton får man ju liksom gräsligt mycket presenter på kort tid ändå. 🙂

10 klasskompisar hade Alex bjudit och Star Wars-rummet skulle det vara. De fick börja med lite lek innan det var dags för korv med bröd.

test04

test03

test05

När alla ätit upp var det dags att öppna presenter. Jag blev lite rörd när Alex fick en gosedjurspingvin av klassens tuffing som troligen själv inte är det minsta intresserad av gosedjur. Men han vet ju att Alex gillar de där djuren med stora glitterögon och hade därför köpt en sån. Han fick ett liknande gosedjur i form av en uggla av en av sina andra killkompisar. Jag tänker att det finns lite hopp för mänskligheten ändå när man kan vara 10 år och kille och kunna ha med sig gosedjur till skolan utan att bli retad, och ens killkompisar är så bekväma med det att de köper gosedjur som present. ❤ Mitt mammahjärta skuttade av glädje! 🙂

test01

Sen fick han biobiljetter (två), lite godis, ett spel, två lego Star Wars, en bok om Fortnite, en Harry Potter-bok och en Star Wars-dagbok och återanvändbara vattenballonger. Bra mix av grejer! 🙂

Alla verkade ha roligt och jag gillar det här med skärmfria kalas där de får röra på sig. Alex sprang och lekte så svetten rann. Vid 14.00 var kalaset slut och godispåsar delades ut. När alla gått passade Alex och jag på att åka vår favoritrutschkana två gånger innan vi gav upp för dagen.

Idag är jag extra tacksam över att han var pigg och glad igår, för han vaknade och mådde tjyvtjockt idag. Efter första lektionen ringde hans lärare. Då mådde han så uselt att han fick gå hem (jag hade sett till att han hade nyckel) och jag tog bussen hem till en varm skrutt. Termometern visade på 37,9. Så i morgon får Riddaren vabba (är det ”vabruari” så är det).

ABA

februari 9, 2019

Så kom då den fruktade dagen så vi tvingades lämna vårt gamla kontor för att flytta till nya lokaler mitt i centrum. Inget fel på lokalerna. De ligger som sagt centralt, och är helt nyrenoverade. Men nu ska vi arbeta aktivitetsbaserat. Om nu någon till äventyrs missat vad det innebär så går det alltså ut på att ingen har ett eget kontor eller ens en egen plats. Tanken är att man ska välja skrivbord utifrån vad man för stunden arbetar med.

Vi har telefonizoner, aktiva zoner, fokuszoner, tysta zoner och resursrum. Resursrummen är singelrum som inte är bokningsbara och tanken är att man kan sitta där kortare stunder när man är i behov av enskildhet. Övriga zoner består av 12 platser i ett område. Vissa har inte ens skärmar som skiljer arbetsplatserna åt.

Meningen är att man bara ska komma med sin bärbara dator, koppla upp sig och sätta sig. För mig funkar det inte riktigt så. Jag har två egna stolar (en sadelstol och en Kinnarpsstol), ett underarmsstöd, en Rollermouse och ett eget tangentbord. Inte nåt meckigt att släpa runt på.

I måndags var vår första dag på nya stället och första intrycket var att det var såååå stort och svårt att hitta. Det är liksom bara en massa korridorer. Vi har fått ett litet skåp att förvara våra grejer i. Jag hade i alla fall turen att få ett överskåp och slipper kräla på golvet. Alltid något. Men det är alldeles för litet när man har så mycket hjälpmedel som jag har.

De första två dagarna gick mest åt till att försöka lära sig hitta något så när och vänja sig vid alla nyheter. På tisdagen blev det dessutom ett oplanerat brandlarm (falsklarm). Väldigt kaosigt då många av oss ännu inte tagit reda på var uppsamlingsplatsen låg och vår chef var sjuk. Insåg då att det är smart att alltid hänga jackan nära där man sitter (hade jag gjort som tur var).

I onsdags startade jag dagen med ett smärre psykbryt på vårt morgonmöte. Det tar mig liksom nästan 20 minuter från det att jag kommer på morgonen tills jag fått min arbetsplats något så när som jag behöver ha den. Men inga skärmar går att höja så mycket som jag behöver och jag fick snabbt ondare i armen och handen än jag haft på mycket länge. Det brukar ta mig några dagar att ställa in perfekt avstånd mellan bord och stol när jag byter arbetsplats och nu ska jag börja om varje dag. Och när jag kom på tisdagen och onsdagen fanns det inga lediga platser hos någon av mina kollegor. På onsdagen satte jag mig i den tysta zonen och fick så småningom sällskap av min f d roomie Meta.

Jag har i alla fall en och annan rar kollega. När jag fick mitt lilla psykbryt kom Kent och ”Lilla gumman”:ade mig (lite retligt men mest snällt) och klappade mig på armen när förargliga tårar steg i ögonen. Och Sara som outtröttligt hjälpt mig all lösa en massa praktiska problem med allt från smartaste sättet att förvara skåpsnyckeln ihop med datorkortet till hur man löser skärmproblem. Och Bosse som alltid är Bosse och världens snällaste. Tur jag har dem! ❤

Över lag känns det som vi alla teamat ihop och försöker hjälpa varandra. I onsdags t ex stod vi och svor över mikrovågsungnarna som det inte fanns instruktionsbok till, och som vi inte fattade hur de funkade. Då kom en snäll tjej och frågade om hon skulle visa oss. Annars är faktiskt köket mycket bättre än på förra stället. Lunchrummet är rätt okej, men jag önskar det varit lite avdelat. Ljudvolymen blir så hög.

I torsdags jobbade jag hemifrån, vilket var otroligt skönt. Jag fick landa lite och hämta andan. I fredags kändes det rätt okej att gå till jobbet och på fredagar jobbar uppenbarligen många hemifrån så då fanns det gott om platser. Jag satt i ett resursrum hela min arbetsdag med gott samvete eftersom det fanns många sådana rum lediga. Och Kent och Micke tog med mig på lunch på Rose Garden och muntrade upp mig med sina tokigheter. Kändes betydligt bättre i fredags än i måndags i alla fall. 🙂

Det trista är att vi blir så utspridda. Vissa ser man bara när vi har möten. Detta rimmar så fin med att vi inte får jobba hemifrån för mycket på grund av att det är viktigt att vi jobbar nära varandra i team. Eh….ja just det. Vad är skillnaden på att jobba hemifrån eller i varsin ände av ett stort hus där man ändå aldrig ses? Kanske kan jag på sikt utverka en egen plats med lite hjälp av företagshälsovården, men frågan är om man vill det. Då lär man ju aldrig få sitta ihop med sina kollegor liksom… Och eget rum kommer ju inte på fråga så då är man för evigt dömd till att sitta i kontorslandskap.

Ah well… Tiden får utvisa hur detta ska gå…

För övrigt har jag snart inga kollegor kvar. Sedan i höstas har det slutat 6 personer. Tre har gått i pension, två har blivit beslutsfattare och en har bytt arbetsuppgifter. Om ett par veckor slutar en till som bara haft vikariat. Och en av oss är utlånad på okänd tid. Vi är nu 6 heltider och två som jobbar 75% kvar (och då jobbar två på annan ort). När vi var som flest var vi 15 stycken om jag räknar rätt… Nu nyanställs tre personer i vår. Men framöver lär det bli tufft.

Tår i ögat

februari 9, 2019

Läs! Bara läs!

Berättelsen om Mats

Och som så ofta. Jag sitter här och läser och ropar till Riddaren: ”Jag har just läst något som du bara MÅSTE läsa. Så rörande!” Och han svarar ”Menar du norrmannen? Jag skulle just säga åt dig att läsa den!”

Och jo, det menade jag ju. Jag hade läst artikeln genom en delning på Facebook, och precis samtidigt hade han hittat den på Twitter och läst den på sin telefon i ett annat rum. 🙂 Båda ville vi bums dela med oss till den andra/andre.

Är vi soulmates eller? ❤

After work med shuffleboard

februari 3, 2019

I torsdags hängde jag med på after work. Eftersom Riddaren jobbar skift är det ofta det inte har funkat för mig att följa med, men den här gången passade det. Tyvärr var det många som inte hängde på, så vi var bara fem tappra från jobbet och så två nyblivna (i höstas) pensionärer som möttes på Brooklyn Bar. Vi skulle spela shuffleboard och käka.

Jag måste erkänna att jag inte ens visste vad shuffleboard var för något, men det visade sig ju vara jättekul! Som curling fast på ett bord. Och jag var inte usel heller utan vann två av två matcher (vi spelade i par mot varandra)! 😀

AW 190131 (1)

AW 190131 (2)

AW 190131 (3)

AW 190131 (4)

IMG_5050

AW 190131 (6)
Jag tog en snacksbricka och en öl. Eftersom typ allt var friterat blev jag proppmätt, trots att det inte såg så mycket ut.

Jag var inte jättepepp innan. Hade sovit dåligt och var tvungen att ta en migräntablett på eftermiddagen. Men jag är glad att jag trots allt hängde på! Det var skönt också att vi började redan 16.00 så det inte blev så sent. Vi hade riktigt roligt och det var trevligt att umgås utanför jobbet. Sen slutade vi perfekt så jag hann in och hämta mina glasögon och ta sällskap med Sara upp till Alex’s träning (hon bor åt det hållet). Han blev klar precis när jag dök upp vid 19.00 och så kunde jag åka med dem hem.

Synoptik – en helt sjuk historia

februari 3, 2019

Okej, nu ska jag försöka ge mig på att sammanfatta mina erfarenheter av Synoptik i Norrköping. Detta är helt galet alltså!

I slutet av oktober bokade jag en synundersökning för att få nya terminalglasögon. Att det blev just Synoptik beror på att min arbetsgivare har avtal med dem och betalar en liten del av kostnaden. Snål som man är tackar man ju för varenda gratis krona, och valde därför att gå dit.

Jag fick träffa en rätt märklig optiker. Han verkade extremt ointresserad och mumlade osammanhängande. Jag hade svårt att avgöra ibland vilket läge som var skarpast under synundersökningen och då verkade han otålig och bläddrade ibland vidare innan jag riktigt visste vilket läge som kändes bäst. När jag sedan skulle välja bågar hittade jag ett par blå som i alla fall kändes drägliga. De flesta bågar var så fula att jag bara ville tjuta. Men blått är inte riktigt min färg. De skulle dock finnas även i rött och butiksbiträdet erbjöd sig att ta hem dem så jag fick prova dem innan jag bestämde mig. Det lät ju bra och det skulle bara ta ett par dagar att få hem dem. Jag skulle få ett sms när de var klara. Det kom aldrig något sms så till slut gick jag in och frågade. Jo, de låg ju där. Ingen förklaring eller ursäkt fick jag. Men de röda var verkligen ännu fulare, så det fick till slut bli de blå bågarna. Jag beställde även ett par läsglasögon och tog ett par urfula billiga bågar (ska ju ändå bara ha dem hemma).

De 8 december fick jag (faktiskt!) ett sms om att glasögonen var klara. Jag hastade förbi och hämtade dem på vägen hem. Provade bara att de satt drägligt eftersom jag förutsatte att de skulle funka. Kom hem, satte mig framför datorn, och såg ingenting! Allt var helt suddigt. Suck!

Läsglasögonen funkade, men hade extremt kort spann där jag faktiskt ser nåt. Jag måste hålla boken inom ca tre cm för att se, så det är lite jobbigt. Alltså blev det att jag använde mina gamla läsglasögon istället.

Jag gick tillbaka till Synoptik med mina terminalglasögon och de erbjöd mig en ny synundersökning den 18 december. Samma hemliga optiker fick jag. Medan jag väntade kom det in en arg kund som slängde sina glasögon på disken och krävde pengarna tillbaka. Hon hade tröttnat på nya undersökningar och nya glas som ändå inte gjorde att hon kunde se acceptabelt och tänkte gå till en annan butik. Vid det här laget hade jag även hört flera på jobbet som var extremt missnöjda med Synoptik. Kändes ju lovande…

Jag frågade optikern varför han trodde att glasögonen inte fungerade, men fick samma mumlande osammanhängande svar, så blev inte ett dugg klokare. Han gjorde om hela synundersökningen och mumlade nåt om att han skulle ändra avståndet till skärmen på glasen. Jag undrade varför och det fick jag inget begripligt svar på, så jag gav upp. När jag skulle gå ville jag lämna bågarna där så de skulle vara klara när jag hämtade dem, men det fick jag inte för det skulle de byta på plats när jag kom sa han.

Jaha.

Sen var det ju jul och nyår, men när det gått över en månad började jag verkligen undra var mina glas höll hus. Så jag gick in i butiken den 18 januari. Då visade det sig att optikern aldrig beställt några nya glas. Då brann det i huvudet på mig kan jag lova. Jag var noga med att påpeka att det inte var butiksbiträdet jag var arg på, men att jag var extremt missnöjd med Synoptik. Jag frågade om de hade problem med sin leverantör eftersom så många kunder är missnöjda, men det svarade de inte på. De skulle nu försöka skynda på leveransen av glasen och sa nåt i stil med att det ju ”var synd att jag fått träffa samma optiker igen” (ungefär som om de visste att det var problem med honom). Om glasen inte var bra nu kunde de boka in mig hos en annan optiker. Eh…..ja, men hur lång tid ska det ta att få nya glasögon liksom???

Hur som helst, den 28 januari var glasen klara och jag gick dit efter jobbet för att få dem. Då var människan som jobbade där ensam och kunde inte montera dem direkt. ”Jamen jag bad ju att få lämna bågarna så allt skulle vara klart när jag kom!” utbrast jag frustrerat.  Men nej, det gick inte. Det kunde ta allt från 5 minuter till nån timme. Men jag skulle få ett sms när de var klara. Ha! Jo tjena!

När det blev torsdag hade jag fortfarande inte fått nåt sms förstås. Så jag gick dit efter vår afterwork och då påstod människan att de preciiiis blivit klara (de som skulle bli klara under måndagen, remember?). De är så oproffsiga att man dör!

Jag frågade butiksbiträdet vad som skilde dessa gals från de förra och då sa hon att de första glasen varit för starka. När jag frågade optikern vad han skulle ändra på sa han ju att det var avståndet till skärmen som blivit fel. Gud vad de ljuger! Den här människan var i alla fall trevlig och kunde förklara så jag fattade nåt. Jag frågade om mina läsglasögon och hon menade att eftersom synen förändrats har mina gamla läsglasögon förvandlats allt mer mot terminalglasögon (med längre synskärpedjup) och det kan vara därför jag upplever så kort synskärpespann med de nya. Om de också är lite för starka kan det ju förklara ännu mer. Jag får reklamera dem innan 28 januari om jag vill, men hon rekommenderade att jag försöker använda dem varje dag nu, så jag ska prova.

Kors i taket så ser jag faktiskt med de nya terminalglasögonen (!). Dock blir jag fruktansvärt trött i ögonen och får huvudvärk. Men så var det med de första också. Det tog ett år innan jag började använda dem regelbundet på grund av det. Så jag antar att det är ”normalt”. Jag får väl använda dem kortare stunder till att börja med.

Men fy vilken tid det tog att få fungerande glasögon. Jag bokade tid i slutet av oktober och de var klara i slutet av januari!!!! Om du inte måste råder jag dig att INTE gå till Synoptik i Linden, Norrköping!

20190201_115136

Suck vad ful jag är i glasögon! 😦 Men nöden har ingen lag!